Att vissa ord i ett slag blir moderna och plötsligt massförökar sig under någon mikrosekund av jordetiden är ingenting nytt och kanske ingenting att irritera sig på; inte med någon större häftighet i alla fall. Jag tål ganska bra ordet ”klockrent”, även om jag tycker att det är lite tråkigt att det blivit en sådan floskel. Om någon jag tycker om använder ordet, försöker jag att höra mig förbi det. Om någon jag inte gillar använder det, förbinder jag det raskt och elakt med den personen. Den nya (ja, ny och ny) användningen av ordet ”attityd” äcklar mig lite lätt och det där med att så många saker plötsligt har blivit ”ultimata” har ett löjets skimmer över sig: den ultimata sexguiden/ partydrogen/ soffgruppen/ lattevispen/ gråtfesten/ outleten etc etc. Jag känner mig smått ultimat när jag hör det. I en egen kategori finns den trista hälsningsfrasen ”mvh”, ett byråkratiskt inspirerat modeuttryck. Jag blir alltid lite förstämd när någon jag känner sympati för, avslutar ett brev eller mail till mig på det viset, fast jag försöker sedan genast att förtränga det, men det går oftast inte särskilt bra. Sedan har vi ordet ”kränkt” som ju för inte så länge sedan verkligen betydde något, men som nu är en kvasisociologisk gnällterm som brett ut sig som en stor såsig smet över jättelika tal- och skriftområden. Förvanskningen av det ordet stör mig betydligt mer än de småfåniga orden ”ultimat” och ”attityd” (”Om du har attityd når du framgång.”), fast å andra sidan ”attityd” har ju också haft en klart avgränsad betydelse en gång. Det kanske värsta är när själva grundorden blir floskuliserade. Jag tänker på ord som ”spricka” eller ”skava”, som jag på senare tid (något decennium eller mer) hört och sett om och om igen i texten om litteratur, i diktanalyser: ”orden skaver mot varandra”, ”det finns en spricka”. När uttrycken först användes i de här sammanhangen upplevdes de säkert som klara och innehållsdigra, men när tusentals textanalyser vimlar av sprickor och skavanden känns de bara irriterande och faktiskt sorgliga.
Kategori: Ord och språk
Saviano i Stockholm och ett tal om röda stugor
foto Salvatore Laporta
Roberto Saviano, dödshotad av det neapolitanska brottssyndikatet camorran sedan hans bok om densamma, ”Gomorra”, kom ut för två år sedan, har varit gäst i Sverige i några dagar. Under dessa dagar har han bland samtalat med Salman Rushdie inför en stor publik på Svenska Akademien med rubriken ”Det fria ordet och det laglösa våldet”. Under detta samtal kom de båda författarna bland annat in på hur det är att leva under poliseskort, ständigt på sin vakt, år efter år. Det är som ett fängelse. ”Hur ska jag komma ut? Hur ska jag få tillbaka mitt vanliga liv?”
Jag försöker tänka mig in i hur det kan vara att leva i den här sortens vandrande exil under en egentligen obestämd tid som väl närmast kan preciseras som ”alltid” eller ”hela livet”. Jag hittar ett uttalande som Saviano gjort för en italiensk radiostation: ”Det har varit hårt, väldigt hårt. I början tror du att du klarar det. Sen märker du att du förlorat allt: omtanken, vänskaperna, vänskapsbanden.”
Dagen därpå talade Saviano på Kulturhuset under rubriken ”Kidnappad yttrandefrihet”. På Kulturhusets hemsida hittar jag en kort bakgrundstext, som börjar så här:
UTSÅLT i Hörsalen, men programmet direktsänds i Studio 3 och i Klarabiografen. – I den bästsäljande reportageboken "Gomorra" skrev Roberto Saviano om den neapolitanska maffian, camorran. Idag lever han under dödshot. I samtal med Kristina Kappelin. Med Arne Ruth, Kerstin Ekman, Bodil Malmsten, Titti Nylander (SR) och Björn Wiman Expressen).
