Mutterseelenallein – mol allena

Det tyska ordet ”mutterseelenallein” är mäktigt och djupt, det verkar gräva innanför allt. Ensammare och övergivnare än så kan ingen vara – moderssjälsensam. Till svenska översätter man det med ”mol allena”, men det blir något annat, fast ”mol” är dunkelt och hemlighetsfullt och kan kanske härbärgera åtminstone en strimma av det här moderssjälsensamma. Engelskans ”all alone” (finns det något bättre uttryck där?) och italienskans ”solo soletto” låter tunna eller lättviktiga bredvid den här djupa ensamheten.

Vad har det här ordet ”mutterseelenallein” för ursprung? Varför är moderssjälen så ensam? Och ”mol”, vad betyder det egentligen?

Tuul

På bokmässan i Göteborg i år lärde jag mig ett nytt ord: Tuul. Det var i ”Rum för poesi” och jag lyssnade på den estniske poeten Andres Ehin:

AE

Tuul…. tuul
…tuul….. tuul
tuul….
…. tuuul.

Fascinerad lyssnade jag till det sjungande ordet och jag väntade på att få höra översättningen. Den kom och det var ”vind”. Genom hela dikten blåste ”tuul” och nu letar jag efter den, men hittar den inte. Kanske vet någon av er som läser det här vilken dikt det är jag söker.

Lite vid sidan om kan jag berätta att jag lyssnade på två medlemmar till ur familjen Ehin i ”Rum för poesi”. På bilden här nedanför ser ni Ly Seppel-Ehin stiga ner från podiet och ryggarna vi ser är Andres och Kristiina Ehins. Om Kristiina Ehin har jag förresten skrivit lite här.

familjen E

För att det här inte ska bli för konstigt och perifert fäller jag in en kort text om Andres Ehin från bokmässans presentation av honom:

Andres Ehin är ett levande exempel på att surrealismen inte upphörde att existera med Breton och Dali på 20- talet. Med en blandning av mörk humor och otrolig fantasirikedom har han fört den surrealistiska lyriken in i 2000-talet. Ehin räknas idag som en av Estlands ledande poeter, år 2000 vann han Estlands Nationella Pris för diktsamlingen med den titeln Det undermedvetna är alltid muntert. Hans bok Sömnlösa på sömnstranden som han skrivit med Ly Seppel och Kristiina Ehin kommer i år att släppas på svenska.

Det där med brittsommar

Nej, någon riktig brittsommar blir det väl inte i år (även om det just nu är guldigt och soligt), men det märkliga ordet förföljer mig. Ja, och nu har jag slagit upp det i Hellquist. Det var inte så spännande som jag hade tänkt mig: ”de ofta vackra dagarna omkring den 7 oktober, den heliga Birgittas dag”. Men strax under hittar jag några mer innehållsmättade dialektala varianter: ”grävlingssommar” och ”fattigmanssommar”. Och så står där också ”indiansommar” efter engelskans eller amerikanskans ”Indian summer”. Ja, ”indiansommer”, det låter lockande. Jag minns från min barndom att jag hoppades att det skulle vara indiansommar till min födelsedag.

På tyska heter det ”Altweibersommer”, en de gamla kvinnornas sommar alltså eller helt enkelt en kärringsommar. Av en slump hittar jag den holländska motsvarigheten, ”oudewijvenzomer”, som går i samma tonart. Och ifrån initierat håll här hemma får jag veta att det på tjeckiska heter ”babí léto” och det är till sin betydelse nära besläktat med de tyska och holländska orden. Det är den här "ordklasen" för företeelsen som för mig har störst djup och magi.

På italienska har man som på svenska valt en religiös anknytning, även om man valt ett annat helgons namnsdag som utgångspunkt: ”estate di San Martino”. Där ligger brittsommaren av naturliga klimatologiska skäl framme i november, till Mårten gås.

Vänern
Det här kanske ändå kan räknas som grävlingssommardag…

En

Enen är ett sagoträd – som doftar krydda och bär bär i tvåårsperioder – och samtidigt är den ett litet envist seghetsträd som knotar sig fast i de kargaste marker. Och barren är placerade så att de alltid sticks åt alla håll – slut handen om en engren så känner du vad jag menar.

en
en en bär bär – enbär

I England gör man gin av bären och i Holland genever och här i Sverige dansar vi runt enebärabusken. På latin heter den ”juniperus” och på tyska heter den ”Wacholder”. ”Wacholder” är ett väldigt stort och liksom vidgrenat namn jämfört med det svenska ”en” som låter som en enda pinne. Det tyska ordet verkar ha helt andra rötter än det engelska, holländska, svenska, italienska (ginepro), spanska (enebro) eller franska ( genévrier). För att ha lite extra roligt har jag tittat i en tysk dialektordbok och hittat detta:

dialekt

Jag minns från en bok av någon ostpreussisk författare, jag vet inte längre om det var Siegfried Lenz eller Arno Surminski, att några pojkar kröp omkring bland ”Kaddikbüsche”. Först nu fick gåtan med de här buskarna sin lösning för mig: det var enbuskar! Lite intressant är också att ”en” hette ”Einbeerbusch” någonstans i Hinterpommern när det ännu talades tyska där.

Det finns också en gammal saga med det suggestiva namnet ”das Märchen vom Machandelboom”…

enar

Schola latina

De flesta av mina skolböcker har tagit andra vägar än jag själv, men latinböckerna är kvar allihop och ibland öppnar jag någon av dem, till exempel när jag behöver någon kraftfull sentens att luta mig mot. Särskilt den första läroboken ”Schola latina” återvänder jag till gång på gång – också här under pausträdet har jag varit där och rotat.

Schola latina

Jag tänker nu bara bläddra lite för att se på några intressanta rubriker och på hur den här latineleven som jag en gång var hanterade omkring bland raderna. (Det här är alltså inte ett inlägg av något som helst allmänintresse.)

Romersk ordhållighet:
bild 1

Är det skadligt att gå i skolan?
bild 2

Texten om skolan slutar så här – på nästföljande sida: ”Låt vara att de stora skolorna bör undvikas, men man bör likväl inte helt och hållet undvika skolor. Ty det är en sak att undvika dem, en annan sak att välja mellan dem.”

Njutningslystnaden är själens fiende:
bild 3

Ska jag vara ärlig så klarar jag inte längre av att läsa de här texterna – tråkigt nog. Men texten i länken här är lite lättare. Den är fortfarande fullt läsbar, men annars är det mest böjningsmönster och ordstammar och vissa fasta vändningar som finns kvar, fast det är å andra sidan sant att jag hade stor glädje av mitt latinska basordförråd när jag började lära mig italienska.

Det som sitter kvar allra bäst är en hög med sentenser och jag väljer en som kanske passar in här, möjligen på ett lite skevt sätt:

Non scholae sed vitae discimus.