På senare tid har jag flera gånger stött på artiklar i svensk press som behandlar svenskans belägenhet i Finland. Kan detta vara ett tecken på att vi här i Sverige (äntligen) börjar intressera oss för våra ”språkliga bröder och systrar” i vårt östra grannland? Artiklarna handlar främst om svenskans pågående marginalisering och kanske är det därför vi börjat vända våra blickar åt det hållet. Kanske behövs det en ”elfte-timme-känsla” för att något som åtminstone på ett plan uppfattas som vanligt och vardagligt ska bli intressant.
Senast i förrgår läste jag en tidningstext med detta ämne: Svenskans status på nedgång i Finland Jag rekommenderar hela texten för läsning och hackar därför inte ut några citat utom lite statistik ur en av faktarutorna:
290 tusen personer i Finland har svenska som modersmål (varav 28 000 på Åland). Det motsvarar cirka 5 procent av befolkningen på drygt fem miljoner människor.
Och så här ser den språkliga fördelningen ut över landet:
Finns det möjligen något vi rikssvenskar kan göra för att stödja den finlandssvenska minoritetens kamp för sitt språks överlevnad? Vad kan vi tänka oss att göra? Och hur ställer sig finlandssvenskarna till ”stöd” härifrån? Riskerar de kanske att förlora sin ”exklusivitet” om det rikssvenska börjar ta plats? (Jag förstår att det inte finns några generella svar på de här frågorna, men svar finns det säkert.)
Det som rikssvenskarna kan göra till en början är att faktiskt ta upp det faktum att det finns en betydande grupp svenskatalande i Finland.
Det är ett faktum som tycks var helt okänt för 99% av rikssvenskarna!
De tror att finskatalande som av en eller annan orsak har lärt sig svenska är finlandssvenskar.
Det är för dem helt obekant att det finns folk i Finland som föds med svenska som modersmål, vars förfäder har talat svenska sedan tusen år tillbaka och vilka går i svensk skola och sedan föder svenskatalande barn.
Detta faktum borde tas upp och bankas in i rikssvenskarnas huvuden ända från barnsben, antingen i undervisningen i historia eller i modersmålsundervisningen. Detta bör ske omedelbart!
Sveriges förträngande av finlandssvenskarnas existens har förmodligen att göra med traumat efter riksspjälkningen 1809 varefter Sverige konsekvent har vänt ryggen åt Finland i allmänhet och finlandssvenskarna i synnerhet. Det kunde nu vara dags att i sann gränsöverskridande EU-anda återknyta kontakterna med de svenskatalande i Finland på ett högre plan!
Finlandssvenskarna i Östebotten, Åland och Västra Nyland skulle gärna ta emot överlevnadshjälp för språket från Sverige med öppna armar men Helsingforsregionen med sin tvåspråkiga överklass måste nog i dagens läge räknas som en förlorad språkspillra tyvärr.
Jag har tidigare färdats omkrin ofta i sverige både å arbetets vägnar och som turist. jag har dock inte satt min fot i sverige på många år och har inte tänkt göra det heller innan jag är säker på att inte få höra denhär glosan igen:
”Nämen vad du talar bra svenska! Nästan ingen finsk brytning alls! När har du lärt dig så god svenska i Finland??”
*Suck*
Hans Åström
Korsholm
Finland
Du frågar om det finns någonting man i Sverige kunde göra för finlandssvenskan och finlandssvenskarna. Svaret är förstås jag och nej. Ett stort antal finlandssvenskar bor i områden där svenskan inte alls är hotad (Åland, Österbotten, Västra Nyland, Åboland). För de flesta av dessa finlandssvenskar är levande kontakter med Sverige någonting alldeles vardagligt och där behövs egentligen ingenting märkvärdigt. För dessa finlandssvenskar är det alldeles självklart att leva på svenska och kunskaperna i finska används ungefär lika mycket som kunskaperna i engelska, dvs sporadiskt. Problemet är dock att de finlandssvenskar som bor i Helsingforsområdet och österut, samt i staden Åbo, allt mer förlorar kontakten med ett levande svenskt språk. Svenska är någonting som talas hemma och och i skolan under lektionstid, medan allt annat sker på finska, inklusive rasterna i skolan. På jobbet brukar det vara uteslutande finska som gäller. Till en följd av detta utarmas språket. Att det sedan kan uppstå så häftiga reaktioner som mot journalisten som intervjuas i Svd beror på att hon trampar på ömma tår. Finlandssvenskarna har trots århundraden av samlevnad med de finskspråkiga inte hittat någon hållbar mellanväg mellan att ta avstånd och assimileras. Det finns gott om finlandssvenskar som tycks göra sitt yttersta för att svenskan inte ska fortleva – allt från kommunala beslutsfattare till föräldrar som inte talar sitt eget svenska modersmål med sina barn.
