På nätsidan franska romaner läste jag igår något som fick mina tankar att börja cirkulera kring vad en själ är, vad ordet ”själ” egentligen täcker för en företeelse. Här först några rader ur Karins text:
Enligt Makïnes intervjuare används inte ordet âme-själ så mycket idag i franskan. Det får man väl säga även gäller svenskan? Även om vi alla fortfarande har nån sorts idé om vad "själen" skulle kunna vara så är det ett begrepp som undslipper fullständig analys, som ju Makïne säger. Dessutom finns det säkert en del som menar att själar inte finns, det får vara hur det vill med den saken. Ordet finns ju trots allt kvar.
Nej, ordet ”själ” används inte särskilt mycket i dagens Sverige eller svenska. Man talar mycket och gärna om psyket och om det mentala kan man också tala. Men psyket är inte samma sak som själen, kanske kan man säga att det är en del av själen, den del som kan analyseras och mätas på olika sätt, något som har vissa ”funktioner”, som gärna bedöms som normalt eller onormalt, friskt eller sjukt. Psyket är kanske själen utan ande, men vad är då ”ande”? Det andliga hör hemma i det metafysiska och det religiösa. Anden är på något vis mer abstrakt än själen och dessutom mindre personlig eller individuell. Man kan säga ”min själ” och för den delen ”mitt psyke”, och båda dessa uttryck hänför sig till jaget, det som jag är om man bortser från den rent kroppsliga skepnaden, men ”min ande” verkar på något sätt lösgöra sig från jaget, ja, kanske går det inte alls att få ut någon klar betydelse ur uttrycket ”min ande”. Det andliga når på ett annat sätt utanför människan än det själsliga. Själen är både psyke och ande och en djupt mänskligt individualitet. Det är i själen som frågorna om livets mening utspelar sig, frågorna om vad det är att vara människa på jorden.
