Mitt i en rörelse – jag höll på att hänga tvätt – kom det gamla ordet upp: Härmåkke! Det är ett ord för en som härmas från min barndom. Kanske var det jag som hittade på det, kanske var det någon av mina syskon, jag minns inte. För det mesta var det i och för sig jag som hittade på ord. ”Jemig” till exempel var mitt och det betydde ”hudfärgad”, ett ord som blir konstigare ju fler hudfärger man märker att det finns, så ordet ”jemig” borde ha rätt till en renässans. Eller urskiljer man inte den här speciella rosa-beiga blandfärgen som en egen färg längre? Förr fanns det i alla fall en jemig krita i varje någorlunda välförsedd kritask.
Som ni ser har jag plockat ut den jemiga kritan ur asken.
Några andra tidiga barndomsord radar upp sig för min bakåtsyn: Bröst hette ”ambolla” (med kort o-ljud) och av det ordet märker man att jag en gång var en liten storasyster som hade småsyskon som ammades. Sedan fanns det ett plagg som hette ”ambollisfodral”. Ordet ”stjärtambolla” kan te sig mera långsökt, men är väl ändå inte helt ologiskt som ordskapelse. Att bröstvårta hetat ”årborre” låter rätt underligt för mig idag, men det verkar hänga ihop med ”näsborre”, fast det blir det ju inte mindre konstigt av, betydelsen i det där ”borre” i ”näsborre” är ju i sig rätt grumlig. Att ordet ”vårta” inte lät bra i mina öron i den här kombinationen, minns jag ännu tydligt och förresten så låter det inte bra nu heller. Pung hette ”drylle” och det är väl inte mycket att säga om det – en uppfinning rätt och slätt. Och så kunde man ”hüpfehöla” – en lämning från tiden i Göttingen som sedan försvenskats – det vill säga springa med hoppsa-hoppsasteg. Det enda ordet som fortfarande används är ”Kudda”, som en av mina bröder kallas för – åtminstone i familjen (ursprungsfamlijen) och bland barndomsvänner.
Den här vokabulären känner jag till, av naturliga skäl. Jag använde envist ordet ”ambolla” en tid, men sen tynade det bort. Det var påfrestande för mig att mina kompisar använde ett helt annat ord. Nej, jag var tvungen att byta, motvilligt. ”Jemigt” tycker jag är ett mycket lyckat ord, men för mig är det i det närmaste uteslutande förknippat med ”fetkritan” (som med all säkerhet också är ett påhittat ord – jag använde det tillsammans med några barn för inte så länge sen, och de såg ut som frågetecken).
Sådana här barndomsord har ju väldigt svårt att överleva utanför den syskonskaras barndom som de hör till. Efter barndomen stängs de liksom in i en minnets ask hos var och en i denna skara och säkert med olika huvudord och olika betydelsenyanser i dessa.
När jag nu ser på ordet ”ambolla” nu, så slår det mig hur tekniskt och praktiskt inriktat det är. Det där med ”fetkrita” tror jag hade (och kanske har det det fortfarande) större spridning än inom familjen. Jag tror pastellkritan hette så ”på riktigt” när jag i de första klasserna i skolan.
Genom din text kommer jag åt minnets ask, och ur den springer ”låscheschläckan” (låtsasflickan) fram med ett skutt, fast det är ju en annan kategori av ord… Henne brukade jag leka med, och en av bröderna har nu i efterhand berättat om när han fick svar på tal angående henne. Lite elakt hade han sagt:
Låscheschläckan finns inte!
Jo, låschäschläckan finns visst – på låschäsch!
Skojigt med kreativa barn, speciellt när de försvarar sina fantasifoster. 🙂 Jemig…låter ju nästan blekt, som ”vit” hud. Ambolla är ju logiskt. 🙂
Själv hade jag andra ord jag hittade på: klank t.ex. som var ordet för mjölk. Det lät klank, klank, klank när mjölken rann ur flaskan. Daddy var grädde, men det var kanske mest en missuppfattning av ordet.
Min bror hade en period då han la till en stavelse på en del ord, gararage, bokhyllala, stakaket, etc. Minns också att han fick en smäll i magen och sa, att han trodde han hade fått hjärnskakning i magen. 🙂
Du/ni har väl rätt; orden överlever inte utanför famljen, men fetkrita kommer jag ihåg. Tror att vi kallade de där kladdiga oljekritorna för det.
Det är förstås lättare att det uppkommer en större sådan här ordflora i stora och ”täta” syskonskaror, men föräldrar kan ju också vara inblandade och en del andra nära också, men det blir nog en särskild intimitet i ordförrådet i en grupp som det ena barnet efter det andra föds in i.
När det gäller kritsorter, så har jag för mig att de där hårda ”pinniga” små kallades för oljekritor och de större och kladdigare pastellkritorna (jag tror det var så de verkligen hette) ofta kallades för fetkritor. Men kanske bedrar mig minnet och kanske finns det olika namn på dem. (Kritorna på bilden är inte från min barndom, utan från mina barns ganska nyligen förgångna barndom.)