Under sjustjärnan

Länge har jag vetat att ”settentrione” på italienska betyder ”nord”, men jag har aldrig funderat över detta ords ursprung. I kapitlet ”On the edge of the habitable world” i ”Herrarna i skogen” låter mig Kerstin Ekman plötsligt få veta något om det:

Redan 1500-talsförfattaren Olaus Magnus kontinentala läsare måste ha haft en annan världsbild och genom de tjugotvå böckerna i hans ”Historia om de nordiska folken” lär de ha förstått att det under ”septentrio”, sjustjärnan, fanns en civilisation med verksamma och påhittiga människor som hade en lång hstoria. Han skrev på latin och kallade sitt arbete ”De gentibus septentrionalibus”.

Vi här uppe lever alltså under sjustjärnan. Andra folk lever under solen.

himmel

PS Jag har alltid varit fascinerad av väderstreckens namn. Här finns ett fragment av ett väderstreckssamtal.

Tankar om själen

På nätsidan franska romaner läste jag igår något som fick mina tankar att börja cirkulera kring vad en själ är, vad ordet ”själ” egentligen täcker för en företeelse. Här först några rader ur Karins text:

Enligt Makïnes intervjuare används inte ordet âme-själ så mycket idag i franskan. Det får man väl säga även gäller svenskan? Även om vi alla fortfarande har nån sorts idé om vad "själen" skulle kunna vara så är det ett begrepp som undslipper fullständig analys, som ju Makïne säger. Dessutom finns det säkert en del som menar att själar inte finns, det får vara hur det vill med den saken. Ordet finns ju trots allt kvar.

Nej, ordet ”själ” används inte särskilt mycket i dagens Sverige eller svenska. Man talar mycket och gärna om psyket och om det mentala kan man också tala. Men psyket är inte samma sak som själen, kanske kan man säga att det är en del av själen, den del som kan analyseras och mätas på olika sätt, något som har vissa ”funktioner”, som gärna bedöms som normalt eller onormalt, friskt eller sjukt. Psyket är kanske själen utan ande, men vad är då ”ande”? Det andliga hör hemma i det metafysiska och det religiösa. Anden är på något vis mer abstrakt än själen och dessutom mindre personlig eller individuell. Man kan säga ”min själ” och för den delen ”mitt psyke”, och båda dessa uttryck hänför sig till jaget, det som jag är om man bortser från den rent kroppsliga skepnaden, men ”min ande” verkar på något sätt lösgöra sig från jaget, ja, kanske går det inte alls att få ut någon klar betydelse ur uttrycket ”min ande”. Det andliga når på ett annat sätt utanför människan än det själsliga. Själen är både psyke och ande och en djupt mänskligt individualitet. Det är i själen som frågorna om livets mening utspelar sig, frågorna om vad det är att vara människa på jorden.

Sumeriskan – steget från konkret till abstrakt

Den sumeriska skriften är, enligt språkforskningens senaste rön, den äldsta skriften i världen. För över femtusen år sedan uppfanns, efter vad forskningen kommit fram till, skriften någonstans i de trakter som idag räknas till södra Irak. Det här tidiga teckenritandet utvecklades så småningom till det skriftspråk vi kallar kilskrift. Gilgamesheposet som jag skrivit om här tidigare var skrivet med kilskrift på lertavlor. Visserligen är den ”klassiska”, senare versionen av detta epos skriven på akkadiska och inte på sumeriska, men kilskriften var båda dessa språks skrift.

Till en början bestod skrivandet egentligen i räknande; man räknade till exempel sina kor och ritade då en ko och sedan ett antal streck som angav hur många sådana man hade. Det stora avgörande steget från konkret avbildande in i ett mer abstrakt symbolspråk skedde inte med ett språng över avgrunden mellan konkret och abstrakt utan längs ett slags tankebro som fick förbinda dessa båda världar. Den tankebron bestod i ljudlikhet eller homonymi mellan ord med olika betydelse. Ordet för ”vassrör” var på sumeriska ”gi”. Även ordet för ”återvända” var ”gi”. När man först tecknade ordet ”återvända” med avbildningen av ett vassrör, tog man steget från konkret avbildning till språklig symbol. Ett litet, kanske på sätt och vis slumpartat steg, men ett hisnande steg i det mänskliga tänkandets historia.

vass

PS Faktabakgrunden till den här texten har jag hämtat från Ola Wikanders intressanta bok ”I döda språks sällskap”.

Privat

privat

”Privat” är ett egendomligt ord som i nästan exakt samma form finns i många europeiska språk. Det betyder väl ungefär ”icke-offentligt”, ”icke-allmänt” eller ”enskilt”, ”tillhörande enskild person”. På skyltar som ska hindra andra från närmande eller intrång har ordet fått stor spridning: ”Kom inte hit!”, betyder det då ofta. Roten till ordet finns i det latinska och italienska verbet ”privare” som betyder ”beröva” och perfektparticipformen ”privato” betyder ”berövad”. Privat är alltså berövad. Allmänheten är berövad ett stycke mark, ett stycke liv eller vad det nu är.

Ordet förekommer ofta i sammansättningar: Man är en ”privatperson” som vill ha ett ”privatliv” och man skyddar sin ”privatsfär”.

Älvar och fjäll

Fjäll och älvar är väl något som bara finns här uppe i norr, egentligen bara i Skandinavien. Bergen här uppe är fjäll och floderna är älvar. Det är en alldeles särskild sorts översättning det här, för det är inte ord som översätts utan företeelser. Fast om man gör lite milt våld på tanken eller föreställningen kan man möjligen kalla fjällen för berg och älvarna för floder, men aldrig blir väl Nilen eller Donau älvar och Anderna eller Alperna är alls inga fjäll. Själv bor jag nog i gränslandet eller på den yttersta remsan av denna nordliga fjäll- och älvvärld, för det sydligaste fjället i världen är nog i alla fall Dalslands Kroppefjäll och den allra sydligaste älven är väl ändå Göta älv.

GÄ
Göta älv strax söder om Brinkebergs kulle