Kategori: Ord och språk

Jag låter tankarna cirkla kring ordet ”antipod”. Det går att grubbla över snart sagt alla ord. Att försjunka i funderingar över ord kan vara som ett slags meditation. ”Antipod” betyder väl ungefär ”motfot”, tänker jag mig, och antipoden betecknar en plats på jordklotet, som är den motsatta till en annan. Från den plats på marken där jag står, drar jag en tänkt linje genom jorden och kommer ut på andra sidan och just där står min motfot eller mina båda motfötter. Kanske står min motfot på vatten eller ska man då kanske hellre tänka sig havsbotten som plats för motfoten? Ordet eller begreppet ”antipod” måste väl ha kommit till först efter det att människan börjat föreställa sig jorden som rund. Och ändå verkar det för mig äldre än så. Kanske förebådade ordet ”antipod” vetandet om jordens klotform.

Man kan också tänka sig en tidsmässig antipod, om man tar året som utgångspunkt, fast det är svårt att föreställa sig året som ett klot, möjligen som en skiva med punkter utmed kanten som man kan dra linjer emellan via mittpunkten. Drar jag en linje från maj, där jag är nu, hamnar jag i november. Det är svindlande att i tanken skapa sig sådana här tvärförbindelser genom året, fast olika mycket svindlande beroende på vilka månadsantipoder man väljer att tänka sig in i. Fallhöjden från juni till december är en helt annan än den från mars till september, eller hur? Nu blickar jag ner på antipoden november:

vy över Frankfurt/Oder från Słubice i november

För någon månad sedan fick jag ett litet paket från Luxemburg. Det är faktiskt inte första gången. Förra gången fick jag en lëtzebuergisk minigrammatik, som jag nu börjat gräva i igen, för den här gången fick jag en bok på lëtzebuergiska (ja, det heter kanske inte så på svenska, men det är roligt att skriva så). Det är en barnbok om en liten fågels lärorika flygfärd över Luxemburg, lite som en mini-Nils Holgersson, fast i fågeln Lucky ryms både Nils och gåsen han rider på. Boken är tvåspråkig, bredvid den lëtzebuergiska texten finns en italiensk, som inte är någon direkt översättning utan den berättar historien på sitt eget sätt. Illustrationerna är gjorda av Iva Mrazova, den lëtzebuergiska texten är Corinne Kohl-Crouzets och den italienska är av Maria Grazia Galati.

På första bilden ser vi Lucky inför avfärden tillsammans med mor och syskon i ett ögonblick mellan avskedsoro och äventyrsförväntan.

Men strax spänner han ut sina blå vingar och flyger ut över Luxemburgs tinnar och torn. Han upplever plats efter plats och någonstans mitt inne i den lilla boken är han riddar Lucky av Luxemburg:

Jag försöker översätta den lëtzebuergiska lilla versen, utan att ge mig på att fläta några rim:

Som greven av Luxemburgs riddare
Håller jag vakt vid de tre tornen.
Jag vakar både dag och natt,
Och släpper ingen lymmel förbi.

Kanske börjar vi närma oss den punkt, när det blir dags att ge upp distinktionen mellan ”de” och ”dem”. Detta att alla eller i alla fall nästan alla alltid i tal använder ”dom” för båda formerna gör att det blir allt svårare att hålla bilden klar, och inte blir det lättare, när en stor del av de skriftliga exempel på ”de” och ”dem”, som vi möter, är felaktiga.

För den som inte vill släppa distinktionen, men ändå börjar bli lite osäker på när man ska använda vilket av de här två pronomina, kunde det kanske vara bra med en liten ”lathund”. Jag försöker göra en början till en sådan:

De är subjektsform, dem är objektsform. Först två klara fall:

De väntar på oss. Vi väntar på dem.

Osäkerheten kommer egentligen först vid mer komplicerade meningar. Jag har på skoj gjort mig en liten exempelsamling under våren ur dagstidningar, kurskataloger, bokreakataloger, tidskrifter, bloggar och liknande. Jag ska nu inventera några av dem efter ha ”avidentifierat” dem lite:

De som har större exekutiv förmåga kommer att slå ut de med sämre. Här förbises att det rör sig om objektsform – ”de slår ut dem”.

Sedan finns det ju dem som menar att dessa fenomen inte är verkliga. Ovanligare miss, men förmodligen stör konstruktionen med ”det finns” här. ”Dom-ordet” är inte objekt här.

Han hade hållit det hemligt för de som stod honom nära. En enkel regel här är att objektsfomen ”dem” ska användas efter preposition.

Predikanten ifrågasätter sin tro och reser tillbaka till sina trakter för att omvända de han själv omvänt i den mäktiga väckelse han startade under femtiotalet. Här är ”dom” objekt – ”han omvänder dem”.

Det är ju inte meningsfullt att låta de som var infiltratörer shavottera inför allmänheten. Här är ”dom” objekt – ”vi vill inte låta dem shavottera”.

Det är värre för de som kämpar som lägre tjänstemän – de får betala vänsterns svek med sina skattemedel och sin säkerhet. Objektsform efter preposition.

Många är rädda när det finns mordkommandon ute och bestraffar de som vågar säga något misshagligt. Objektsform – ”mordkommandon bestraffar dem”.

Ge de som visat prov på ett stort konstnärskap ett erkännande! Objektsform efter imperativ, precis som i ”ge mig”.