Som finlandssvensk bosatt i Sverige kan jag ibland känna ett stygn av dåligt samvete för att inte själv längre bidra till att vidmakthålla finlandssvenskheten samtidigt som mina barn trots mina idoga försök inte riktigt kan associera till finlandssvenskhet. Det bara inte går att växa upp som finlandssvensk i Sverige. Ett finlandssvenskt barn i Sverige är entydigt svenskt, det är bara i SCBs databas som ett sådant klassificeras som invandrare.
Å andra sidan tror jag att de många företagsfusionerna mellan svenska och finländska företag har varit rena vitamininjektionen för finlandssvenskarna, eftersom svenskan tack vare dem delvis återkommit i arbetslivet i Finland.
Det jag gärna såg mer av vore olika former av elev- student- och anställdutbyte mellan Finland och Sverige. Problemet här är förstås att finlandssvenska ungdomar hellre väljer något anglosaxiskt land än Sverige. Det finns program för finlandssvenska journalister som vill joba någon tid i Sverige, men detta kunde utökas t.ex. till tjänstemän. Eftersom förvaltningskulturerna ändå är så lika så kunde man erbjuda intresserade att jobba i t.ex. någon månad i det andra landet.Svenska lärare kunde med fördel tillbringa någon tid i finlandssvenska skolor, som ju anses tillhöra den internationella eliten (åtminstone enligt de återkommande undersökningarna som refereras i svenska medier).Växelverkan skulle vara ömsesidig, eftersom de svenska lärarna skulle ta med sig den levande svenska som talas i Sverige. Under min skoltid på 1980-talet hade jag en lärare i fysik från Sverige och hans rikssvenska språkbruk var minst lika lärorikt som själva ämnet.
Hans Åström och R. Holmberg,
tack för era utförliga och upplysande kommentarer, som dessutom ger ganska olika synvinklar på frågan.
Hans,
då har jag kanske i någon mån uppfyllt ditt första ”krav”. Vad jag mer kan göra är väl att fortsätta att då och då ta upp finlandssvenska ting av olika slag här under pausträdet och kanske kan jag påverka min omgivning något i det jag säger. Och eftersom jag skriver ganska regelbundet för Hufvudstadsbladet och dessutom mindre regelbundet för en rad finlandssvenska tidskrifter, så händer det ganska ofta att jag åtminstone nämner deras existens här i Sverige. En fascinerande sak är ju att det svenskspråkiga Finland har ett så oproportionerligt rikt kulturliv. Möjligen kan rikssvenskarnas förträngande av det finlandssvenska också ha att göra med ett komplex, som är ett slags avigsida av dennaa det finlandssvenska kulturlivets rikedom. Å andra sidan finns kanske en inte så liten del av den där rikedomen just i Helsingforsregionens ”tvåspråkiga överklass”, jag vet inte.
R,
med ett något annat tonfall än Hans här ovanför talar du också om att det speciellt är svenskan i Helsingforsområdet (och Åbo, fast utgör inte Åbo Akademi ett slags ”motkraft” där?) som är hotad. Det är där något måste hända, som vänder utvecklingen. Och när jag läser din kommentar tycker jag att den här meningen är särskilt intressant:
Finlandssvenskarna har trots århundraden av samlevnad med de finskspråkiga inte hittat någon hållbar mellanväg mellan att ta avstånd och assimileras.
Det verkar som om du också ser skolan i Sverige som en aktör som borde vakna till liv. Elev- och lärarutbyten mellan svenska och finlandssvenska skolor tycker jag precis som du borde gynna båda parter. Finland har ju både på finsk- och svenskspråkigt håll en skola som verkar vara långt mer framgångsrik än den genomsnittliga rikssvenska, så därför borde det finnas ett minst lika stort intresse från rikssvenskt håll för ett (intensivare) utbyte.
Hej,
Kanhända jag låter lite ”krävande” men det var inte alls min mening, tyvärr har jag lätt att höja rösten i angelägna fall och det brukar ligga mig i fatet ibland… 🙂
Fortsätt du att puffa för det finlandssvenska så ofta du kan och vill, det behöver vi så väl!
