Val Resia i Språktidningen

I årets första nummer av Språktidningen har min artikel om resianskan och Val Resia hamnat. Här följer ett stycke ur nätversionen av texten:

Vi befann oss i Friuli-Venezia Giulia, Italiens nordöstligaste region. Det är ett av de områden i denna världsdel som man med fog skulle kunna kalla ett Europa i miniatyr. På en yta som Sörmlands finns allt från alptoppar, böljande kullar med vinodlingar och vidsträckta slätter till lagunlandskap, hav med långa sandstränder och branta klippor. Regionen rymmer också alla de tre stora europeiska språkfamiljerna: den romanska, den germanska och den slaviska. Här talas förstås italienska, men också andra romanska språk, som friulanska och en liten spillra av ladinska. De germanska språken representeras av flera olika varianter av tyska. De slaviska språken är främst företrädda i sydöst, nära den slovenska gränsen, där det talas slovenska. Men i några av dalarna i nordöst talas ytterligare tre slaviska språkvarianter. En av dessa dalar är Val Resia, där man talar det ålderdomliga språket resianska.

berg
Stolvizza med Monte Canin i fonden

Och här innanför döljer sig hela nätsnutten. Vill man läsa hela artikeln får man gå till papperstidningen. Annars – för eventuella nytillkomna läsare under pausträdet – finns min resianska länksida här: Resianica – länkar och en sång.

bild 2
Val Resia uppifrån Casera Nische

13 tankar om “Val Resia i Språktidningen

  1. Ser fram emot att sätta mig idag på jobbet med en kopp kaffe och läsa din artikel!
    Den norra delen av Italien med sina små språköar är så mycket intressant och spännande område. Synd att så få vet om det hittills.

  2. Godmorgon Constanze,
    det kanske är dags för dig att publicera något mera populärvetenskapligt om ladinskan? Eller har du redan gjort det?

  3. Nej, det har jag inte. Det är nog för att jag vågar inte riktigt.
    (Men jag ska publicera något vetenskapligt om samiska i år. Det blir mycket spännande. :-) )

  4. Läser du samiska nu också? Var det inte något med finska och estniska du höll på med? Jag minns att du sa något åt det hållet under mitt inlägg ”Op talkas” eller var det under det om den estniska lilla novellen. Jag får nog titta efter…

  5. Nej, jag läser inte samiska. Det är väl lite för mycket. Men jag läser en kurs om det flerspråkiga Sverige. Där diskuterar vi rätt mycket om både invandrar- och minoritetsspråk. Jag är ju fram för allt intresserad i språkliga minoriteter och då blev det ett litet PM om samiska på nätet. Det kommer publiceras senare i år.

    Finska har jag läst för nöjes skull för några år sedan. Estniska har blivit ett spännande ämne sedan jag är här i Uppsala. Innan dess hade jag nästan ingen aning om Estlands historia och kultur. Det har blivit bättre nu.

  6. Ja, just det! Där hade vi redan ett längre samtal. Mina studier i estniska begränser sig förstås mer till några kunskaper om Estland och jag har läst en hel del estniska författare. En litteratur som är tyvärr ganska okänd i Väst- och Nordeuropa. Det finns ju t.o.m. många estniska exilförfattare här i Sverige som ingen svensk har hört om hittills. Ganska synd att deras böcker t.ex. inte översätts till svenska.

  7. Det kanske kommer översättningar så småningom; annars får vi väl försöka driva på lite. Om du har några idéer om titlar att översätta, kan du väl maila mig dem. Just nu håller vi (Jelena Selin och jag) på med en intervjuserie med skönlitterära översättare i [Salongen](http://salongen.de/). Ett av målen med serien är att samla titlar som vi genom dessa översättare rekommenderar till översättning och utgivning. Känner du kanske till någon som översätter från estniska till svenska som skulle kunna tänka sig att vara med i serien?

  8. Oj, det här väcker minnen! Vi bodde en gång hos en vinbonde utanför Udine under en vecka och åkte runt i Friulien. Under ett kraftigt åskväder stod vi inne i kyrkan i Venzone. Mullret och blixtarna fick oss att tänka på jordbävningen som förödde stan. En mäktig upplevelse. Trots att vi är språkliga ignoranter lyckades vi äta gott även från friuliska matsedlar. Det är nog dags att återvända…

  9. Tack för bilderna! Vi var bara några timmar i Venzone, men det är en stad man inte glömmer. Gatorna som släta stengolv. Någon sorts sträng renhet i alla dessa sammanfogade stenmurar. Något envist “vi ger oss inte, vi har byggt staden upp igen”.
    Jag reste i minnet på kartan: Cividale, Aquilea, Palmanova…

  10. Ja, Cividale är också fint med Ponte del Diavolo över den iskalla Natisone. Där har jag badat ibland. Aquilea med sina mosaiker, marmorgolv och cypresser är kanske ännu mera speciellt. Och Palmanova är fascinerande i sin perfektion, fast riktigt trivsamt är det inte… Och så finns ju Grado – ett av alla dessa små Venedig – och Udine tycker jag faktiskt har charm just för att det har lite mer av ”en vanlig stad” över sig.

Kommentera