Kategori: Ord och språk

Idag vill jag göra en återblick på bokmässan, men inte min egen, utan en som Håkan Lindgren har givit sin läsekrets. Texten han har skrivit bygger på det han hörde vid ett seminarium om språk och identitet, ett samtal mellan Herta Müller och Vaira Vike-Freiberga. ”Sådant blir lätt ett utbyte av allmänna, innehållslösa fraser”, skriver Håkan i inledningen, ”men inte om Herta Müller sitter där”, fortsätter han.

Inte av ointresse för Herta Müller – det framgår lätt att något sådant inte finns, om ni ser er om i den här bloggen – utan för att jag genom den här texten upptäckt att jag tidigare nästan inte vetat något alls om hennes intressanta samtalspartner, Vaira Vike-Freiberga, har jag valt ut ett avsnitt om henne:

Vaira Vike-Freiberga (foto Håkan Lindgren)

•

Vaira Vike-Freiberga tar också avstånd från fraserna om språket som tillflyktsort.

-Det som vissa har kallat min språkbegåvning var ren desperation, säger hon.

Hennes familj flydde från den sovjetiska ockupationen, först till Tyskland, därefter bodde hon i Marocko och Canada innan hon återvände för att bli det befriade Lettlands andra president 1999. På grund av det liv hon levt talar hon fem språk.

-När jag var president, säger hon, fick jag ibland ta emot delegationer av unga ryssar som klagade över att de var tvungna att lära sig lettiska för att få fullt medborgarskap.

I Lettland bor en stor andel ryssar och det kan vara värt att minnas varför. Under sovjettiden deporterades letter till Sibirien medan ryssar flyttades in, detta var en medveten politik för att försvaga de länder som inlemmats i Sovjetunionen.

-Ryssarna påstod att de blev mentalt skadade av att lära sig ett främmande språk, berättar hon, och man kan föreställa sig hur det kändes för någon med hennes erfarenheter att lyssna till något sådant.

-I själva verket är det ju tvärtom, det är berikande att lära sig ett andra språk, det finns vetenskapliga studier som bekräftar det. Det är som att börja se världen tredimensionellt, med två ögon istället för med ett, man förstår att saker kunde vara annorlunda.

Hon hänvisar, som om det var en självklarhet att politiker kunde göra sådant, till vad Saussure sagt om språket, varpå man kommer att tänka på svenska politiker, som har börjat förstå att det är dags att tala respektfullt om bildning, utan att kunna göra något annat än att upprepa ordet "bildning".

Hela texten är mycket läsvärd och här finns den.

PS Sedan kan man, tycker jag, ändå fundera över detta med språket som tillflyktsort. Trots de båda talandes välmotiverade avvvisande av ett sådant synsätt, kan det nog i alla fall ligga något i det, möjligen på ett annat plan än det som de vänder sig emot befinner sig på.

Mitt i en rörelse – jag höll på att hänga tvätt – kom det gamla ordet upp: Härmåkke! Det är ett ord för en som härmas från min barndom. Kanske var det jag som hittade på det, kanske var det någon av mina syskon, jag minns inte. För det mesta var det i och för sig jag som hittade på ord. ”Jemig” till exempel var mitt och det betydde ”hudfärgad”, ett ord som blir konstigare ju fler hudfärger man märker att det finns, så ordet ”jemig” borde ha rätt till en renässans. Eller urskiljer man inte den här speciella rosa-beiga blandfärgen som en egen färg längre? Förr fanns det i alla fall en jemig krita i varje någorlunda välförsedd kritask.

Som ni ser har jag plockat ut den jemiga kritan ur asken.