Det är rätt bra nyheter för de som är mordhotade. Objektsform efter preposition.

Innan dagens elever kommer berättar hon om de som måste stanna hemma. Objeksform efter preposition – jämför ”hon berättar om dig”.

Vi jobbar med att ge bra och relevant information till de som sökt är det alltså dags igen att förbereda program- och kursutskick. Objektsform efter preposition – ”till dig”.

Vid en sådan här snabb och ytlig genomgång verkar det som om det finns en överanvändning av ”de” och att de flesta misstagen uppstår i längre meningar efter preposition. En väg kunde vara att testa med ”jag” och ”mig” i fall där man känner sig osäker. Om man nu alls vill behålla den här numera i det närmaste helt skriftspråkliga distinktionen.

ritt runt Kirche Unserer Lieben Frau i Bautzen

Påsk i Oberlausitz: Osterblasen och – ännu viktigare – Osterreiten. Denna ridande påskprocession kommer nog att vara en av årets stora upplevelser för mig. Visst hade jag hört talas om den här traditionen förr, men jag hade alls inte förstått hur stort det är. Påskritten är en gammal sorbisk tradition från det katolska Oberlausitz. På senare år håller seden på att växa sig starkare och jag tror inte bara det har med turismen att göra, för ute i byarna, där det mesta och intressantaste händer, är de flesta av åskådarna faktiskt från trakten.

På påskdagen rider männen klädda i svart frack och svart cylinder på festligt smyckade hästar genom byarna och en mindre grupp rider också till staden Bautzen. De följer traditionella rutter och det finns en i alla fall ungefärlig tidsplan över var man kan se den ena eller andra processionen. Från hästryggen sjunger de påskpsalmer som på sorbiska förkunnar Kristi uppståndelse. Men traditionens rötter går tillbaka till hedentid och var egentligen från början en vårlig fruktbarhetsrit.

Ett viktigt moment i den här traditionen är det sammanhållande och identitetsskapande eller identitetsbibehållande. Många deltar nog minst lika mycket av sorbiska som av religiösa skäl. Det är också här i Oberlausitz’ katolska delar som språket hållit sig mest levande. I de protestantiska hörnen av området har det gått sämre och ännu svårare att hålla språket vid liv är det för sorberna i det nästan rent protestantiska Niederlausitz. Sorbiskan hör tillsammans med polskan, tjeckiskan, slovakiskan och kasjubiskan till de västslaviska språken. Högsorbiskan som talas i Oberlausitz är enligt vad jag vid flera tillfällen fått höra närmast släkt med tjeckiskan och lågsorbiskan i Niederlausitz med polskan.

Men tillbaka till Osterreiten: Jag fick veta att de ryttare som hade en liten grön kvist på bröstet red sin första påskritt och att de som hade en silverkrans på bringan red för tjuofemte gången och de med guldkrans för femtionde gången. Jag såg ingen med guldkrans, men jag hörde talas om både den ena och den andra drygt åttioåriga ryttarveteranen. Inför festen var gatorna rensopade och husen pyntade och många av människorna som kantade vägarna var finklädda och ansiktena bar ett högtidligt uttryck.

Vi bodde i byn Grubschütz/ Hrubjelčicy och här för två av ryttarna från gården där vi bodde ut sina hästar:

Processionen från Storcha/ Baćoń ner mot Dreikretscham/ Haslow:

Några ryttarsångare ur tåget:

Vid kyrkan i Storcha/ Baćoń:

Hemritt från Wittichenau/ Kulow genom Cunnewitz/ Konejcy mot Ralbitz/ Ralbicy. Detta är själva hjärttrakten av sorbernas land (i Cunnewitz/ Konejcy talar enligt vad jag fick höra 99% sorbiska) och det här ryttartåget hade över 200 ryttare:

Orienteringskarta över hela det sorbiska området, både det högsorbiska och det lågsorbiska – bilderna är från Bautzen och landsbygden sydväst och nordväst om staden:

Och här har jag med ringar markerat några av de orter jag nämner i texten:

På senare tid har jag flera gånger stött på artiklar i svensk press som behandlar svenskans belägenhet i Finland. Kan detta vara ett tecken på att vi här i Sverige (äntligen) börjar intressera oss för våra ”språkliga bröder och systrar” i vårt östra grannland? Artiklarna handlar främst om svenskans pågående marginalisering och kanske är det därför vi börjat vända våra blickar åt det hållet. Kanske behövs det en ”elfte-timme-känsla” för att något som åtminstone på ett plan uppfattas som vanligt och vardagligt ska bli intressant.

Senast i förrgår läste jag en tidningstext med detta ämne: Svenskans status på nedgång i Finland Jag rekommenderar hela texten för läsning och hackar därför inte ut några citat utom lite statistik ur en av faktarutorna:

290 tusen personer i Finland har svenska som modersmål (varav 28 000 på Åland). Det motsvarar cirka 5 procent av befolkningen på drygt fem miljoner människor.

Och så här ser den språkliga fördelningen ut över landet:

Finns det möjligen något vi rikssvenskar kan göra för att stödja den finlandssvenska minoritetens kamp för sitt språks överlevnad? Vad kan vi tänka oss att göra? Och hur ställer sig finlandssvenskarna till ”stöd” härifrån? Riskerar de kanske att förlora sin ”exklusivitet” om det rikssvenska börjar ta plats? (Jag förstår att det inte finns några generella svar på de här frågorna, men svar finns det säkert.)