Kategori: Ord och språk

Under de senaste veckorna har jag tänkt mycket på att jag har en ryggrad. Den gör sig nästan ständigt bemärkt genom de två ”smärre kotbrotten”. Och ofta tänker jag på luftfärden och dunsen mot marken som ”knäckte ryggarna på oss” som R. uttrycker det. Och på vilken hisnande förfärlig tur vi hade som ändå inte fick ryggraderna helt avknäckta. Det här med turen gör mig ibland kallsvettig.

Också själva ordet ”ryggrad” far runt i huvudet på mig: rygg-rad och rygg-grad. På tyska heter det ”Rückgrat”, där ”Grat” är en kant eller en kam eller kanske helt enkelt ett ben; fiskben heter på tyska ”Gräte”. Jag förmodar att det svenska ordet ”ryggrad” är ett lån från tyskans ”Rückgrat” och att ordet säger att ryggraden egentligen är en rygg-grad eller en ryggkam. När det känns som om ryggen hänger ihop bra, verkar jag ha en rygg-grad. Vid andra tillfällen när den känns ostadig i sin uppbyggnad, känns den som en rygg-rad, en rad med knotor eller kotor som är löst sammanhållna av en inre tråd eller något liknande.

På italienska heter ryggraden ”spina dorsale” och ”spina” kan precis som ”Gräte” vara ett fiskben, men också en tagg. Tänker jag vidare i italienskan, så kommer jag på att man också kan se ryggraden som en kolonn eller en pelare, något som är byggt på höjden, kotor staplade på varandra: ”colonna vertebrale”. Också på tyska finns ett ryggradsord som har den här aspekten i sig: ”Wirbelsäule”. Och faktiskt, om jag tänker efter lite, även på svenska, fastän det väl inte används så ofta: ”kotpelare”.

Under en av etapperna på färden tillbaka hem från olycksplatsen, kom jag att fundera på det numera nästan försvunna ordet ”farbror”. Pappa skulle hämta mig på Varbergs station, men vi lyckades i den allmänna förvirringen med att först gå om varandra. Jag gick åt fel håll längs perrongen – hållen precis som tiderna hade smält samman efter kraschen – och Pappa tyckte att jag borde ha kommit norrifrån, som jag brukar, och inte från söder. När jag till sist kom fram till stationshuset fick jag syn på ”farbror Torsten”, ja, så kallade jag honom när jag var barn. Han frågade om han skulle köra mig, men jag tackade och sa att Pappa var på väg. Nu heter ”farbror Torsten” sedan länge Torsten för mig och inga av dagens barn kallar honom något annat heller. Det finns inga farbröder längre och tanter finns det bara på ett ganska tråkigt sätt, inte alls på det viset som ”tant Signe” eller ”tant Gunborg” en gång hette tant. ”Farbror” är förstås först och främst ett sådant här välartikulerat nordiskt släktskapsord och som sådant lever det väl kvar, lite i skymundan visserligen men ändå, men som ”manlig vuxentitel” är ordet väl nästan helt borta. Egentligen var det ju en ovanligt vacker titel som gjorde alla vuxna män till fars bröder.

Varbergs fästning sedd från Hästhagabergen strax före jul

Är det inte något gäckande över detta? Kan det vara en julgåta?

•••

Liten uppdatering fram emot kvällen: Här är baksidan av "Bierdeckeln":

Håller det på att hända någonting på den europeiska språkfronten eller handlar det bara om fromma önskningar från de ”troende”? Jag läser ett upprop för en ny europeisk språkpolitik på SvD Kultur idag. Under texten står att uppropet lagts fram när ”Generalständerna för multilingvismen hade samling i Paris 26/9 2008”. Vidare står det att uppropet publicerats den 19/11 i Libération och Süddeutsche Zeitung. Och nu har det alltså nått en svensk tidning. Bakom uppropet står en samling franska (eller fransktalande i alla fall) intellektuella och författare.

I uppropet vill man slå ett slag för en tydligare politik när det gäller språk och översättning i vår världsdel. Jag läser och kommenterar:

För att inte förneka sig självt, kan Europa inte byggas utan att respektera mångfalden i dess språk.

Denna inledning följs av två förslag på vägar att gå för att uppnå detta mål. Ja, egentligen är det bara det andra som är ett allvarligt menat förslag, det första förkastas samtidigt som det presenteras:

[A]ntingen en allmän tillflykt till en ”transaktionsdialekt” för att främja utbyten, men med risk för kollektiv utarmning, eller att glädjas över den språkliga mångfalden och säkerställa den för att få till stånd en bättre ömsesidig förståelse och en sann dialog.

Den utarmande ”transaktionsdialekten”, som man väl kan föreställa sig som ett slags engelskinfluerad lingua franca för det mest basala eller mekaniska utbytet, förkastas eller beskrivs i alla fall som underlägsen ett samspel mellan de enskilda levande språkens kraftfulla röster.

Ett stycke längre ner läser jag:

Att värdesätta Europas språk kommer att bidra till att förlika medborgarna med Europatanken. Översättningen spelar här en avgörande politisk roll. För ett språk är inte bara ett instrument för kommunikation, en tjänst. Det är inte heller endast ett arv, en identitet att bevara. Varje språk är ett eget raster som läggs över världen, det existerar enbart i sin interaktion med andra. När man översätter fördjupar man sin egen och andras egenart.

Och betydelsen i översättandet understryks sedan yttterligare:

Eftersom översättandet är identitetsöverskridande och har erfarenhet av olikheter, bör det stå mitt i det offentliga rummet i Europa.

Texten avslutas med följande kraftfulla ord:

Ur översättningar kan det europeiska projektet ösa ny energi.

Bland undertecknarna finns Adonis, Julia Kristeva, Umberto Eco och Tahar Ben Jelloun.

Jag skriver också under på detta upprop. Låt oss hoppas att det når önskad effekt.

PS Här är hela texten.

Igår synade vi under rubriken ”Den ultimata sprickan skaver” delar av språkets vulgärsidor här. Riktigt grovkalibriga floskler som en del av dem som nämndes i gårdagens samtal är väl inte så svåra att identifiera och eliminera, men på många andra vis kan det ofta vara ganska svårt att hålla ordning i det egna ordstallet. Var och en har sina egenheter, som vid någorlunda balanserad användning stannar inom det vi kan kalla ett ”personligt uttryckssätt” eller en ”individuell stil”, men någonstans går en gräns och bortom den kan de här egenheterna bli till svulstighet, tjat eller skräp. Hos mig själv eller mitt sätt att skriva har jag upptäckt – ja, ganska sent har jag gjort den här upptäckten – att jag överanvänder orden ”här” och ”nu”. I och för sig förstår jag varför jag lockas så av dem: de fäster det jag säger på ett tydligt sätt i rum och tid och det känns betryggande och rejält. Dessutom är de båda till sin form små och korta och märks inte så mycket, det dröjer alltså innan de stör. Lustigt nog gör jag på samma sätt när jag skriver på tyska. Texterna vimlar av ”hier” och ”jetzt”, fast i tyskan finns som väl är varianten ”nun” och det gör den här tendensen mindre uppenbar. På italienska blir problemet ytterligare ett steg mindre synligt, eftersom det finns synonymer till båda orden. Men jag skriver ju mest på svenska och innan jag lämnar ifrån mig en lite mer genomtänkt text på det här språket, har jag på senare tid tagit för vana att som avslutning söka igenom den efter vad som tycks mig överflödiga markeringar av här och nu. Fast helt säker på om det är någon mening med denna rutin är jag inte.