Lindormar…

Varning! Dagens inlägg har genom ett rent misstag runnit hit.

På slingriga tanke- och associationsvägar fördes jag igår till lindormar. Först visade sig ”Ich bin der lahme Muck” vara en förklädd Mameluck – ”Mut zeiget auch der Mameluck, Gehorsam ist des Christen Schmuck;”. Som ett ”bevis” för detta lät mig Agnes läsa Schillers dikt ”Der Kampf mit dem Drachen” i dess helhet. Jag citerar den här – tills lindormen dyker upp och blir huvudperson för mig:

Was rennt das Volk, was wälzt sich dort
Die langen Gassen brausend fort?
Stürzt Rhodus unter Feuers Flammen?
Es rottet sich im Sturm zusammen,
Und einen Ritter, hoch zu Roß,
Gewahr ich aus dem Menschentroß,
Und hinter ihm, welch Abenteuer!
Bringt man geschleppt ein Ungeheuer,
Ein Drache scheint es von Gestalt,
Mit weitem Krokodilesrachen,
Und alles blickt verwundert bald
Den Ritter an und bald den Drachen.

Und tausend Stimmen werden laut:
"Das ist der Lindwurm, kommt und schaut!
Der Hirt und Herden uns verschlungen,
Das ist der Held, der ihn bezwungen!

En lindorm är en jättelik sagoorm, en drake, som ibland kan vara en förtrollad prins, har jag fått veta. Jag försöker att låta bli att tänka mig den som en jättelik larv som äter sig igenom lindar.

Jag slår upp lindormen i en favorituppslagsbok och se, där har den ätit sig igenom ett trettiotal sidor och blivit tjock och mätt, men jag hittar ändå ett läsbart ställe: Det fornhögtyska ordet ”lint” betyder ”orm” – ormorm blir det alltså. ”Lint” hänger ihop med ett adjektiv som betyder ”böjlig” och jag läser vidare att det på längre avstånd (”rotbesläktat”) hör ihop med ”len”. Javisst är en orm böjlig och len och en ormorm måste väl vara det ännu mer. Jag ringlar bort…

11 kommentarer till “Lindormar…”

  1. Lindormen är staden Klagenfurts vapendjur, dvs. för huvudstaden i den vackra men tyvärr numera så beryktade provinsen Kärnten. Där fanns nämligen en fruktansvärd drake (lindorm) som åt upp folk och så tills man med list lyckades fånga den med en oxagnad jättemetkrok. Folk som råkade ut för ormen skrek och klagade naturligtvis och därifrån har staden fått sitt namn.

    Jo, så är det. Och om ni inte tror på det får ni själva hitta på något bättre.

  2. Det kan vara ett fall av hyperbolisering – jag kallar det så för att jag glömt det rätta lingvistiska uttrycket – det här dubblerandet med två ord som är olika men betyder samma sak. Lugn och ro, klipp und klar osv. Ormormen är då en särskilt ormartad orm.
    Men där kommer mina tankar in på något A. och jag har diskuterat, nämligen det här med drakar och varifrån detta väsen egentligen kommer. Alla kulturer verkar ha draklegender av ena eller andra slaget. Det ska visst finnas teorier om att gamla dinosaurieskelett kan ha sått de första kornen till draklegenderna. A. menade att det finns en annan möjlighet, nämligen att vi, liksom vissa djurarter ju har ett mönster inpräglat i generna av en ärkefiende, som lamm gentemot rovfåglar etc, skulle kunna bära på en arkaisk inre bild av en farlig varelse som vi bör gömma oss för. Det skulle då vara en miljoner år gammal vandrande DNA-rest som senare inte längre har någon funktion att fylla – annat än som källa för de mest dramatiska diktningarna.

    Jag tycker det är en rätt fascinerande tanke.

  3. Bengt,
    jag tar till mig ordet ”oxagnad” väl medveten om att jag inte kommer att ha så många naturliga tillfällen att exponera det – gottseidank/grazieadio…

    Agnes,
    vad allt den där A. kan hämta upp ur sitt vetandes och anades brunn! Det går en ilning längs ryggraden när jag tänker på det där direktstupet nerför årmiljonerna…

  4. Drakars ursprung har jag alltid tänkt mig vara glödande lava som sprutade ur och ringlade rann nerför vulkaner.

  5. Tanken slinker av sig själv iväg till Erik Lindorm – han hette ju så: Lindorm.

    Jag citerar på prov den sista strofen i ”Konfirmander”:

    *Det är den sköna tid, då träden stå skira
    i sin första grönska och rymden är ljum,
    då gravarna våras och ogräsen spira
    och allt är ett väldigt mysterium.*

  6. Troligen inspirerades namnbytet av den goda varianten av lindorm.

  7. *”Lint” hänger ihop med ett adjektiv som betyder ”böjlig” och jag läser vidare att det på längre avstånd (”rotbesläktat”) hör ihop med ”len”*

    … och med ”lindra” [enligt](http://runeberg.org/svetym/0499.html) Hellquists gamla etymologiska ordbok. En lindorm är alltså en lindrande orm.

  8. Håkan,
    det var i Hellquists jag härjade – ”favorituppslagsboken” – men just den här raden om ”lindra” hade tydligen lindormen matat i sig.

    ”Lindrande orm” eller kanske ”ormande orm” om man tänker sig att ”lindra” egentligen byter ”orma”…

    Agneta,
    jag gissar att du tycker att ”lindrande orm” kan vara något, eller har jag fel?

  9. Jag tänker mig nog lindormen i två former, dels som farlig drake, dels som något förvandlat som egentligen är gott.

    Jag tittade i NE:s Ordbok och där skrivs om lindorm:

    lindorm subst. ~en ~ar
    ORDLED: lind–orm-en
    • ett sagoväsen i form av en jättelik orm
    HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. lindormber; ev. till ett adjektiv som motsvarar isl. linr ’mjuk’, sv. dial. linn(er) ’mild (om väder)’; jfr linda 2, lindra

  10. Har lind-ormen något med linden (trädet) att göra? Har den vaktat det heliga trädet eller skrämt oss från fruktbarhetens träd?
    Tacksam för kommentarer/ Eva

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *