I Han Steenwijks bok ”Tre studi resiani” upptäckte jag något roligt i kapitlet om de resianska dialekterna, nämligen ordet för ”röka”: Det heter i San Giorgio ”fajfät”, i Gniva ”fajfat”, i Oseacco ”fifät” och i Stolvizza ”fifet”. Jag tror inte det är för djärvt att anta att ordet bygger på ett tyskt eller bayerskt lån: Pfeife = pipa.
Om man inte är alltför strikt eller sträng kan man kanske gå med på att den här bilden och bilden upptill här på något vis passar till texten:
Val Resia sträcker sig ungefär från Resiutta i väster till Coritis i öster. De viktigaste orterna inne i dalen är San Giorgio, Prato di Resia, Gniva, Oseacco och Stolvizza. Befolkningen här är ännu idag mycket enhetlig. Det är nästan bara resianer som bor här. Resianerna är ett slaviskt folk som enligt vad många antar slog sig ner här någon gång på 600-talet eller kort därefter. Det finns inga spår av någon tidigare befolkning i själva dalen, men i Resiutta, som egentligen inte riktigt hör dit utan ligger där dalen börjar, har man funnit smärre lämningar från en romersk civilisation från tiden före 600-talet.
Människorna i Val Resia har genom århundradena levt i periodvis nästan total isolering från omvärlden. Ännu i början av 1900-talet förekom knappast några äktenskap mellan resianer och folk från andra dalar. Genom genetiska undersökningar av bland annat blodgruppstillhörighet har man funnit en homogenitet som inte går att hitta på mer än ett fåtal andra platser i Europa. Dessutom skiljer sig resianerna, vad gäller blodgrupper och undergrupper, tydligt från omkringboende befolkningar. Resianerna betecknas av genetiker som ett ”genetiskt isolat” (isolato genetico). På basis av en rad tvärvetenskapliga undersökningar (med tyngpunkten i genetiken) har man kommit fram till antagandet att så gott som alla resianer härstammar från det tjugotal familjer som man förmodar kom till dalen någon gång under eller omkring 600-talet.
Nå, nu är folk och språk eller genetik och språk inte samma sak, även om det förstås ofta finns samband mellan dem. Vad gäller det resianska språket så är det utom allt tvivel ett slaviskt språk och man antar att resianerna kom till dalen vid den tid, då det slaviska urspråket hade börjat falla sönder i olika dialekter eller språkgrenar. Många språkforskare antar att resianskan hör till samma gren som slovenskan, ja, en del betraktar resianskan som en slovensk dialekt, vilket knappast någon resian är beredd att acceptera. Nu finns det förstås ingen klar gräns mellan vad som är en dialekt och vad som är att betrakta som ett språk. Enligt vissa kriterier skulle man till exempel kunna se svenska, danska och norska som nordiska dialekter eller tjeckiska och slovakiska som två närliggande västslaviska dialekter. Ofta handlar gränsdragningar mellan språk och dialekt om helt andra saker än rent språkliga fenomen; det handlar till exempel om politik, geografi och gränser mellan stater. Vad talar då för att man ska betrakta resianskan som en slovensk dialekt? (Nu är jag inte slavist, så jag talar alltså dels utifrån generellt språkvetande, dels utifrån vad andra har sagt och skrivit i den resianska frågan.) Det finns en rad grundläggande likheter i ”språkens” struktur och ordförråd och det verkar som om det går att förstå slovenska utifrån resianskan – om man anstränger sig och vill förstå (ungefär som danskan för en svensk). Vad talar då för att resianskan ska ses som ett självständigt språk? Genom den långa isoleringen har en hel del speciella varianter av ord och former utvecklats och uttalet, med det överraskande stora antalet vokalljud (särskilt rundade vokaler), avviker starkt från både slovenskan och vilket annat slaviskt språk som helst. Och kontakterna utåt har nästan alltid gått västerut, eftersom dalen öppnar sig åt väster. I öster finns höga berg och ännu idag är trafiken över passen mot Slovenien oerhört mycket mindre än via Resiutta ner i den friulanska världen. Dessutom har en hel del lånord från friulanskan och också från italienskan och bayerskan kommit in i resianskan under senare århundraden.
