Kategori: Ord och språk

För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag efter en sommarvecka i en undanskymd dal i Friuli en rad texter om resianerna och resianskan, en liten slavisk folkspillra och ett språk med på sin höjd 2000 talare. Jag har samlat texterna här om någon eventuellt vill titta tillbaka.

Val Resias symbolberg Monte Canin

Egentligen ville jag skriva en bok om den här dalen, men jag har måst skjuta projektet på framtiden, fast jag har ändå uppehållit några mailkontakter med resianer i dalen och på andra ställen. En av dem är Tiziano Butünöu, som ägnar mycket tid åt att bevara det resianska språket och att arbeta för en skriftlig form för varianten från Stolvizza/Solbiźè. Bland annat driver han bloggen Rośaièn. Härom dagen fick jag ett lustigt gruppmail (till tolv mottagare) från honom, där han visar en bild på ett märkligt instrument/redskap och ställer en fråga. Här är bilden:

Jag översätter texten under:

Herr Sandro Brunetti från Cavazzo Carnico har sänt oss ett foto på det här märkliga föremålet, som, vilket ni kan se, om det öppnas, består av fem egendomliga klingor. Eftersom han inte vet vad föremålet används till eller vad det egentligen är, ber han oss om hjälp.
Den som kan ge en lösning kommer att få en fin gåva.
En liknande sak har hittats i Timau!

(Timau ligger inte i Val Resia utan längre norrut i Friuli. Här talas för övrigt bland annat en ålderdomlig variant av bayerska. På friulanska heter orten Tamau, på tyska Tischelwang och på den lokala dialekten Tischlbong.)

Nå, kanske är det någon av pausträdets läsare som har någon idé om vad det här föremålet kan ha använts till. En fin gåva kan kanske locka till en extra ansträngning.

Limba nu are oaste. Se îndoaie după vânt.

Språket har inga ben i sig. Det böjer sig för vinden.

Det är nog inte ofta det här lilla ordet föräras rollen som överskrift. Vad är ett dyft? Det verkar som om det först och främst inte finns och som om det i andra hand är något mycket litet. Vad gäller betydelsen står dyftet nära det ruttna lingonet och dugget förstås. Inte ett dugg.

Jag har letat lite och funnit att ordet ”dyft” är en släkting till ordet ”doft”. En lukt är ju på sätt och vis ett mycket litet ting, ja mindre än ett ting, om det inte är frågan om en stark och kanske obehaglig lukt, för då kan den verka större än ett hus. Och ”dugg” då? Jo, det lilla ordet ska visst vara en syster till ”dagg”. En dagdroppe är ju något försvinnande litet.

Kanske betyder ”dyft” och ”dugg” i det närmaste detsamma, men orden är inte utbytbara överallt. ”Det där var inte ett dugg roligt”, kan man säga, men där går det väl inte så bra med ”dyft”. Dyftet verkar vilja vara huvudordet. ”Jag förstår inte ett dyft av det här.”

Hur har andra språk det med sina dyft eller dugg? På tyska finns ”Deut” som nu ser större ut än det är, på grund av den våmliga begynnelsebokstaven. Vad är en Deut? Jag tror varken det är en doft eller ett daggstänk…

Det ruttna lingonet har syskon i andra språk: på tyska är det en kantarell, på danska en sill (jag minns inte om den är rutten), på italienska ett torrt fikon – non vale un fico secco – och resten vet någon annan…

PS I Salongen kan man läsa en recension av Bernardo Atxagas Dragspelarens son.

Nattduksbord – smaka på det ordet och tänk er att ni just börjat lära er svenska. ”Natt” och ”duk” och ”bord” är redan införlivade i ert ordförråd och då är det väl bara att… nej, det är det inte. Vad är en nattduk? Och varför behöver man ett bord till något som inte finns?

Jag minns det här underliga ordet från barndomen – jag var ju redan tidigt ”förhäxad” av ord. Varje gång jag hörde det försökte jag gripa det i flykten, men det gled alltid undan och fråga ville jag inte, för jag visste ju vad ett nattduksbord var, så vad ville jag egentligen veta? Jag hörde ”nattyggsbord” eller ”nattycksbord” eller ”nattdycksbord” (kunde det vara ett r som fallit bort?) eller ”nattussbord” eller ”nattyxbord” (rätt otäckt) eller ”natthussbord” eller ”natthusbord” eller ”nattyssbord” (lite sjömansaktigt väl) eller…

Här finns knappast någon plats för en riktig broderad nattduk och absolut inte för en nattyxa värd namnet.

…

PS Något om sänglampor…

PPS Plats för länkar till annat som eventuellt skrivs om (sovrums)möbler – eller vad man har på dem:

The Secret Life of Erwin Klipspringer

”En annan har det inte alltid så lätt.” ”… som en annan brukar säga.” När jag trampar omkring på skogsstigarna (när en annan trampar omkring på skogsstigarna) flödar ofta både tankar och röster fritt genom huvudet på mig. Igår hörde jag gång på gång rösten från en människa som kallar sig själv för ”en annan”. Varifrån kommer det här underliga uttrycket? Jag själv är väl egentligen minst av allt en annan för mig själv. Är det möjligen ett sätt att vara artig genom att man liksom förminskar sig själv? Eller är det ett sätt att se sig själv utifrån?

Det slår mig att ”vi” (och ”oss”) på spanska heter ”nosotros” (”nosotras” i femininum), vilket i sin grundbetydelse väl är ”vi andra”. Och på italienska finns för ”vi” en parallellform till ”noi”, nämligen ”noialtri” (i femininum ”noialtre”). Hemma vid köksbordet och datorn letar jag upp detta ord och finner i ”Dizionario di Italiano” av Sabatini Coletti:

Noialtri/noialtre: Noi, con valore rafforzativo o limitativo o per sottolineare una contrapposizione (espressa o sottintesa) con altre persone; è frequente nell’uso parlato e popolare.

Formen med ”andra” uttrycker eftertryck eller inskränkning eller så understryker det ett motsatsförhållande gentemot andra personer. Dessutom är formen vanlig i talspråk och har en folklig klang. Så kanske har det här spanska och italienska ”vi andra” en annan (!) bas än ”en annan”, för uttrycket verkar främst betona en kontrast mellan detta vi och resten av världen. Fast just det där sista om det talspråkliga och folkliga i den italienska användningen kanske ändå är lite besläktat med ”en annan”.