Kategori: Ord och språk

Det måste vara språkträden på Månskensdans eller något annat som försiggår eller försiggått där, som fått mig in på det vindlande välska spåret. ”Välsk” är ett intressant ord som bär betydelser som utländsk, främmande, romansk och keltisk i sig, förmodligen ytterligare något. Ordet verkar gå tillbaka på det germanska ”walha-” och det har i modern tyska formen ”welsch”. Lustigt nog är ordledet ”val-” i valnöt besläktat med det – alltså blir valnötter ”nötter från ett sydligare land” eller något sådant. Även ”vallon” har trådar hit. Själv har jag oftast stött på ordet som en beteckning för den romanska (främst franska) alltså icke-tysktalande delen av Schweiz, "die Welschschweiz" eller "die welsche Schweiz". Namnet ”Valakiet” (södra delen av Rumänien) har också med "välsk" och "welsch" att göra och "Wales" och förmodligen "Cornwall" också. Och ”rotvälska” hör förstås också hit – ”obegripligt främmande språk”. ”Rot” slår jag upp hos Hellquist och finner att det betyder ”tiggare” på ”tjuvspråk”.

Det intressantaste ”välskfynd” jag gjort hittills, gjorde jag i somras när jag utan alltför stort intresse kom att följa fotbollsmatchen mellan Tyskland och Italien på polsk TV en kväll i den lilla bergsorten Karpacz. Efter en stunds tittande och lyssnande gick det upp för mig att ”Włochy” betydde Italien och att det nog måste vara besläktet med ”välsk”och alltså borde vara ett lånord från tyskan – det var väl denna lilla upptäckt som blev den verkliga behållningen av matchen för mig.

Jag mediterar över ordet ”limbo”, som gång på gång har hamnat i min väg på sista tiden. Själva klangen i ordet är tilltalande: harmonisk med en lätt magi över sig, ordet sjunger och studsar liksom i huvudet på mig: limbo, limbo, limbo…

Vad betyder det då? Det betyder ”varken himmel eller helvete”. Svaret är som början till nya frågor – vad är himmel, vad är helvete? Himlen är dit man vill komma eller dit man ska vilja komma, fast himlen går inte föreställa sig och inte går den att beskriva. Och helvetet, ja, dit vill man inte, eller hur? Kanske är det lite lättare att föreställa sig helvetet än himlen och visst beskrivs helvetet mycket oftare och uttrycksfullare – tänk bara på ”Divina Commmedia”! Nog är det väl ”Inferno” som läses och som intresserar (tänk bara på femte sången om Paolo och Francesca!) – ”Purgatorio” och ”Paradiso” ligger långt efter där. Purgatorio eller skärselden är det då besläktat med limbo? Det ligger ju emellan himmel och helvete, men nej, med limbo har skärselden ingen likhet. Skärselden för till himlen, den är ett slags väg, en knagglig väg men en väg. Limbo är något annat, limbo för ingenstans. Är limbo ett tomrum? Eller tomhet? Ett icke-vara? Om man säger att man befinner sig i limbo, vad menar man då? Limbo är en plats där man inte vill vara, limbo är ett tillstånd man inte vill befinna sig i. Är limbo ett slags helvete utan konkreta plågor? Är limbo frånvaron av allt?

Gårdagens tulpantext låter mina tankar vandra lite bland blommor. I huvudet hör jag Fabrizio de Andrés sång om Piero, en ung soldat, som dog en meningslös död i ett krig som inte var hans. Första och sista strofen lyder så här:

Dormi sepolto in un campo di grano
non è la rosa, non è il tulipano
che ti fan veglia dall’ombra dei fossi
ma sono mille papaveri rossi.

(Du sover begraven på ett sädesfält, det är inte rosen, det är inte tulpanen, som vakar över dig från skuggan i diket, men det är tusen röda vallmor.)