Jag upptäcker att Bodil Malmsten satt in talet hon höll eller läste upp vid detta evenemang i sin blogg. Det vill jag läsa, tänker jag och går till sidan. Efter en genomläsning vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Var kanske det här talet tänkt som ett slags lustigt intermezzo för att lätta på trycket för en stund? Var Malmsten kanske väldigt rolig när hon läste upp det? Det kan jag inte få reda på. Men intrycket som texten ger mig som text här och nu är beklämmande. Det verkar som om Malmsten helt glömt vad det handlar om. Allt eller i alla fall nästan allt är bara ett skämt. Se här här till exempel:
Utan din bok hade vi – svedesi stupidi – varit ännu stupidare och eftersom vi, enligt uppgift från Svenska Akademiens ständige sekreterare eternello contabile l´accademia svedese, bevisligen är ett obildat folk så tackar vi dig igen. Millissime grazie tack, Roberto Saviano, låt oss få ge dig det ultimata beviset på vår tacksamhet – ett gömställe där du kan vara super securitas och a la svedese trygg.
Är det verkligen en bra idé att på skämt erbjuda gömställen åt en dödshotad person. Eller tänker Malmsten verkligen erbjuda Saviano en tryggad plats. Nej, knappast för då hade hon inte sagt det här.
Hon skojar vidare och erbjuder – på skoj – en röd stuga som exil:
Runt stugan kommer hemvärnsmän och älgjägare i kamoflagemönstrad bävernylon att smyga med osäkrade gevär så att du och dina livvakter kan ägna er åt de vackra svenska flickorna – i belissimi blondini a la Fellini.
Hon uppehåller sig en stund vid den röda stugan, ja, egentligen är det talets huvudinnehåll, men så småningom går hon över till annat, bland annat så här:
En sak till, det här med tackandet – det att vi svenskar oavbrutet tackar så orimligt innebär inte att vi är ett särskilt tacksamt folk, tvärtom – det är bara vårt sätt att bekräfta någonting. Vad gäller dig är vi uppriktigt och ur våra hjärtans djup – con cuore svedesi tutti – tacksamma för att du finns och vill göra allt som står i vår makt för att det ska fortsätta att vara så.
Det är möjligt att det här talet gjorde sig bättre som just tal, låt oss hoppas det, men detta ändrar ändå inte det faktum att innehållet är mycket fattigt och egentligen bara en liten malmstenlek med det svenska eller med den svenska stugan. Dessutom: Hur rolig är den där låtsasitalienskan hon späckar eller sockrar texten med egentligen efter ett tag?
Här finns för den intresserade hela hennes text.
PS Hos Karin Stensdotter finns också en kommentar till det malmstenska talet.
Op Talkas
Jag har grävt mig ett bra stycke in i Klaus-Jürgen Liedtkes ostpreussiska kartläggningsverk i rum och tid. Den lilla byn Kermuschienen undersöks på längden och tvären och i genomskärning med hjälp av röster från diasporans kermuschienenättlingar, dokument av många slag, brev och vandrande i den bygd som har efterträtt Kermuschienen. Liedtke säger i sitt efterord att han känt igen sitt arbetssätt i PO Enquists ”dokumentarische Methode”. Kanske finns det likheter, fast på mig verkar det som om Liedtke använt en alldeles egen ”dokumentarisk metod”. Det mest utmärkande för hans text hittills (jag är på sidan 164) tycker jag är detta att man hela tiden ”hör röster”, röster som tvingar mig att titta noga på alla möjliga detaljer: frukosten i bondstugorna, speciella fordon för att frakta tunga saker i djup snö, bröllopssederna, barnens lekar, olyckorna, tjuvskyttet och alla de märkliga ostpreussiska orden: Gnaschel, Gnos, Hichel, Pirwaß, Scharpettke… Men mer om allt detta längre fram när jag har läst och börjat smälta detta massiva material.
