Igår synade vi under rubriken ”Den ultimata sprickan skaver” delar av språkets vulgärsidor här. Riktigt grovkalibriga floskler som en del av dem som nämndes i gårdagens samtal är väl inte så svåra att identifiera och eliminera, men på många andra vis kan det ofta vara ganska svårt att hålla ordning i det egna ordstallet. Var och en har sina egenheter, som vid någorlunda balanserad användning stannar inom det vi kan kalla ett ”personligt uttryckssätt” eller en ”individuell stil”, men någonstans går en gräns och bortom den kan de här egenheterna bli till svulstighet, tjat eller skräp. Hos mig själv eller mitt sätt att skriva har jag upptäckt – ja, ganska sent har jag gjort den här upptäckten – att jag överanvänder orden ”här” och ”nu”. I och för sig förstår jag varför jag lockas så av dem: de fäster det jag säger på ett tydligt sätt i rum och tid och det känns betryggande och rejält. Dessutom är de båda till sin form små och korta och märks inte så mycket, det dröjer alltså innan de stör. Lustigt nog gör jag på samma sätt när jag skriver på tyska. Texterna vimlar av ”hier” och ”jetzt”, fast i tyskan finns som väl är varianten ”nun” och det gör den här tendensen mindre uppenbar. På italienska blir problemet ytterligare ett steg mindre synligt, eftersom det finns synonymer till båda orden. Men jag skriver ju mest på svenska och innan jag lämnar ifrån mig en lite mer genomtänkt text på det här språket, har jag på senare tid tagit för vana att som avslutning söka igenom den efter vad som tycks mig överflödiga markeringar av här och nu. Fast helt säker på om det är någon mening med denna rutin är jag inte.
Här och nu använder vi säkert en mängd ord och uttryck som troligen stötte på patrull när de höll på att ta sig in i språket.
(En kommentar som egentligen borde hamnat i den ultimata sprickan.)
Haha, Agneta,
säg som det är, du kunde inte låta bli att lägga den just här nu. Den ultimata sprickan börjar dessutom att bli rätt välfylld och ”osprickig”.
Kunde väl inte det 😉
Borde hade skrivit vad jag först tänkte, nämligen att jag aldrig har störts av, eller lagt märke till, att du använder särskilt många här och många nu när du skriver. Förmodligen passar dina här och nu väl in i det du skriver.
Det har heller aldrig slagit mig. Däremot gillar jag mvh, fast det vågade jag inte säga igår.
mvh,
Ja, det där helt subjektiva får man förstås inte glömma. Världen ser annorlunda ut från just det här (nu) hållet än från ditt eller ditt.
Tack, Agneta.
Karin, jag tycker annars att varianten ”h” som du hittade på, är ”bäst”.
Karin: Klart att du inte vågade säga mvh igår, men bra att du vågade idag!!
Nej, men nu ska jag börja räkna ”här” och ”nu” i dina texter!
Det blir säkert sju.