Kategori: Ord och språk

Erika blir snart 90. Hon går fortfarande med lätta steg, men hennes rygg är böjd och ibland känner hon sig väldigt trött. Så länge hennes hund Eminka finns, måste hon leva, säger hon. Och så länge hon klarar att tillbringa somrarna i sin Hütte ute i Veverská Bítýška vill hon det också. Hon har utedass och tvättar sig med regnvatten. Annars är det ett vackert och välbyggt litet hus och hon har parabolantenn.

Hon berättar om sina grannar, om ryssarna bredvid som botar de flesta krämpor med urin – "de kissar på varandra", om kanadensarna på andra sidan som missköter sin trädgård och inte förstår hur man lever i en Hütte. Hon är helt och hållet tvåspråkig, tjeckiskan har hon levt med under sina många många år i Brno och tyskan har hon från sin wienerjudiska barndom och ungdom. Hon känner många i stugområdet och hon brukar gå på hundpromenad med flera av dem. När hon går ut lägger hon en lapp på verandabordet. ”Ich bin am grünen Weg”, står det på den – "jag är vid den gröna vägen" och då vet alla var de kan hitta henne.

Bítýška ligger någon mil utanför Brno och går man ett litet stycke från Erikas Hütte ser man slottet Veveří som blir nyare och nyare för varje år som går. Snart är det perfekt och sedan får det kanske förfalla igen.

Erika har alltid mycket att berätta när vi kommer på besök. Mycket handlar om grannarna: ”Die Nachbarn grillen – sie sind sehr modern.” En del rör praktiska svårigheter med lantlivet: ”Das Regenwasser kann man heuer nicht benutzen, weil mir alles reingefallen ist.” Det hon säger innehåller en del gåtfulla ellipser, man måste vara bekant med kontexten.

Förra året skrev jag något här om wienertyskans överanvändning av verbet ”geben” som förutom ”ge” bland annat täcker ”ställa”, ”sätta”, ”lägga”. I Erikas variant har ”geben” och då inte minst ”weggeben” ett ännu vidare spelfält. Jag samlade några uttryck igen, för jag vill absolut hålla dem kvar:

Wenn ich Dinosaurier im Fernsehen sehe, gebe ich das Bild sofort weg.

Früher hatten sie hier bei der Brücke ein Buffet, aber jetzt haben sie es weggegeben.

Immer wenn ich unsere Politiker – die sind alle so blöd – sehe, gebe ich den Fernseher weg.

Ich bin am grünen Weg.

För en dryg vecka sedan skrev jag med utgångspunkt från Karl-Markus Gauß’ bok ”De döende européerna” om arumänerna här. I samband med det har jag blivit lite bekant med en arumän eller som han själv säger med en vlach. (Han använde för övrigt ordet ”Vlach” som sin signatur i kommentarerna.) På min fråga om jag kunde få se några exempel på vlachiska ord och uttryck, svarade ”Vlach” att arumänskan/vlachiskan saknar ett enhetligt skriftspråk, men att han ändå skulle försöka. Så här skrev han:

Ja mitt modersmål är vlachiska. Problemet hos oss vlacher är att vi har aldrig skrivit/dokumenterat (vad jag vet, Jag kommer från Timokdalen). Man skulle kunna säga att vlachiska är det skriftlösa språket. Att skriva siffrorna på vlachiska blir därför ganska svårt för mig men jag kan försöka.

Jag har försökt stava ungefär hur det låter när man säger det. Sen uttalas det olika beroende på vilken del man kommer ifrån. Bokstaven C uttalas som Č från serbiskan. Tex Ibrahimovi(c).

Jag fick – till en början – räkneorden från ett till tolv och några små fraser. Eftersom jag vet att vlachiskan är nära besläktad med rumänskan har jag bett en rumänskättad väninna om de rumänska motsvarigheterna till dessa ord och fraser. Nu har jag fått dem och jag tänker ställa dem bredvid de vlachiska, så att det blir lätt att jämföra. Dessutom har jag satt in de italienska motsvarigheterna till uttrycken, eftersom italienskan hör till samma gren av de romanska språken som rumänskan och vlachiskan. Här kommer nu orden och fraserna i ordningen vlachiska – rumänska – italienska:

1. unu – unu – uno
2. deu – doi – due
3. tri – trei – tre
4. patru – patru – quattro
5. cinc – cinci – cinque
6. shase – sase – sei
7. shaptje – sapte – sette
8. opt – opt – otto
9. noe – noua – nove
10. zece – zece – dieci
11. unsprece – unsprezece – undici
12. deusprece – doisprezece – dodici

Vad gör du? : Ce faci? — Ce faci? — Che fai?
Jag heter… : Jeu me kjem… — Ma cheama… — Mi chiamo…
Kom till mig! : Vino la minje! — Vino la mine! — Vieni da me!

En ”djärv” baktanke med den här lilla amatörmässiga och ovetenskapliga sammanställningen är att kanske kunna locka någon eller några till att ta itu med att påbörja en utformning av ett arumänskt lexikon och en arumänsk grammatik som skulle kunna bilda en grund för ett enhetligt arumänskt skriftpråk.

När jag skulle översätta ordet ”Abend” i dikten av Else Lasker-Schüler som finns strax här intill, satt jag länge och valde mellan orden ”kväll” och ”afton”. Jag såg noga in i de båda orden för att se vilka de var. Jag ser ”kväll” som ett långsamt bortdöende av ljuset, som något mildgrått som undan för undan får en mörkare ton. Kväll och skymning ligger väldigt nära varandra för mig. Och afton? Afton är ett mörknande med en guldfläck i. Afton förbinder jag med solnedgång. Ordet ”afton” är svart med undantag för bokstaven ”o” som är en slocknande sol av rött guld. I dikten ”Avsked” finns det guld och mörker, så därför valde jag ”afton”, även om rytmen kanske hade blivit – ett tuppfjät – bättre med ”kväll”.

Afton

Kväll

Ur LOGO(S) av Elfriede Gerstl & Herbert J. Wimmer

Allerherzlichsten Dank!

(°••°)

Det här hände för många år sedan då jag undervisade i svenska för invandrare på Kursverksamheten i Stockholm:

Jag satt på tunnelbanan och var på väg hemåt. Tåget saktade in för att stanna i Gamla Stan. Jag såg upp och fick syn på två av mina nybörjarelver, en chilenare och en engelsman, alldeles intill dörrarna och så snappade jag upp det här lilla replikskiftet:

X: Du kontinuera?

Y: Nej, jag kommer till.

Och så klev de av. Perfekt kommunikation, tänkte jag, och behöll det lilla samtalet för alltid.