Några andra tidiga barndomsord radar upp sig för min bakåtsyn: Bröst hette ”ambolla” (med kort o-ljud) och av det ordet märker man att jag en gång var en liten storasyster som hade småsyskon som ammades. Sedan fanns det ett plagg som hette ”ambollisfodral”. Ordet ”stjärtambolla” kan te sig mera långsökt, men är väl ändå inte helt ologiskt som ordskapelse. Att bröstvårta hetat ”årborre” låter rätt underligt för mig idag, men det verkar hänga ihop med ”näsborre”, fast det blir det ju inte mindre konstigt av, betydelsen i det där ”borre” i ”näsborre” är ju i sig rätt grumlig. Att ordet ”vårta” inte lät bra i mina öron i den här kombinationen, minns jag ännu tydligt och förresten så låter det inte bra nu heller. Pung hette ”drylle” och det är väl inte mycket att säga om det – en uppfinning rätt och slätt. Och så kunde man ”hüpfehöla” – en lämning från tiden i Göttingen som sedan försvenskats – det vill säga springa med hoppsa-hoppsasteg. Det enda ordet som fortfarande används är ”Kudda”, som en av mina bröder kallas för – åtminstone i familjen (ursprungsfamlijen) och bland barndomsvänner.

Bakom allt möjligt annat som upptar min tid gräver jag fortfarande i de resianska hemligheterna. Jag läser och frågar folk i dalen om språket, kulturen, historien och om livet i Val Resia.

Stolvizza med Monte Canin i bakgrunden

Nyligen fick jag en liten sång skickad till mig av en av mina resianska bekanta. Den handlar om den vackra Marica som en dag försvinner från sin by. Sångarjaget anklagar sig själv för att han låtit henne gå till en annan, han borde ha varit mera på sin vakt. Texten slutar med orden: ”Min vackra Marica, du är vacker, du var vacker och än vackrare ska du bli”:

Lipa ma Marica

Lipa ma Marica
rinina si ti
ko tana Rušće pojdeš
u filo ćon ti prit

ko ta na Rušće si dušil
Marice me je nì

Ti hudi judi so paršlì
Marico ni so nislì

Či bej to bila hauža
nikogor makoj ma

Ja mešon bil se sbudil
da drugin na plažà

Za ne prit nutuw hiše
tas gost ja si jo dal

Za prit gorow Zagato
tri hore ja si stal

Lipa ma Marica
lipa ti si ti
da lipa ti si bila
liuča ti ći prit.

Och så här låter den – via Bengt O:s sida. Tack, Bengt!

•

Lista över mina resianska inlägg här under pausträdet:

Ta lipa pot – la bella strada

Resianska (1)

Resianska (2)

Resianska (3)

Samtal i Coritis

Vägen till Lischiazze

På andra sidan Sella Carnizza

Get(ing)bo

Casera Nische

Att vara en av de sista

Höjsken och andra namn

Val Resia i Språktidningen

Oggetto sconosciuto – okänt föremål

Det rufsiga lilla trädet

blick genom passet Sella Carnizza

I Val Resia har så gott som alla italienska förnamn och bland efternamnen jag har stött på finns det bara ett, som i och för sig är mycket vanligt, som skiljer sig från de andra, nämligen Lettig. De andra heter Barbarini, Negro, Clemente och annat som inte avviker alls från normalt italienskt efternamnsskick. I dalen är det väldigt många som har samma efternamn, eftersom de flesta ju på ett eller annat sätt är släkt med varandra. Därför har alla också ett urresianskt tillnamn. På plaketten under skärsliparmonumentet i Stolvizza finns en rad namn med sådana här resianska tillnamn bredvid:

Jag har frågat några resianer om de här namnen, hur de används, vad de har för roll och om de betyder något. En av dem svarade att namnen visar vilken familj man tillhör och att alla har ett sådant namn som en tråd bakåt till ”ursprungsfamiljen”. Det antas ju att alla resianer härstammar från ett tjugotal familjer som vandrade in i dalen någon gång på 600- eller 700-talet. Han själv har från sin far har namnet Drikez. Och så berättar han: ”Om jag träffar en äldre resian som inte känner mig, så presenterar jag mig först med min vanliga namn. Då frågar han vilken familj jag tillhör. och då säger jag det och då vet han vem jag är. Det finns familjer med gott rykte och det finns sådana med mindre gott rykte.” En annan svarade så här: ”Di alcuni è immediato il signficato perchè fa riferimento ad un mestiere oppure al nome di un capostipite della famiglia alla stregua di quelli russi.” (När det gäller en del framgår betydelsen direkt, inte minst vid namn som bygger på yrkesbeteckningar eller på en stamfaders namn på samma sätt som hos ryssarna.) Och han tillade att namnet Šimůnčičeu betyder ”den lille Simons” och att det alltså är ett sådant här stamfadersnamn.

