Farbror

Under en av etapperna på färden tillbaka hem från olycksplatsen, kom jag att fundera på det numera nästan försvunna ordet ”farbror”. Pappa skulle hämta mig på Varbergs station, men vi lyckades i den allmänna förvirringen med att först gå om varandra. Jag gick åt fel håll längs perrongen – hållen precis som tiderna hade smält samman efter kraschen – och Pappa tyckte att jag borde ha kommit norrifrån, som jag brukar, och inte från söder. När jag till sist kom fram till stationshuset fick jag syn på ”farbror Torsten”, ja, så kallade jag honom när jag var barn. Han frågade om han skulle köra mig, men jag tackade och sa att Pappa var på väg. Nu heter ”farbror Torsten” sedan länge Torsten för mig och inga av dagens barn kallar honom något annat heller. Det finns inga farbröder längre och tanter finns det bara på ett ganska tråkigt sätt, inte alls på det viset som ”tant Signe” eller ”tant Gunborg” en gång hette tant. ”Farbror” är förstås först och främst ett sådant här välartikulerat nordiskt släktskapsord och som sådant lever det väl kvar, lite i skymundan visserligen men ändå, men som ”manlig vuxentitel” är ordet väl nästan helt borta. Egentligen var det ju en ovanligt vacker titel som gjorde alla vuxna män till fars bröder.

vbg
Varbergs fästning sedd från Hästhagabergen strax före jul

7 tankar om “Farbror

  1. Inte av något som helst allmänt intresse… men inte överraskande att det var just farbror Torsten du stötte på. Träffar man någon varbergare i Varberg, så är det just honom. Han verkar vara i ständig rörelse, och är väl just en sån där ”varbergsk flygande kråka, som kanske får nånting”.

  2. Kanske det. För övrigt bar han upp ”farbrorstiteln” väldigt väl, så länge han fick ha den. Jag undrar när den här titeln försvann. Det måste ha gått ganska hastigt. Inom loppet av ett par år i slutet av sextiotalet eller början av sjuttiotalet (gissar jag) så upphörde barnen att använda den. Jag använde den nog så länge jag var barn på riktigt.

  3. Ja, övergången smög sig på en, och sen hamnade man i ett bryderi. Vad skulle de kallas? ”Torsten” gick ju inte att s a s hoppa till. Nej, man sa den och dens pappa. Och nu gick det absolut inte att tilltala dem direkt längre. Eller har jag fel, man kanske aldrig hade använt nåt (inte ens när/om man ropade), bara sagt det man ville säga.

  4. Tant och farbror kombinerat med förnamn var för dem man kände väl. Oftast föräldrarnas vänner. De man kände lite mindre fick sitt efternamn efter titeln och de man inte kände tilltalades med enbart tant eller farbror. Till några av barndomens tanter och farbröder behöll jag titeln långt upp i vuxen ålder. I synnerhet dem som våra egna barn fortsatte att säga tant och farbror till. De i sin tur använde nog tant- och farbrortitlarna även under åttiotalet och i några fall kanske in på nittiotalet. I samtliga fall handlade det om min egen barndoms tanter och farbröder. De vuxna som var mer jämåriga med min generation kallades av våra barn blott för förnamn. Du-reformens genomslagskraft var stor. När vi talar om, eller tänker på, de här fabröderna och tanterna, som inte längre finns i livet, finns titulaturen kvar.

    Jag har några åldriga mostrar kvar i livet och till dem använder jag fortfarande mostertiteln.

    Så sent som i andra halvan av sjuttiotalet hade dock en av våra pojkar en kompis som aldrig sade du till en vuxen, varken till sina föräldrar eller andra. Föräldrarna tilltades mor och far. Han lekte ofta hemma hos oss och när det var dags att gå hem brukade jag fråga om jag skulle följa honom över de gator han måste ta sig över. ”Tack gärna, om det inte är för stort besvär för Agneta”, Sådana svar gav denne gosse, i olika sammanhang, från sju års ålder och långt upp i tonåren.

  5. Nilla,
    kanske var man lite försiktig med direkt tilltal under den där farbror- och tant-tiden, fast när det var nödvändigt gick det nog att ropa ”farbror Per!” till exempel, men det var väl oftast inte nödvändigt. Under ”övergångstiden” som sedan följde, var det nog (ännu) svårare med det direkta tilltalet.

    Agneta,
    jag sa nog tant och farbror plus förnamn främst till mina lekkamraters föräldrar, men också till mina föräldrars vänner. Sedan fanns det en del inkonsekvenser. I Ingeryd lärde jag genom somrarna känna en tant mycket väl och hon hör nog till de bästa människor jag någonsin lärt känna. Henne kallade mina syskon och jag för ”tant Ingekvist”, kanske för att våra föräldrar eller Mamma kallade henne för ”fru Ingekvist” till en början i alla fall, kanske alltid. Tant Ingekvists man däremot fick heta Erik, för det var tant Ingekvist som introducerade honom så för oss. Sedan minns jag att en av mina bröder, den yngre av dem, under en tid kallade en annan granne i Ingeryd för ”harro Son” och det betydde farbror Axelsson.

    En annan sak från den här ”farbrorsepoken” som jag minns är att samme lillebror kallade en underlig man som brukade smyga omkring och glo på oss barn för ”harro Glont”. Även en så perifer man som en tittare försågs alltså med det här epitetet ”farbror”.

  6. Bodil: jag sade också tant o farbror + namn till lekkamraternas föräldrar, av vlka flera också var umgångesvänner till föräldrarna.

    Som jag minns det sade jag farbror eller tant till alla okända om jag hade anledning att tlltala dem. ”Kan tant säga hur mycket klockan är?”

    Det fanns krångligheter med tilltal. Tant och farbror Larsson sade vi till lantbrukarparet där vi hämtade mjölk och ägg. De kallades oss vid förnamn. En vårdag efter en vinter hade jag ydligen vuxit till mig så mycket i stan att tant Larsson inte längre kunde kalla mig vid förnamn eller säga du. Hon övergick till någon sorts omskrivningar: ”Är det till att ha ledigt från skolan?” Skas det … ?

    Under sommaren hade jag tydligen skjutit i vädret ytterligare så att ”fru Larsson,” i mjölkaffären i stan, till hösten kallde mig för ”fröken B… ” i stället för förnamn, som hon alltid hade gjort tidigare. Smått chockartat för en fjortonåring. Lite senare den hösten hoppade jag in och hade simundervisning med sjuåringar på badhuset. Dags för nästa chock: barnen bockade och neg för mig.

    Då inställer sig nästa undran: när slutade barn att niga och bocka i större utsträckning? Skedde det ungefär samtidigt med att tant- och farbrortilltalet försvann?

  7. Nigandet och bockandet hade jag nästan glömt, fast jag neg och tog i hand vid olika lite mer formella tillfällen tills jag var kanske tio eller elva. Eller höll det där nigandet kanske inte på så länge? Nu blir jag osäker. Och jag tackade för maten hemma. Kanske tog jag i hand då? Och neg? Jag vet inte.

Kommentera