Kategori: Ord och språk

Högt uppe i Riesengebirge/Krkonoše finns en sankmark som heter Aupa på tyska och Úpa på tjeckiska.

De här båda namnen har fascinerat mig sedan jag först hörde dem och jag har letat efter deras ursprung, men inte funnit något substantiellt. Jag tror att Aupa/Úpa varken är tyska eller tjeckiska till sitt ursprung och jag tvivlar på att de alls har varken gemanska eller slaviska rötter. Det här namnet verkar komma från ett språk som talades här före både slavisk och germansk bosättning. Kan det vara keltiskt? Eller är det en kvarleva från ett språk av en stam vi inte vet något om?

Jag medger att detta bara är ren spekulation, men kanske kommer någon som vet något om detta förbi här en dag…

Just namn på landskapliga företeelser: berg, floder, sjöar, slätter, träskmarker, öar… – kallar man dem ”toponymer”? – tillhör ofta ett djupare historiskt skikt än namn på orter och ännu större kan tidskillnaden vara mellan dem och de ord, som inte är platsnamn, som vi använder i vårt dagliga tal. Ett bergsnamn eller namnet på en flod kan ligga inkapslat i språkets föränderliga ström under oöverskådlig tid och de liksom hälsar till oss från människor som för årtusenden sedan levde i det som nu är våra hemtrakter.

…

PS I Salongen finns sedan någon dag en text om essäsamlingen Berlin av den slovenske författaren Aleš Šteger att läsa.

För en liten tid sedan fick jag mig förordet och inledningen av Birgitta Kurtén-Lindbergs bok Detta folk av barbarer och skorpioner tillsända.

Boken behandlar Finlands svenska och dess ryska tid och vägen till den finska självständigheten. Vi får i förordet löften om en vandring med den (upplyst) svensksinnade historikern Bernhard Estlander till den upplyste fennomanen Matti Klinge och vidare till ”syntesen” av dessa båda, Henrik Meinander.

Meinanders stillsamt vänliga ironi drabbar finnar, finlandssvenskar och rikssvenskar med samma varma hand.

Också rent finskspråkiga historiker som Heikki Ylikanga lyfts fram i detta förord. Flera av Ylikangas verk finns i svensk översättning, men Kurtén-Lindberg pekar på att mycket annat av intresse inom området ännu ligger oöversatt.

Det finns åtskilliga andra kompetenta verk om bland annat svensk stormaktstid, verk som beskriver det finska folkets och enskilda individers öden. De ger en viktig och ofta helt ny information om det som i högsta grad är även Sveriges historia, men de är skrivna på finska och förblir okända för en svensk publik.

Kurtén-Lindberg fortsätter lägesbeskrivningen och avslutar den med en manande fanfar:

Skickliga översättare står i kö och bara väntar på att få sätta tänderna i dessa verk, men det är dåligt med fungerande kanaler mellan det finska forskarsamhället och det svenska. Men hur skall svenskarna veta vad som är värt att översätta om ingen talar om det för dem? Hur skall finnarna veta vad svenskarna åstadkommit?

Det är i det tvåspråkiga Finland vi borde hitta svaret.

Jag kliver sedan in i inledningen, där Birgitta Kurtén-Lindberg berättar en dråplig och för en rikssvensk ganska pinsam historia om hennes språkliga möte med Sverige. Jag plockar ut några godbitar ur det:

– Vad det är lätt att förstå finska, utbrast de två grannarna som i gott samförstånd med våra finlandssvenska tungor hjälpt oss att bära upp pianot när flyttlasset kom. De stod och förundrade sig över saken vid snapsen vi bjöd på i vårt kök allmedan de torkade svetten ur pannan, och de hade en förklaring till hands.

– Det är så lätt att förstå er, för ni talar så långsamt. Annat är det när det talas finska på TV – då talar de så snabbt att man inte förstår ett ord!