Det oproportionerligt rika kulturlivet har kanske inte direkt så mycket med överklassen i Helsingfors att göra (förutom att en del av finlandssvenskarnas kulturlliv finansieras av fonder vilka förvaltas i huvudstadsregionen) utan det är nånting som s.a.s. kommer med modersmjölken (modersmålet?) i alla svenskatalande sammhällslager, det skrivs, sjungs och pysslas i var och varannan stuga och våningslägenhet och det syns förr eller senare utåt.
Jag har nog inte råkat se dina skriverier tidigare för jag prenumererar inte på Hufvudstadsbladet, Vasabladet, http://www.vbl.fi är mitt husorgan.
mvh
Hasse Å.
Det finns många problem, många lustigheter. Och det kan vara roligt. Att vara svensk. Att vara svensk i Finland. Eller bara att vara.
hälsar,
Gunnar
Såtillvida har du rätt Bodil att Åbo Akademi är en garant för att svenskan i Åbo inte ska försvinna helt, men samtidigt stöder ÅAs existens främst akademiker. För den finlandssvensk som inte är anknuten till ÅA eller någon annan finlandssvensk institution är Åbo en helfinsk stad.
Som jag ser det är det riktigt stora problemet för finlandssvenskarna (åtminstone i södra Finland) att man tillåtit förfinskningen av de traditionellt finlandssvenska kommunerna gå så långt att man förlorat sin självrespekt och därigenom också de finskspråkigas respekt. Det finns helt enkelt ytterst få svenskspråkiga miljöer kvar i södra Finland. Av den här anledningen reduceras svenskan till ett köksspråk, vilket jag ser som den grundläggande anledningen till att finlandssvenskarna nu tycker sig stå i snålblåsten. Och jag förstår de finskspråkiga -varför ska man upprätthålla omfattande strukturer som inte verkar efterfrågade? Varför ska de finskspråkiga lära sig svenska om de inte hör språket talas?
Det har sina sidor att vara svensk, svensk i Finland, att vara överhuvudtaget. Men roligt, absolut. Emellanåt.
Hans Åström och R. Holmberg,
tack för ytterligare intressanta upplysningar.
Jag funderar nu på att göra en liten sak på prov. Det här med skolan och utbyte mellan svenska och finlandssvenska skolor är nog ändå en nyckel. Om någon dag tänker jag skriva ett inlägg, som utifrån vad ni har berättat här, utgår ifrån den dubbla nyttan av ett lärar- och elevutbyte mellan Sverige och Svenskfinland. Jag tänker slå ett slag för detta utbyte. Svenskarna får inblickar i en förebildligt fungerande skola och finlandssvenskarna får del av en större svenskspråkig värld en deras egen. Samtidigt kan detta också vara till glädje för hela Finland, som den här vägen når ut bättre med sin framgångsrika skola. Om jag sedan länkar det hela till ”rätt” ställen kanske något kan börja hända. Ursäkta denna lätt barnsliga optimism, men den kan nog behövas. Kanske har ni idéer om vart jag borde länka?
Gunnar Högnäs,
ursäkta, du fastnade visst oturligt nog i något slags spamkö här. Du är naturligtvis också välkommen hit.
Hej Bodil
jag skulle åtminstone prova på de finlandssvenska stiftelserna i första hand, såsom Konstsamfundet eller Svenska Kulturfonden. Det kan finnas vissa organisationer som är intresserade, t.ex. Svenska folkskolans vänner eller varför inte Svenska folkpartiet.
Sedan skulle jag rekommendera att väcka intresse där behovet är som störst, dvs inte Åland eller Österbotten, utan t.ex. Helsingforsregionen och Borgå. En annan målgrupp är de små men kompletta svenska skolorna i Kotka, Tammerfors, Björneborg och Uleåborg. Där gör lärarna ett herkulesjobb med svenskan, eftersom orterna är så kompakt finskspråkiga.
Hej Bodil,
Vad du kan göra är väl att fortsätta att intressera dig för oss ibland och berätta om sånt som görs på svenska i Finland. Inte av medkänsla utan för att en del av den finlandssvenska kulturen faktiskt är bra – tycker jag att jag kan säga fastän jag är jävig! Visst har svenskan i Finland råkat ut för en del bakslag på senare tid. Det beror, tror jag, på att den intolerans som går genom Europa för tillfället, har nått också Finland. Värst drabbas våra fåtaliga invandrare, men alla som avviker får sin släng av sleven, också de svenskspråkiga. Ett annat skäl är den ”effektivitets”- och storskalighetsideologi som är allenarådande inom förvaltningen just nu. Den passar dåligt ihop med minoriteters krav. Men jämfört med många andra språkminoriteter – t ex sådana som du skrivit om – går det ingen nöd på oss. Vi har ett undervisningsväsende, massmedia och annan kultur som de flesta minoriter inte kan drömma om. Och de flesta finskspråkiga fördrar oss med jämnmod, många är aktivt intresserade av oss.
