Kategori: Ord och språk

Min kroatiska går knappast fram med några stormsteg, men jag känner undan för undan igen allt mer i den omgivande ljudbilden. Tonfallen surrar ibland i huvudet på mig långt in i sömnen. Då och då köper jag en liten ordbok eller ett konversationslexikon för att sätta fart på mig.

Men mitt arbete eller mina arbeten (undervisningen, översättandet och skrivandet) tar mycket tid, så jag har ännu inte hittat några tillräckligt stora luckor för att få till något systematiskt studium. När jag inte undervisar, rättar, läser, skriver eller översätter, går jag runt i omgivningarna med Londi och så ägnar jag mig faktiskt en del åt mat, det finns ju så mycket intressant att äta här. Fast varje gång jag är hos någon av ”ostgummorna” på torget retar det mig att jag ännu inte lärt mig orden för ”ko”, ”get” och ”får”. Det är lite löjligt att säga ”moooo” och ”bääää” och vad säger förresten geten? Det kanske jag skulle göra något åt nu, nej, inte vad geten säger, utan hur man säger ”get”, ”ko” och ”får”. Jag slår upp i en av mina små ordböcker:

ko=krava

get=koza

får=ovca

Det är bara ”krava” som är en verklig överraskning, de andra två kunde jag visst på något passivt sätt. Ja, ”koza” slår faktiskt här och nu an en sträng i mitt minne. Jag minns ett getlotteri från sommarens polska resa eller närmare bestämt från Poznań:

Härom dagen när Londi och jag var på hemväg från vår runda vid moskén och valnötsträden där bakom

hörde vi en skarp röst ropa något uppfordrande. Vi gick vidare åt röstens håll, fast lite försiktigare än tidigare. Där stod en tjej, lite halvpunkigt klädd och med huvudet fullt av små vassa flätor, och bredvid henne drog en liten brun hund av obestämd ras hårt i sitt koppel. När vi kom inom blickhåll hasplade jag ur mig min signalfras: ”Ne govorim hrvatski.” Tjejen tittade på mig och sedan på Londi och konstaterade då att hon var en tik. Den brune var en hanhund. Vi släppte dem fria. Medan vi två människor stod där lite mindre sysselsatta än hundarna, passade jag på att fråga – på engelska – hur man säger: ”Tik eller hanhund?” Flätflickan svarade: ”Cura ili dečko?” Det kände jag igen från ”anropet” en stund tidigare. Jag upprepade frasen och hon godkände.

När jag kom hem slog jag upp ”cura” och ”dečko” i ett lexikon. Där stod det att ”cura” betyder ”flickvän” och ”dečko” betyder ”pojkvän”. Hm.

Gång på gång påminns jag om den finlandssvenska världens kamp för det svenska språkets överlevnad i Finland. För någon dag sedan kom till exempel denna bok (utgiven av Schildts förlag) i mina händer:

Egentligen är det lite fult av mig att bara visa den ena sidan av boken, eftersom det är fråga om två böcker i en, men ni kommer snart förstå skälet. Innehållet i båda böckerna består av ett urval av bidrag till två novelltävlingar som ägde rum förra året. I den ena halvan finns noveller från Solveig von Schoultz-tävlingen (för deltagare som är över 30 år), i den andra från Arvid Mörne-tävlingen (för deltagare under 30 år). Titlarna har de båda böckerna fått av förstapristagarnovellerna, Min Ellinor och Blod.

I förordet till Min Ellinor kan man bland annat läsa det här:

I år fick tävlingsarrangören Svenska folkskolans vänner in ett rekordstort antal bidrag, hela 170 stycken, till Solveig von Schoultz-tävlingen för skribenter över 30 år. Tävlingen är öppen för finlandssvenska skribenter och gäller vartannat år noveller, vartannat år dikter. I den här antologin presenteras de noveller som fick pris eller hedersomnämnande samt några övriga texter som juryn fäste sig vid. Detta år bedömdes nivån vara så hög, att prisnämnden beslöt sig för att dela ut fyra pris i stället för tre. Därför hittar du i denna antologi två stycken andrapristagare. Prisnämnden bestod i år av Clas Zilliacus, Helen Svensson och Freja Rudels.