Jag har just avslutat min läsning av den holländske språkforskaren Han Steenwijks bok ”Tre studi resiani, grammatica e storia sociale”. Egentligen kräver boken att man redan är insatt i resianskans grunder, men ett och annat fick jag ändå ut av den. Steenwijk betraktar resianskan som en slovensk dialekt, men han ser också friulanskan som en norditaliensk dialekt och det lär det inte vara många som håller med honom om. Detta betyder att han kräver mer än de flesta för att klassa något som eget språk – jag föreställer mig att han till exempel betraktar svenska, danska och norska som nordiska dialekter. Jag ska emellertid inte gå i polemik med honom om det här med språk och dialekt. Han har helt enkelt en annan måttstock än jag och det är inget uppseendeväckande i det.
I alla fall: En av de tre texterna i boken handlar om de olika resianska ”dialekterna”. Avståndet mellan de orter som ligger längst ifrån varandra i dalen är mindre än två mil och Steenwijk särskiljer åtminstone tre dialeker eller varianter av språket. Orsaken till de här ganska markanta skillnaderna är kanske inte helt överraskande, men intressant, tycker jag. Fram till mitten av 1900-talet levde de flesta resianer (de som inte reste runt i Europa som skärslipare – brüsarja) på boskapsskötsel och det innebar att man tillbringade tiden från maj till och med september på sina olika betesmarker med tillhörande sommarbostäder upp i bergen. De olika orternas betesmarker låg mycket längre ifrån varandra än själva orterna och knappast någon tog sig från en betesmark till en annan. På somrarna utveckades alltså resianernas språk i olika riktningar och på vintrarna satt man kanske i stugorna och talade vidare, varje grupp på sitt ”bergsspråk”. För att ta några exempel ur ordförrådet så heter ”kallt” ”zmyrzal” i San Giorgio, ”zmerzal” i Gniva, ”märzul” i Oseacco och ”myrzel” i Stolvizza. Och ”grönsaksland” heter i samma orter (i samma ordning): ”wyrt”, ”wart”, ”wortäc” och ”wortec”.
Val Resia uppifrån Casera Nische – dit numera nästan bara björnar går
När vi kommer in i Stolvizza börjar himlen mörkna och ett oväder drar in. I Stolvizza finns ingen restaurang och dumt nog har vi ingen mat med oss. Men det finns en liten bar, som just ska stänga. Där lyckas vi få tag i lite chips och en flaska rödvin.
Folk tittar på oss och undrar hur vi kommit dit och när vi berättar att vi kommit till fots från Prato di Resia, Ravanca på resianska, skakar en man på huvudet och säger att vi måste be om skjuts ner till dalen, för längs fotvägen kan det bli farligt…
Ja, så här slutade gårdagens text. Hur fortsatte det då? Den vänligt bekymrade herrn letade fram en man som skulle ner till Prato/Ravanca och frågade honom, om han inte kunde ta med oss ner. Franco, så hette han, tror jag, sa OK och vi sprang över gatan till hans bil; under tiden hade det börjat ösregna. Det bar av nedåt. Londi skrek för hon hade blivit placerad i bagageluckan, men jag lyckades efter en stund peta upp ”locket” bakom baksätet, så att hon kunde se var hon var. Jag frågade Franco om han talade resianska. Han svarade att det gjorde han, ”med dem som kan det och det är fortfarande rätt många här i dalen”. När han fick veta att R talar tjeckiska blev han nyfiken och han gjorde ett litet språkligt experiment: Han räknade upp veckans dagar på resianska och lät R fylla i med de tjeckiska orden för dagarna emellan: Så här ser de resianska namnen för dagarna ut i skrift (jag börjar med måndag): pundijak, tarok, srida, čatärtak, petak, saböta, nadëja. Franco berättade att hans brorsdotter skrivit en avhandling om resianskan och att det finns en hel del forskning kring språket.