Beträffande ”överklassen i Helsingfors” är den nog mest en österbottnisk skräckfantasi. De flesta helsingforssvenskar är alldeles medelklassiga. Sen är det en annan sak att man gärna lär sig finska här, och använder den. Fattigt skulle livet bli om man avskärmade sig från 95% av sina medmänniskor pga språklig purism. Varje generation, eller varje individ, måste förstås fatta beslut om sin språkliga tillhörighet själv. Men det som vi absolut behöver är kontinuerlig kontakt med rikssvenskan. Annars blir det dagliga trycket från finskan för starkt och vårt språk förvandlas till en rotvälska som ingen utom möjligen vi själva begriper.
Varma hälsningar,
Michel Ekman
Ja. Jag trodde att det inte gick fram överhuvudtaget. Men ingen panik.
Det som var själva inlägget fanns/finns bakom URLen – trodde att det skulle synas tydliagre. Blogginlägget gunnarsblogociped.blogspot.com/2009/11/det-ar-svart-att-vara-svensk-i-dessa.html nämligen. Som är en liten självironisk beskrivning av mötet med den monoformaliserade språkutslätningen på insändarsidan i den tidningsdrake, som har ambitioner att vara störst i vår Finlandssvenska ankdamm.
Det här är naturligtvis en så omfattande härva – det här med svenska i Finland – att några rader här inte räcker till. Egftersom varken Magma [www.magma.fi/], rapporter, olika medier, bloggar, www-sidor räcker till.
Själv upplever jag, att vi har all orsak att se oss själva i spegeln, både fram & bak.
Beträffande ”överklassen i Helsingfors” är det å ena sidan som Michel E. skriver, men å andra sidan inte. Eftersom det finns medelklass och det finns medelklass. Beror på hur man mäter, vad man mäter. Och det är nog en sak att vara medelklass i Österbotten, Åboländska skärgården och en annan i Helsingfors, Esbo och Grankulla.
Det är väl inget konstigt, och rätt självklart. Bättre att erkänna att vi är olika, lever i olika sfärer, både på svenska och finska. Det kan finnas betydligt mer beröringspunkter mellan finsk- och svenskspråkiga i samma trakter, än mellan svenskspråkiga här och svenskspråkiga där. Samma gäller på den finska sidan.
”You got to get out to get in.” Först då vi erkänner betingelserna kan vi hitta gemensamma intressen. Men det handlar om frivillighet (inte diverse tvång, som att det finns bara ett parti som kan o.s.v.).
Men för att göra en tillsvidare oändlig historia kort: i Finland bör man lära sig finska. Beträffande det här har jag erfarenheter från ”spädbarnsålder”. Att vi är rätt dåliga på att uppskatta det finska språket och den finska kulturen. Och eftersom endast ömsesidig respekt gäller, är sitsen besvärlig (naturligtvis kan vi fortsätta att svepa våra snapsar & gnälla på betjäningen men men).
– Det är en inte så föraktligt liten mängd finlandssvenskar som hellre lär sig främmande språk än det första inhemska. För att inte tala om intresset för utländska språk kontra finska språket. Men finnarna borde liksom automatiskt intressera sig för svenska och lära sig det nästan som rinnande vatten. Kravet är rätt orättvist.
R,
jag tackar för förslagen och jag ska titta in på åtminstone några av de ställen du föreslår och se vilka det kan vara bra att länka till i första hand. Sedan måste jag leta fram några lämpliga också från den här sidan av Östersjön. Och så skriver jag ihop en liten text i ämnet. Jag tänker mig att det kan vara värt ett försök (eller flera).
Michel,
tack för din kommentar. Nej, inte är det av någon medkänsla eller något medlidande som jag då och då funderar över något ur finlandssvensk kultur här. Det är naturligtvis för att det finns så mycket spännande och lockande i den. Och när jag väl gläntat på dörren, så har upptäckt mer. Och jag tycker det är intressant att försöka tänka mig in i det här finlandssvenska perspektivet (fast nu börjar det klarna för mig att det rör sig om en rad olika finlandssvenska perspektiv); detta att leva i ett land där majoritetsspråket är så helt olikt det egna.