”Papavero” är alltså vallmo. ”Vallmo” är ett blomnamn jag tycker om. Det låter så runt och liksom fullt och väldigt gammalnordiskt med både ”vall” och ”mo” – även om kanske "mo" i "vallmo" inte alls betyder mo. På tyska heter det ”Mohn”och när jag hör ”Mohn” tänker jag först på Mohnkuchen – ni vet kanske hur en sådan kaka smakar? Det är något svart inne i den som smakar väldigt intressant, ja, det är det som är Mohn. Jag minns Mohnkuchen från min barndom, från den tyska delen av min barndom. Sedan fanns det något som hette ”Klatschmohn”, som låter lite vildare, som ”papavero” ungefär. Klatschmohn är den vanliga röda vallmon som växer som vacker objuden gäst på fälten. I Herta Müllers ”Niederungen” tuggas det en hel del på vallmofrön, det är mormorn eller är det farmorn som tuggar och drömmer sig bort från världens elände.

”Orka” är ett intressant ord: kort, välskräddat och användbart. Märkligt nog verkar det bara finnas i nordiska språk: svenska, norska, danska och isländska (förmodligen färöiska också). Oftast är det väl så att man inte orkar, men man kan också orka mycket, man kan orka med saker och man kan orka äta upp maten. Nej, nu orkar jag inte mer. Åjo, ta en kaka till. Nu får jag akta mig så att jag inte kommer in på ”truga” också.

Jag slår upp ”orka” hos Hellquist och hittar lite om att ordet finns i nordiska språk och att det härstammar från germanskans *wurkon och att det är en parallellbildning till ”yrka” samt att ordet står i avljudsförhållande till "verk". Engelskans ”work” bör enligt detta vara besläktat med ”orka”.

Nåväl, gott så, nu skulle jag vilja låna ut ”orka” till andra språk. Lite försiktigt börjar jag med tyskan. Det blir väl ”orken” då eller möjligen ”orkern”: ”Das orke ich nicht” eller ”das orkre ich nicht”. ”Man kan ja nicht alles orken, oder?”

Vi flyttar in det i italienskan också: Infinitiven blir ”orcare”, det står väl rätt klart. ”Non orco più.” (Att ”orco” betyder jätte eller troll bryr vi oss inte om – homonymer är väl inget konstigt? Nej.) ”Orchi?”

”I don’t ork anymore.” Nehej. ”Do you (w)ork?”

Hur blir det på spanska? ”Orcar” väl. ”No orco más.” "¿Tú tampoco?"

”Je n’orc pas.” Eller ska det vara någon stum konsonant eller vokal på slutet? ”Je n’orces plus.” Fast hur blir infinitiven?

Och hur för vi in "orka" i slaviska språk, vilka former tar ordet där? Och på finska? Ungerska? Och…

Under Humanistdagarna vid Göteborgs universitet förra helgen lyssnade jag bland annat på ett intressant föredrag om skillnader och likheter mellan olika språk i det som en gång var Jugoslavien. Det var Sonja Miladinović, doktorand i slaviska språk, som höll föredraget.

Hon talade till exempel om de olika dialektgrupperna kajkaviska, čakaviska och štokaviska. Kajkaviska talas i norra Kroatien, čakaviska i det kroatiska kustlandet och štokaviska i större delen av Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Serbien. Dessa tre dialektgrupper skiljer sig, efter vad jag uppfattade, ganska mycket åt. Intressant är att alla de tre officiella språken i området: kroatiska, bosniska och serbiska utgår ifrån samma dialekt nämligen den štokaviska.

Jag har nu hittat en text av Sonja Miladinović om det här. Jag plockar ut några rader (resten kan ni läsa i länken) som ger en förklaring till de olika dialekternas namn:

Språkområdet indelas i tre övergripande dialektergrupper (benämnda efter tre olika motsvarigheter till det frågande ’vad’): kaj-dialekterna i nordvästra Kroatien, ča-dialekterna längs den kroatiska dalmatinska kusten och på öarna samt den största gruppen, što-dialekterna, i Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Serbien och återstående delar av Kroatien.

Što-dialekterna delas i sin tur upp i enlighet med utvecklingen av det urslaviska ljudet /ě/ i e-dialekter i öster och je-dialekter i väster, beroende på om det aktuella urslaviska ljudet kommit att uttalas som ett enkelt /e/ respektive som ett mera diftongerat /je/ eller /ije/.

Det här lilla inlägget har jag inte främst gjort för att berätta någonting utan för att jag ”i hemlighet” hoppas på att nu få veta mer om de här språken och deras inbördes samband.