Det som jag vill stanna vid idag är ett intressant uttryck som dyker upp då och då i boken: ”Op talkas”. Så vitt jag kan se är det ett uttryck av finsk-ugriskt ursprung som iklätts en lätt plattysk kappa. Den första anblicken av ordet ”talkas” fick mig genast att minnas den tid då pausträdet ännu var en ungpinne och det egentligen inte alls gick att sitta under det. Satt jag tätt intill pinnen hade jag möjligen på sin höjd ett tunt lövknippe över huvudet. På den tiden sysslade jag nämligen då och då med att samla intresserade kring vad jag kallade ”semantiska talkon”. Här finns en bra förklaring av ordet:
talko, fi. talkoo(t), oavlönat gemensamt arbete; grannhjälp, arbetsgille. T. är benämning på den urgamla seden att bistå grannarna vid sysslor, som kräver en större insats av arbetskraft, t.ex. i skördetiden och vid uppförandet av hus. Den har ända till vår tid bevarats bland den finska bondebefolkningen. Senare har sedvänjan upptagits av andra befolkningsgrupper, bl.a. är många Folkets hus och ungdomsföreningslokaler byggda "på talko".
Också till Kermuschienen hade alltså detta ord nått, förmodligen via estniskan. Det är ju inte långt mellan det som var Ostpreußen och Estland. Så här skriver Liedtke:
Bei der Ernte haben sie sich gegenseitig geholfen, vor allem, wenn es ”op Talkas” ging, wenn neu gebaut wurde, haben alle mit Hand angelegt. ”Talkas” sagte man für diese Dorfgemeinschaftsarbeiten, wenn sie zu einem Nachbarn helfen gingen, reihum von einem zum andern. (s 130)
Vid skörden hjälptes de åt , framför allt när de gick ”op Talkas”, när man byggde något nytt räckte alla en hand. ”Talkas” sa man om de här gemensamma byarbetena, när de gick till en granne för att hjälpa till och det gjorde de laget runt från den ene till den andre.
Och så här:
Auch die Scheune vom Franz Steinke war 1929 ”op Talkas” gebaut worden, beim Bau kamen alle Nachbarn helfen. (s 149)
Också Franz Steinkes lada byggdes 1929 ”op Talkas”, vid bygget kom alla grannarna och hjälpte till.
Liedtkes grävande i Kermuschienens talkasförflutna lockar mig att gräva lite här i pausträdets semantiska-talkotid. Vad var det vi gjorde? Vi samarbetade kring orddefinitioner – ett ord valdes och sedan fick de som kände sig kallade ge sina definitioner. Egentligen var det en början till ett lexikon av ett eget slag. Här är några exempel:
Första utropet eller inledningen: Semantiskt talko
Sedan följer några av dessa talkon:
Sentimental – en sammanfattning av gårdagens samtal
Tolerans – återblick på tisdagens begreppsdiskussion
eg(wh)ent og(wh)im
Kanske är drakdödarmyten något som i urtider funnits hos de flesta folk på jorden – en bild av kampen mot hotet och faran. I Gilgamesheposet finns historien om odjuret Humbaba i cederskogen som dödades av Gilgamesh, konung av Uruk. Femtusenåriga sumeriska texter på lertavlor berättar (bland annat) om detta.
I Ola Wikanders bok om de indoeurpoeiska språken finns några sidor där författaren letar bland spår av en eventuell protoindoeuropeisk drakdödarsaga. Det urgamla vediska uttrycket ”ahann ahim”, som betyder ”han dödade ormen”, finns bevarat i skrift. ”Ahann ahim” låter som en formel, en ordhandske som sluter tätt kring idén. Man hör att den kan ha bildat kulmen i en gastkramande berättelse. Enligt ett försök till en rekonstruktion kan denna formel på protoindoeuropeiska ha haft lydelsen: ”eg(wh)ent og(wh)im” – om de gamla protoindoeuropéerna nu alls berättade den här sagan.
ahann ahim
Tavlan är målad av Vitale d’Aimo de Cavalli (1289-1369).
Annan drakiana här under pausträdet:
Mignon eller vart drakspåret tog mig
Och i någon mån här:
Här – i stället för en kommentar – en snabb suddig drakdödarbild från Palazzo San Giorgio i Genova idag vid middagstid:
En titt in i Wikanders bok om de indoeuropeiska språken
Jag har läst en bok av språkforskaren Ola Wikander igen. Som säkert en och annan minns, slog han igenom för något eller några år sedan med boken ”I döda språks sällskap”. Jag skrev ett litet inlägg om ett kapitel i den i vintras. Se här om du är intresserad.