Sedan dagarna i Val Resia har jag då och då funderat på hur det kan vara att tillhöra en förmodligen snart ”utdöende sort”. I Val Resia finns det idag ungefär 800 som ännu talar resianska och spridda i världen ska det finns omkring 3000 till. Hur mycket man än vill hoppas på något annat så är nog språket på väg bort inom två eller tre generationer. Hur är det att vara en av de sista bärarna av en kultur och ett språk? Hur ser världen ut med det speciella perspektivet? Jag minns vad den resianska kokerskan på Casali Scjs, som lämnat dalen för kanske ett tiotal år sedan, sa om att hon ibland åker dit upp för att ”känna sig som en människa”, för att tala språket och lyssna på den egenartade musiken. Och damen som förestår malgan uppe i Sella Carnizza sa något liknande: ”Här uppe känner man vad det är att leva.” Men inte heller hon är längre bofast i dalen. Under vinterhalvåret bor hon i Gorizia och resianska talar hon bara då och då under somrarna. Ingen av de här två är alltså längre till fullo en del av den resianska världen. Och Franco som gav oss skjuts ner från Stolvizza i regnet den där dagen berättade att han talar resianska med dem som kan språket och med de andra italienska. Hur mycket resianska blir det? Jag frågade inte, det kändes som om det inte skulle ha varit bra att ställa en sådan fråga. I baren i Stolvizza hörde jag bara italienska, fast kanske var det några som talade resianska ändå. Det är ju lättare att uppfatta språk man förstår.

vägen in i Stolvizza

utanför baren i Stolvizza

vy från baren

Jag tänker mig att de flesta som ännu talar resianska är över femti eller åtminstone över fyrti. Bland de unga finns det nog fortfarande en del som använder det rätt ofta, förmodligen främst när de talar med sina äldre släktingar. Hur många barn lär sig resianska idag? Kanske finns det de som just under de första åren talar resianska i familjen men som sedan när de börjar skolan mer och mer lämnar det här språket i en liten nisch för samtal med mormor eller farmor.

De texter som idag publiceras på resianska trängs så vitt jag förstått mer och mer in i ett folkloristiskt hörn för visor och sagor eller så handlar det om dokumentation med eftervärlden som främsta målgrupp. Det finns så vitt jag vet ingen tidning som ges ut på språket. Världen blir allt trängre för den som vill hålla fast vid sitt resianska arv. Mer och mer riktas blicken mot det förgångna. Språket smalnar eftersom det finns färre och färre rum för det att vistas i. Ingen kan snart lära känna någon ny människa inom den här välden. Och jag tror till exempel inte att resianska är arbetsspråket på kommunkontoret i Prato di Resia (Ravanca) som är den viktigaste orten i dalen, nej, där talar man nog italienska eller möjligen friulanska till vardags. Mer och mer blir språket till ett museiföremål, som vaktas, älskas och skyddas, men som snart inte längre lever. Vad känner man då efter till exempel ett långt samtal på resianska med någon av de gamla vännerna? Att det här det kommer snart inte att hända mer? Eller känner man en desperat vilja att kämpa emot utvecklingen mot avvecklingen? Tänker man på barnen som inte kommer att vara en del det här snart? Jag minns mannen i Coritis som gång på gång sa ”det är lönlöst”. Menade han just det här? Vädrade han med den frasen just sin känsla av hjälplöshet inför sin världs försvinnande?

Det här att se sitt språk och sin kultur tyna bort och att veta att det kommer att vara borta med ens egen död eller kort efteråt ligger någonstans emellan föreställningen om en världsundergång och tanken på den egna döden. När man en gång lämnar livet vill man att världen man levde i ska vara kvar och att den inte ska vara alltför olik den man kände till. Det ligger en tröst i detta. Just när man tänker i den här banan märker man att det finns både en individuell död och en kollektiv och att man helst vill att den egna döden ska ske utan att vara del av en kollektiv. Man vill dö i livet. Därför är det så skakande när en kultursfär upphör finnas till.

blick ner i Val Resia från Casera Nische