Sedan en tid funderar jag över ordet ”gräns” och de föreställningar eller de idéinnehåll som är förbundna med ordet. Det svenska ordet ”gräns” låter väldigt inhemskt, precis som det tyska ordet ”Grenze” låter väldigt tyskt, men båda har sina rötter i slaviska språk. På engelska finns orden ”border” som väl hör ihop med det svenska ordet ”bård” som betyder kant och då främst dekorativ kant på tygstycken. I engelskan finns också till exempel orden ”frontier”, ”limit” och ”confines”. På italienska finns en liknande serie (det rör sig om ord från gemensamma latinska rötter) ”frontiera”, ”limite” och ”confine”.
Nationsgränser är förstås bara ett exempel på gränser vi omger oss med.
Efter den här lite tjatiga uppräkningen ska jag försöka komma till saken. Vad lägger man egentligen för föreställningar i de här olika orden för ”gräns”? Har man fokus på själva linjen eller på det som är där innanför eller är det något annat som står i centrum? Om vi tittar på ”frontiera” så verkar det betyda något som ligger längst fram, i fronten skulle man kunna säga. Det är alltså ett slags framåtsträvandet positivt laddat ord för gräns. ”Limite” verkar i stället peka åt det andra hållet, åt vad som inte är med, en begränsning, in inskränkning, ett uteslutande. ”Frontiera” når fram till det yttersta, ”limite” talar om vad som inte ingår. ”Confine” verkar med sin förstavelse peka på något gemensamt, ordet verkar ha sitt fokus på mötet mellan två (eller flera) saker vid en viss linje. Hur är det med ”border” då? Är det främst en kant som innesluter det som som finns innanför eller är uteslutandet av det andra lika viktigt eller viktigare? Och vårt svenska ord ”gräns”, som ju från svenskans håll är ganska ogenomträngligt eftersom det har sina betydelserötter i slaviska språk, var har det ordet sin betydelsemässiga tyngdpunkt? Betyder det kanske främst just själva linjen mellan två? Kanske – och möjligen gör det det för att vi (på svenska – eller tyska) inte har något bakomliggande etymologiskt ”territorium” att gripa tillbaka på.