Nu har jag läst ”Ett träd med vida grenar – de indoeuropeiska språkens historia”, en mycket lärd och samtidigt rolig bok. Wikander hanterar både sitt jättelika stoff och sina läsare med säkra och samtidigt okonventiella handgrepp.
Även om jag inte som Wikander genomgick min första kurs i indoeuropeistik vid femton års ålder, så har jag funderat över språk och släktskap mellan språk sedan början av tonåren. Jag har genom åren läst både det ena och andra om indoeuropeiska språk (och även om andra språk) och allt emellanåt har jag gjort egna jämförelser mellan de språk, som jag har någon form av insyn i. Wikanders bok har skapat ordning i mina föreställningar om språkfamlijen, den har givit rader av intressanta exempel och förklaringar av utvecklingsförlopp. Dessutom har jag haft stort nöje av Wikanders speciella sätt att möta sina läsare. Jag tänker på den här platsen bara göra några små punktuella nedslag i texten, där jag har lust. För den som vill läsa en ordentlig recension av boken finns en utmärkt sådan här av Lars Lönnroth.
Nu ber jag att få föra er in i det kuriosakabinett jag har plockat ihop ur bokens rika innehåll:
I kapitlet ”Indoeuropeisk religion och andlig kultur” finns en mycket spännande passus om vad man kunnat komma fram till om synen på människan och hennes plats i tillvaron i de gamla indoeuropéernas värld genom att undersöka orden för ”människa”. Så här skriver Wikander:
Hur man såg på människans roll i världen illustreras på ett ganska intressant sätt av de rekonstruerbara orden för vår art. Förutom det allmänna *manu- (som är bakgrunden till vårt "man" och "människa", det senare dock lånat från tyskan) dyker två uttryck för "människa" upp i flera IE-språk. Det första av dessa är det vi finner i latinets homo och humanus (och alltså låneordet human) och likaså i andra halvan av ordet brudgum (gotiska guma, "man") och svenskans femininform "gumma". Detta ord är besläktat med ett antal ord som betecknar "mark, jord", till exempel latinets humus, grekiskans khthon, fornkyrkoslaviskans och ryskans zemlja (som i Novaja Zemlja, "nya landet"), sanskrit ksam, hettitiska tekan och tochariska tkam. […] Människan är alltså en "jording", en person bunden till marken, vilket blir intressant om man ser det i kontrast till att gudarna beskrivs med ett ord härlett från *diw-, "himlen".
•
Annat jag har fastnat för är upplysningarna Wikander ger om det i språkliga sammanhang viktiga ordet ”tunga” och detta ords etymologi. Det visar sig ordet finns bevarat i en rad indoeuropeiska språk, men att det svenska ordet till sin form ligger ovanligt nära det protoindoeuropeiska urordet: *dnguH. Wikander gör antagandet att ordet ”språk” på protoindoeuropeiska borde ha varit bildat på just detta ord för tunga och han avslutar stycket med att klämma till med denna fråga: ”En kurs i ’dngu-iska’, någon?”
Ordet ”vischan”, som väl låter modernt och slangit, är ett lån i svenskan från romani. Av Wikander får vi veta att ordet går tillbaka på det protoindoeuropeiska ordet *weik- för ”by” och ”land”.
Och för er som var med på den tiden då vi roade oss med björnar och honung här, kan det var intressant att läsa Wikanders björn-och honungsavsnitt i boken. Han utgår från det ryska ordet för björn, medved, och säger att ordet är en sammansättning av de gamla indoeuropeiska orden *medu- ("honung", "mjöd") och *hed- ("äta"), vilket ger "honungsätare". Vi var alltså på rätt spår den där gången i Vrchlabí!
(Tyvärr har jag inte kunnat återge det exakta skrivsättet av de rekonstruerade indoeuropeiska orden, eftersom jag saknar vissa tecken. Även en del ord på andra fornspråk är ungefärligt skrivna.)