Kategori: Ord och språk

Låt mig följa en äventyrlig stig längs några av namnen på färgen blå. Sedan länge vet jag att ordet ”blå” en gång betytt svart. Så här skriver Hellquist om detta:

Ordet betydde i äldre tid även: svart, blåsvart, kolmörk, t.ex. ä. nsv. ”blåman”= fsv. ”blaman”, neger, mor o.d.

Igår befann jag mig i ett samtal med två rumänska väninnor, som då och då växlade några rumänska ord och fraser med varandra. Jag upptäckte då att blå på rumänska heter ”albastru”. Det låter ju som vit eller vitaktig, tyckte jag och frågade efter ordet för ”vit” – ”alb” fick jag veta.

Jag kastar en blick i Hellquists text om ”blå” igen och finner:

väl trots olikheten i bet. besl. med lat. ”flavus”, guldgul, blond

”Blå” är alltså både svart, vit och guldgul enligt dessa fynd! (För mig gärna på rätta vägar, om ni tycker att det här är en irrstig.)

I alla fall ger det här en vink om hur vindlande färgordens vägar är. Och mitt i detta med orden förundras man över hur människan kommit på hur man (visserligen på olika sätt) ska dela upp ett steglöst spektrum i ”färger”.

möjligen passar denna bilds färg inte riktigt till det pausträdsblåa omkring

Härom dagen hörde jag någon säga till någon, att han for omkring som ett torrt skinn: Du far ju omkring som ett torrt skinn! Jag skrattade till lite för mig själv och tänkte: Vad betyder egentligen detta? Ja, inte är det något man rekommenderar någon att göra. Att fara eller flänga runt som ett torrt skinn är, verkar det som, en ganska meningslös syssla. Man har bråttom, men man har inget mål med sin brådska. Eller kanske har man inte ens bråttom, man förflyttar sig bara snabbt i växlande riktning. Man ”skyndar sig” från ingenstans till ingenstans – runt. Vad är det för ett torrt skinn man syftar på i det här uttrycket? Jag tänker mig ett skinn från någon liten gnagare: en mus, en ekorre eller en sork, men kanske handlar det om en helt annan sorts skinn. På vilket sätt är det då torrt? Kanske är det ett oberett skinn, som legat och torkat så där utan att någon velat något särskilt med det, och som blivit lite sprött och stelt och när vinden tar tag i det blir det till slags segel – med päls på ena sidan – som med lätthet föses än hit än dit.

Jag föreställer mig att den som säger ”du far omkring som ett torrt skinn” är en bra bit äldre än den som får höra uttrycket riktat till sig. Och säkerligen är det här ingen särskilt modern vändning, så snart finns det väl inte några "äldre" kvar som kan och vill använda det. Vetandet kring skinnets väsen verkar i alla fall redan ha farit sin kos. Vad nu en kos är.

I årets första nummer av Språktidningen har min artikel om resianskan och Val Resia hamnat. Här följer ett stycke ur nätversionen av texten:

Vi befann oss i Friuli-Venezia Giulia, Italiens nordöstligaste region. Det är ett av de områden i denna världsdel som man med fog skulle kunna kalla ett Europa i miniatyr. På en yta som Sörmlands finns allt från alptoppar, böljande kullar med vinodlingar och vidsträckta slätter till lagunlandskap, hav med långa sandstränder och branta klippor. Regionen rymmer också alla de tre stora europeiska språkfamiljerna: den romanska, den germanska och den slaviska. Här talas förstås italienska, men också andra romanska språk, som friulanska och en liten spillra av ladinska. De germanska språken representeras av flera olika varianter av tyska. De slaviska språken är främst företrädda i sydöst, nära den slovenska gränsen, där det talas slovenska. Men i några av dalarna i nordöst talas ytterligare tre slaviska språkvarianter. En av dessa dalar är Val Resia, där man talar det ålderdomliga språket resianska.

Stolvizza med Monte Canin i fonden

Och här innanför döljer sig hela nätsnutten. Vill man läsa hela artikeln får man gå till papperstidningen. Annars – för eventuella nytillkomna läsare under pausträdet – finns min resianska länksida här: Resianica – länkar och en sång.

Val Resia uppifrån Casera Nische

När vi tänker oss en papegoja, ser nog de flesta av oss en varelse med färgsprakande fjädrar framför sig och vi hör en irriterande distinkt röst mata ut en flod av obegripna härmord genom den böjda gula näbben. Nu vet jag att en papegoja kan vara något helt annat, för jag har stött på en grå en som förstår orden han uttalar.

Jag läser boken ”Djurvänskaper i ljuset av den nya biologin” av Evelyn Sokolowski och jag befinner mig i ett stycke som handlar om att det finns ”anledning att i viss mån ifrågasätta de mentala hierarkier inom djurvärlden som länge betraktats som självklara”. Det är här jag hittar den grå jakon Alex:

[I sin bok ”Djurens språk” refererar professor Per Jensen en sådan studie.] Föremålet var papegojan Alex, av arten grå jako. Papegojor har ju i sådana studier den fördelen gentemot andra djur att de kan lära sig vårt artikulerade tal. Det sensationella är att Alex inte bara babblade utan också förstod det han pratade om. Då han en gång såg sig i spegeln frågade han forskarna ”Vilken färg?” – en fråga som forskarna tidigare ofta ställt till honom. Deras svar utökade hans repertoar med färgen ”grå”, som han sedan tillämpade helt korrekt i andra sammanhang.

Konfronterad med en hög av föremål som skilde sig i fråga om material, färg och geometrisk form kunde Alex ge rätt svar på frågor som ”Vilken form har det gröna papperet?”. Därmed visade han sig klara uppgifter som är i nivå med vad man väntar sig av barn på lågstadiet.

Kanske är det så här med mycket annat vi också tror oss veta…

Ibland ligger jag på ryggraden och låter tankarna åka in i och ut ur huvudet som fiskar. Jag har länge tänkt på ljudet ”f”, som i vissa kombinationer – ”fj” och ”fn” – verkar ha en i själva ljudet boende betydelse. Ord som börjar med ”fj” har ofta, mycket ofta något småttigt och lite fånigt över sig, tänk till exempel på ”fjäska”, ”fjärt”, ”fjant”, ”fjutt”, ”fjompig”, ”fjollig”, ”fjun” eller tja, ”fjun” hör kanske bara dit till hälften, för ett fjun är väl egentligen bara litet men inte fånigt. Sedan finns det ju förstås helt andra ord på ”fj” som välter hela tankegången över ända: ”fjäll”, ”fjäril” och ”fjärran”. Är ”fn”-orden enhetligare då? Och vad utmärker dem? Också något litet och obetydligt, något allvarslöst, fast kanske inte så fånigt eller löjligt som ”fj”-orden. Vi prövar: ”Fnissa”, ”fnittra”, ”fnasig”, ”fnatt”, ”fnoskig”, ”fnask”, ”fnurra”. Det verkar, om man letar runt lite grundligare inte finnas några stora och allvarliga ord som börjar på ”fn”, för ”fnöske” är väl varken särskilt stort eller särskilt allvarligt, fast kanske är det neutralt och liksom torrt. Och ”fnysa” är väl också något ganska litet.

Om vi skulle vilja skapa nya ord för ”lycka”, ”evighet” eller ”avgrund” skulle vi nog inte låta de orden börja på ”fn”. Fnal? Fnärom? Fnosdjup?