När vi kom ner till Prato fick vi syn på en stor tavla med text på både italienska och resianska:
den italienska versionen
den resianska versionen
De båda texterna verkar inte motsvara varandra i detalj, men man ser ganska tydligt att resianskan är ett slaviskt språk (slaviska språk är ju för övrigt i allmänhet mer lika sinsemellan än germanska eller romanska språk), men det som genast sticker i ögat är de många olika vokalljud som skriften här markerar, till exempel ü och ö. Att ordet ”tu-w”, som också på ett särskilt sätt fångade min uppmärksamhet, betyder ”i” lärde jag mig snart.
Imorgon berättar jag mer översiktligt om språket.
Så här i juli månads elfte timme vill jag låta er se julibladet ur en resiansk almanacka. Ja, så heter juli: žužuladör.
PS Jag ska, så snart jag fått lite ordning bland alla motsägelsefulla upplysningar, berätta lite om språket här.
Comacchio igen: Vi sitter och dricker kaffe och äter glass i skuggan under det höga valvet som hör till Bar Centrale. Jag tror i alla fall att baren heter så, annars heter den något lika klassiskt. Det är hett – glassen droppar och rinner.
Jag låter lite slött blicken följa gatan som löper längs ena sidan av baren: Vattnet, båtarna, den italienska flaggan, tre män som samtalar ganska högljutt på skuggsidan, på solsidan ingen.
Jag tittar upp på gatskylten som finns på huset mitt emot. ”Via Cavour” står det där i blått på vit keramik. Ja, som jag sa igår, men det tål kanske att upprepas: alla italienska städer har en Via Cavour benämnd efter Camillo Cavour, det italienska enandets arkitekt eller hjärna.
Under ”Via Cavour” står det ”già Gattamarcia” – före detta Gattamarcia. Det är vanligt i Italien att man på gatskyltarna kan se vad gator hetat tidigare. Kanske beror det på att det är så många gator och torg som fått nya namn, dels i samband med enandet, dels i samband med världskrigen. Vanliga sådana här ”nya” namn är – förutom Garibaldi, Cavour och Vittorio Emanuele – Vittoria, Unità, Indipendenza och så alla datumnamnen som till exempel XX settembre och XXIV maggio.
Namnet ”Gattamarcia” väcker min nyfikenhet – ”ruttna katten” eller snarare ”ruttna kattan”, är det ett namn man kan ge en gata? Min första tanke är att det kanske kan vara efternamnet på någon känd person, men när jag börjar leta omkring på nätet, hittar jag åtminstone till en början inget som tyder på det. Det jag först finner är hänvisningar till sefardiska sajter. En av gatorna i Ferraras judiska kvarter har en gång hetat så. Den heter nu Via Vittoria och troligen har jag gått omkring där. Sedan hittar jag något intressant. I Brisighella som ligger söder om Faenza (jag kommer att återkomma till Brisighella längre fram) finns en gata som tydligen fortfarande heter så. En text om gatunamnet säger så här:
È una viuzza interna del centro storico, il cui nome è di origine incerta: forse apparteneva a un antico casato oppure era un soprannome. Potrebbe anche derivare da una particolare caratteristica del luogo. Nel sec. XVI vi era un insediamento di ebrei che per pochi anni gestirono un banco prestiti.
Det är en liten gränd inne i ”gamla stan” och namnet är av osäkert ursprung: kanske var det släktnamn eller så var det ett tillnamn. Men namnet kan också ha att göra med något som utmärker platsen. På 1500-talet bodde det judar här som under en kortare tid hade en pantbank på platsen.
Jag letar runt lite till men hittar egentligen bara hänvisningar till gatunamnet Gattamarcia i städerna i Ferrara, Brisighella och Comacchio. De här tre städerna ligger på bara någon timmes avstånd från varandra och det verkar som om namnet Gattamarcia funnits/finns i judiska kvarter. Det bör alltså finnas ett samband mellan dessa tre Gattamarcia. Jag fortsätter mitt sökande…