När jag skulle översätta ordet ”Abend” i dikten av Else Lasker-Schüler som finns strax här intill, satt jag länge och valde mellan orden ”kväll” och ”afton”. Jag såg noga in i de båda orden för att se vilka de var. Jag ser ”kväll” som ett långsamt bortdöende av ljuset, som något mildgrått som undan för undan får en mörkare ton. Kväll och skymning ligger väldigt nära varandra för mig. Och afton? Afton är ett mörknande med en guldfläck i. Afton förbinder jag med solnedgång. Ordet ”afton” är svart med undantag för bokstaven ”o” som är en slocknande sol av rött guld. I dikten ”Avsked” finns det guld och mörker, så därför valde jag ”afton”, även om rytmen kanske hade blivit – ett tuppfjät – bättre med ”kväll”.
Afton
Kväll
Själv tänker jag på Strindberg och Söderberg när jag hör afton, artonhundratal, eller möjligen tidigt nittonhundratal. Man lyfter på hatten och säger God afton. Och det var väl en afton i början av maj?
Aftonstjärnan.
Men egentligen tycker jag nog att afton är en lite högtidligare sak än en kväll. Aftonklädsel är ju frack, och kvällsklädsel är väl typ mysplagg?
Afton vidare har mer med staden att göra än kvällen som är platsneutralt, det är inte en afton man åker ut och fiskar kräftor, det är en kväll, eller en mörk kväll eller så…
Och hur orden låter i sig har jag inte alls funderat över. Det kanske jag borde ha gjort!?
Hej Karin,
jag var väl mer än lovligt inåtvänd och subjektiv i den här texten, men så blir det väl ibland när man gräver sig in i en tanke.
Jag ser också, åtminstone till en del, det du ser – det här som rör ordens tidsaspekt och stilnivåer, att ”afton” är ålderdomligare och högtidligare. Kanske har jag inte samma föreställning om det här med platsen, att ”afton” skulle vara mer stadsbetonat, jag vet inte, fast möjligen kan jag se det så, om jag försöker lite…
Nej, jag tror inte att du ”borde” ha gjort något. Det var ju bara en tankelek från min sida, en allvarligt menat sådan visserligen, men ändå just en lek.
Att sjunka i doftande klöver
och fläktas av aftonens vind,
att drömmande blicka på havet,
där solen lutar sin kind! – – –
(Vilhelm Ekelund)
Även för mig är afton högtidligare än kväll. Kväll har mycket mer av vardag över sig. Vad är väl en kvällsmacka mot aftondress. En titt bland Språkbankens konkordanser visar mycket riktigt att kväll är långt vanligare förkommande i diverse tidningstexter och romaner.
Glömde ju överskriften till Ekelundsstrofen!
Kväll vid Sundet
Tack Agneta,
för de vackra diktraderna – med både afton och kväll i.
Egentligen är det väl lite ovanligt att ett språk har två så här frekventa ord för att benämna just den här delen av dygnet. I alla fall tycker jag om att de här båda orden finns.
Go’ afton mina damer,
Svensk etymologisk ordbok har en hel del att säga om dessa ord som ni kanske sett. Dvs. ”kväll” avfärdas ganska snabbt med några snabba hänvisningar til germanskans kweldaz och lituaniskans galas – diakritik här utelämnad. Desto mer finns dock om ”afton.” Här påminns vi både om ”afse” (”jag såge’n i går afse”) och aftonkvist. ”Afton” har väl med ”abend” att göra och ”aftonmål” med ”nattvard” att göra antar jag.
Jag såg’n i går afton
allt i den klara månens sken
och var tar sin, så tar jag min
och så blir trollet utan
Fy skam, fy skam; för ingen ville ha dig!
Ja, det var bara det jag ville säga.
Go’ kväll!
G’afton Bengt,
”kväll” är väl ett mycket gammalt ord då, för litauiskan brukar anses konservera gamla ordformer längre än de flesta indoeuropeiska språk. Eller nu är jag kanske trött och mitt resonemang inte så genomtänkt.
Förresten så finns det ju också en kvällskvist, vad nu det där med kvistar egentligen ska vara.