Ur Clas Zilliacus’, prisnämndens ordaförandes, tal saxar jag detta:

Vi får tänka tanken att de sista finlandssvenskarna är författare, som ihärdigt lägger rad vid rad oberörda av att de sista läsarna redan har fallit ifrån. Skriv, och lev!

Den novell jag särskilt har fastnat för (hittills, jag har ännu inte läst alla) är förstapristagaren Solveig Erikssons novell Min Ellinor. Den handlar om en flickas mycket nära förhållande till sin säregna och egensinniga moster Ellinor. Hennes vanliga flickliv hade knäckts i det ögonblick då hon funnit sin far död, hängd i badrummet för egen hand och efter den händelsen växte hon upp en helt annan väg och blev till ett slags underbart svart får i sin släkt, föraktad av många, men också beundrad och älskad, älskad särskilt av systerdottern. Så här börjar novellen:

Moster Ellinor var infantil, sa farfar. Men jag älskade henne. Hon hade en speciell våglängd bara för mej. Det var som ett magiskt rum, dit bara vi två släpptes in, där skrattet bubblade och äventyret svävade i höjd med tavlorna. Hon var som en bästis. Fast vuxen.

Farfar, som alltid gruffade över allt och alla i sin omgivning, påstod också att Ellinor luktade räv under kjolen. Jag försökte sniffa men kände ingen rävlukt, däremot doftade hon ljuvligt av svett och en gul tvål som hette Lux.

Jag ska nu inte berätta något om händelseförloppet, bara att det är sommar och att handlingen utspelar på en plats vid vattnet. I stället för att berätta vill jag plocka ut några korta stycken som jag tycker särsklit mycket om ur texten. Kanske kan de locka till läsning av hela novellen eller hela bokhalvan eller båda bokhalvorna.

När hon till slut steg av i sin röda klänning och mörka glasögon luktade hon primuskök och gäspade så man såg tonsillerna blänka.

°°

Han var blek, med ärr som av piskrapp på ryggen, kluven haka under magra kinder och ett mjukt läte. Hans ögon tändes och släcktes som två lampor medan man talade med honom.

°°

Hon satt halvt skymd och rökte och stirrade ut i den blå svällande sommardagen. Jag ville gå fram till henne. Men plötsligt såg hon främmande ut, som om hon gått in i bibliska historien. Jag vände mig om och sprang.

°°

Då såg jag. Det halvlåg två figurer som utspilld mjölk på marken. Luften flimrade vid elden men jag kunde urskilja att de krampaktigt höll om varandra. Röken kom i mina ögon, de sved och tårades, det blev svårt att urskilja…

Lavendeln är en liten medelhavsbuske som i sin odlade form når högt upp till nordliga trakter. Lavendels färg är lavendel och dess doft kan bäst beskrivas som lavendel. Och ordet ”lavendel” sluter tätt och precist kring växten.

”Prislappen för det här är dyr,” säger någon. Och någon annan säger med ett litet stänk av hot i rösten: "Den här prislappen kan bli dyr." "Vad kan en sådan lapp vara gjord av?" undrar jag då. Av gyllensilke? Eller är den broderad med ädla stenar? Är det något nytt material i den som skyddar mot sjukdom och nöd? Nej, prislappar ska vara billiga att tillverka och inte brukar de vara gjorda av något dyrbart material. Varför har den här ”lappen” fått breda ut sig så över människors tal om kostnader? När jag hör det här lappbabblet, försvinner den dyra huvudsaken i skymundan för mig och jag hör bara prislappen prassla högt och viktigt. Prislappen för detta är dyr. En dyr prislapp kan det bli. Minsann.