Och lite längre ner på sidan följer en annan variant av det språkliga missförståndet:

Hur har du kunnat lära dig svenska så snabbt? fick jag till en början ofta höra. Och jag förklarade ambitiöst:

– Jodå, det är mitt modersmål. Jodå, jag har faktiskt gått i svensk skola i Finland. Jodå, mina föräldrar hade svenska till modersmål.

Och okunskapen var inte begränsad till enskilda svenska individer utan svenska staten visade sig vara lika blank på vetande:

Nu när du kommit till ditt nya land vill vi gärna upplysa dej om de kurser i svenska som vi ordnar för våra invandrare, stod det så hjälpsamt. På finska. Inte heller dataregistret kunde uppenbarligen skilja finska från svenska. Våra svenska helyllenamn var tydligen de också finska – om än förvånande lika de svenska!

Och sedan tar Kurtén-Lindberg upp ett motsatt missförstånd:

Men också det faktum att flertalet finländare (95%) talar finska tycks för en och annan svensk vara höljt i dunkel. Svenskar som besöker Helsnigfors väntar sig ibland helt självklart att bli bemötta på svenska. De blir besvikna, ibland rent av förnärmande när de istället för sitt modersmål möts av ett för dem främmande tungomål: Finland har dock en gång varit svenskt och stormaktstiden spökar någonstans i medvetandets vrår. Andra tror, som min dotters lärare i den svenska grundskolan, att de finlandssvenskar de möter låter konstigt för att deras modersmål är finska.

Inledningen avslutas med en charmfullt anspråkslös kommentar till bokens innehåll. Jag väljer ut några rader ur denna:

Det här är en bok som inte innehåller några större märkvärdigheter. Den gör inte anspråk på att vara vetenskaplig utan bygger uteslutande på läsefrukter, lite allmänbildning och den sorts inifrån komna kunskap som varje människa har om det land där han växt upp.

…

Thomas Nydahl har läst boken på riktigt och han skrev så här om den i höstas.

Just nu läser jag Yoko Tawada och Herta Müller "i kors" och jag låter mig särskilt fascineras av det de säger om språket och språken. I växlingen mellan deras röster finner jag utgångspunkter till ett slags samtal som sedan fortsätter inne i mitt huvud, där jag också blandar mig i.

Herta Müller i de första raderna i Der König verneigt sich und tötet:

In der Dorfsprache – so schien es mir als Kind – lagen bei allen Leuten um mich herum die Worte direkt auf den Dingen, die sie bezeichneten. Die Dinge hießen genauso, wie sie waren, und sie waren genauso, wie sie hießen. Ein für immer geschlossenes Einverständnis. Es gab für die meisten Leute keine Lücken, durch die man zwischen Wort und Gegenstand hindurch schauen und ins Nichts starren mußte, als rutschte man aus seiner Haut ins Leere.

Yoko Tawada alldeles i början av essän om Paul Celans dikters märkliga översättbarhet till japanska:

Es muß zwischen Sprachen eine Kluft geben, in die alle Wörter hineinstürzen. Umso stärker beschäftigte mich die Frage, warum Celans Gedichte eine fremde Welt, die außerhalb der deutschen Sprache liegt, erreichen können.

Herta Müller en sida längre fram i Der König verneigt sich und tötet:

Wörter begleiteten die Arbeit nur dann, wenn mehrere zusammen etwas taten und einer auf den Handgriff des anderen angewiesen war. Aber auch da nicht immer. Schwerstarbeit wie Säcketragen, Umgraben, Hacken, mit der Sense mähen war eine Schule des Schweigens. Der Körper war zu beansprucht, um sich im Reden zu verausgaben. Es konnten zwanzig, dreißig Leute stundenlang schweigen. Manchmal dachte ich, beim Zusehen, ich sehe jetzt zu, wie das geht, wenn Leute das Sprechen verlernen. Sie werden alle Wörter vergessen haben, wenn sie aus diesem Schuften wieder draußen sind.

