Brev till den nyoskiska rörelsen

Det har gått ungefär ett år sedan oskiskan kom på modet igen. Nu har jag efter mycket letande hittat en bok som innehåller alla hittills funna oskiska texter/ inskriptioner som är mer än två bokstäver långa. Boken heter ”Sabellische Texte – Die Texte des Oskischen, Umbrischen und Südpikenischen” och den handlar alltså även om oskiskans två närmaste släktingar umbriskan och sydpikenskan.

Som jag har sagt tidigare (se länken ovan) är oskiskan nära besläktad med latinet, men kom att trängas undan av detta språk någon gång vid vår tideräknings början. Under lång tid har man talat om oskisk-umbriskan som ett slags enhet, men sedan man upptäckte sydpikenska texter har man kommit fram till att det är bättre att ge den övergripande beteckningen sabelliska för alla dessa tre språk.

Boken jag nu har hittat är skriven av Helmut Rix och utgiven av Universitätsverlag C. Winter i Heidelberg, 2002 och den är en i en serie av vetenskapliga arbeten kring tidiga italiska dialekter. Under min läsning har jag insett att jag borde skaffa mig åtminstone någon av de tidigare delarna. Detta band innehåller visserligen alla oskiska texter, men det finns knappast några översättningar och mycket få kommentarer i den. Först i boken kommer en historisk och geografisk beskrivning av förhållandet mellan de tre språken. Umbriskan är nordligast och ungefär samtida med oskiskan och sydpikenskan är äldst och finns i ungefär samma områden som oskiskan.

Oskiskan försvann ur det officiella språkbruket i Mellan- och Syditalien omkring 100 f. Kr., men i privata texter fanns den kvar en bit in i det första århundradet e. Kr. Inledningen ger också inblickar i vilka skriftspråk som använts i de olika språken i olika områden. När det gäller oskiskan användes det så kallade oskiska nationalalfabetet som utvecklats ur det etruskiska alfabetet omkring 400 f. Kr.

I anslutning till texterna finns alltså inga översättningar i den här boken. Det som står där är angivelser av fyndorter, grafisk utformning (stämplar, vasmålningar, vägginskrifter etc) och texttyp (gravinskription, ägarmärken, ceremonitexter etc). Längst bak i boken finns orden ur de olika inskrifterna samlade i alfabetiskt ordnande uppställningar grupperade efter språk och alfabetstyp.

En texttyp som är förvånansvärt vanlig är ”Fluchtafeln” (på tyska), ungefär ”Förbannelsetavlor” (nej, det låter nog inte så bra). Som ett exempel (ur det blå) skriver jag in en kort sådan text:

pakis: heleviis. trebieís statis: betitis: – – (?)

Tydligen saknas det något kraftfullt just i slutet.

Särskilda nyoskiska hälsningar till Johan och Håkan.