Gunnar,
jag ser att du tar upp den finlandssvenska frågan från ytterligare ett håll och jag tackar för inblickarna. Nu lägger jag in en länk till din bloggtext, så att det blir lite mera lättillgänglig: Här.
”Vad du kan göra är väl att fortsätta att intressera dig för oss ibland och berätta om sånt som görs på svenska i Finland”, skriver du Michel. Men var inte så jäkla blygsam. Som om ingen annan än en solitär bloggare intresserar sig för det finlandssvenska. Du och Fredrik Hertzberg gör i Svenska Dagbladet en hel del i den saken, eller hur? Där bygger ni också vidare på en tradition från Göran Schildt och Ingmar Björkstén. Så Bodil Zaleskys ord om ”rikssvenskarnas förträngande av det finlandssvenska” (jag antar att hon menar ”undanträngning” eller ”förnekande”) är givetvis överdrivna. Dessutom gav vi ju litteraturpriset till en ung finlandssvensk författare i november, om jag minns rätt.
Magnus,
visserligen talar du inte direkt till mig utan om mig, men jag vill ändå säga något till dig. Ordet ”förträngande” var ett slags citat eller ett sätt att anknyta till det Hans Åström säger två ”steg ovanför”mitt svar, nämligen:
Sveriges förträngande av finlandssvenskarnas existens har förmodligen att göra med traumat efter riksspjälkningen 1809 varefter Sverige konsekvent har vänt ryggen åt Finland i allmänhet och finlandssvenskarna i synnerhet.
Och vad gäller det du kallar ”överdrivet” så härstammar det inte heller från mig.
Sedan är det väl ingen här som har påstått att det inte skulle vara någon annan ”än en solitär bloggare” som intresserar sig för det finlandssvenska.
Hej Magnus!
Visst, SvD:s kultursida gör mycket för att ge finlandssvensk kultur synlighet vilket är precis som det skall vara. Där görs också mycket annat som är bra! Men eftersom jag själv är liten kugge i det maskineriet är jag jävig att påpeka det… Finns ett finskt ordspråk som lyder ungefär ”vem skulle lyfta kattens svans om inte katten själv” som syftar på sånt beröm.
Och det finns många andra svenska skribenter med ett levande intresse för finlandssvensk kultur. Vad jag vill distansera mig ifrån är däremot en viss typ av återkommande gnäll här i våra egna kretsar som går ut på att ”rikssvenskarna struntar i oss”. Den bygger ofta på att man inte alls försöker se sig själv utifrån eller relaterar det som görs här till det som görs på andra håll.
Sen har jag också själv upplevt en förvånande okunskap bland rikssvenskar om oss liknande den som andra här vittnat om. Dvs att personer utan uttalat kulturintresse tycks veta väldigt lite om både Sveriges historia och finländska förhållanden. Men det är en annan sak.
Vem som än använde ordet ”förträngande” först är dte en märklig metafor, eftersom det syftar på en fysisk åkomma.
Och, apropå det solitära, har du plockat bort mitt svar till Michel?
Det är inte utan att jag börjar undra lite över ditt ärende här…
Ärende? Jag har aldrig haft en dold agenda. Jag reagerade redan igår mot beskrivningen av det risksvenska ”förträngandet”, men skrev inte någon kommentar. När Michel, som alltid en gentleman, förbisåg de insatser han själv gör påpekade jag det. Michel svarade enl ovan, och jag svarade honom och skrev ett par ord om den risksvenska lone ranger-myten, vilka du uppenbarligen har tagit bort. Här finns alltså inget ”ärende” utöver meningtsutbytet. Men du gör mig nyfiken. Vilket skulle det ”ärendet” i så fall vara?
Men du bestämmer vad du vill ha på din blogg. För egen del vill jag dock föra ett meningsutbyte till dess slut, i det här fallet med en lätt lekfull kommentar till Michel. Du var i din fulla rätt att ta bort den, men då utgår jag också från att du tar bort mina övriga inlägg.
Men innan dess, förklara gärna dina fantasier om mitt ”ärende”. Jag är idel öra, eller öga.
Här kommer en som har ett ärende, nämligen att be er läsa något av den finlandssvenska författarinnan Wava Stürmer. Hennes dikter är något av det finaste jag känner till.
Ha en skön helg,
M
Vi finlandssvenskar tar gärna emot mentalt stöd av rikssvenskar. Själv blir nog jag litet sorgsen till mods när jag märker att det jag skriver låter litet gammaldags eller ”lillgammalt”. Jag suger i mig alla nya svenska uttryck jag hittar men det egna skriftspråket utvecklas tydligen rätt långsamt.