Yoko Tawada i början av den sjunde texten under rubriken Erzähler ohne Seelen:

Es ist schwer, die Sprache der Puppen zu verstehen. Sie sind für unsere Ohren meistens stumm. Auch die Sprache der Toten ist eigentlich nicht zu verstehen. Sie ist meistens nicht einmal hörbar. Nur in einem Zustand, in dem man nicht auf Verstehen fixiert ist, kann man sie hören.

Igår hittade jag ett intressant citat ur Julia Kristevas Des Chinoises i en av texterna till Yoko Tawadas poetikföreläsningar i Tübingen, en föreläsning som på svenska betitlas ”En fågels röst eller främlingskapets problem”. Här är Kristeva-citatet:

Intonation och tonvariationer är de första distinktioner i ljudflödet som barn förmår uppfatta och härma; de glöms snart bort i miljöer där språket inte opererar med toner, men memoreras mycket tidigt av dem som omges av tonspråk. Därmed introduceras de små kineserna i språkets sociala kommunikationskod tidigare än andra barn (vid 5 till 6 månaders ålder) eftersom de väldigt tidigt har lärt sig att urskilja tonerna, som är deras språks fundamentala kännetecken. Och eftersom beroendet av moderns kropp vid denna ålder är mycket starkt, är det moderns psykiska och fysiska karaktär som präglar barnets ljudanden och för dem vidare i oförvanskad form tills de blivit en underliggande men aktiv bas för kommunikation, när det lär sig det – här sekundära – grammatiska systemet, det som i sin tur har en starkare socialiseringsfunktion eftersom det, för en annan mottagare än modern, garanterar förmedlingen av en utsaga bestående av betydelser (och inte längre av tonala impulser).

Barn som växter upp i en kinesisktalande omgivning (eller annan tonspråksomgivning) lär sig alltså kommunicera på ett relativt differentierat sätt kanske ett år före barn som lever i andra språkliga miljöer. Innebär detta någonting för den fortsatta språkliga utvecklingen eller för den allmänna kommunikationsförmågan? Vad i så fall? Och om inte – varför inte?

…

PS Jag har alltså just fått den första boken av Yoko Tawada i svensk översättning i min hand (tidigare har jag läst henne på tyska och skrivit en del här om olika texter av henne). Talisman. Förvandlingar heter den och det är Linda Östergaard och Sofia Stenström som översatt. Förlaget är Ariel Skrifter. (Jag kommer att skriva mera om boken så småningom.)

Jag tog faktiskt med mig en bok till ur de finska lådorna. Den här:

Pihan köynnöskavit kan jag inte tyda helt, men jag tror att ”köynnöskavit” betyder ”klängväxter” och bilden på framsidan visar väl just en sådan växt och inne bland bokens blad finner jag inbäddade i allt det finska mängder av latinska blomsternamn. Bilderna är inte särskilt många och alla är de hemlighetsfullt svart-vita eller grå. Det är bara utsidan som erbjuder grönska. Ändå känns det som om det här är en liten pärla.

Jag ger mig ut på ett första strövtåg i boken och fastnar för geografiska namn av den här typen: ”Etelä-Euroopa”, ”Itä-Aasia”. Det där första ledet anger nog ett väderstreck, tänker jag och så går jag in på ”vädersteck” på Wikipedia och letar mig fram till ”Suomi” i vänsterkanten, klickar och hittar ”ilmansunnta”. Jag känner igen det första ledet i ordet, för jag kan säga ”Det är vackert väder” på finska: ”On kaunis ilman”. Förtjust tittar jag sedan på rikedomen av väderstrecksord: norr=pohjoinen, söder=etelä, väster=länsi, öster=itä, nordväst=luode, nordost=koillinen, sydväst=lounas, sydost=kaakko.

Se själva: Ilmansuunta