På bokmässan i Göteborg i år lärde jag mig ett nytt ord: Tuul. Det var i ”Rum för poesi” och jag lyssnade på den estniske poeten Andres Ehin:
Tuul…. tuul
…tuul….. tuul
tuul….
…. tuuul.
Fascinerad lyssnade jag till det sjungande ordet och jag väntade på att få höra översättningen. Den kom och det var ”vind”. Genom hela dikten blåste ”tuul” och nu letar jag efter den, men hittar den inte. Kanske vet någon av er som läser det här vilken dikt det är jag söker.
Lite vid sidan om kan jag berätta att jag lyssnade på två medlemmar till ur familjen Ehin i ”Rum för poesi”. På bilden här nedanför ser ni Ly Seppel-Ehin stiga ner från podiet och ryggarna vi ser är Andres och Kristiina Ehins. Om Kristiina Ehin har jag förresten skrivit lite här.
För att det här inte ska bli för konstigt och perifert fäller jag in en kort text om Andres Ehin från bokmässans presentation av honom:
Andres Ehin är ett levande exempel på att surrealismen inte upphörde att existera med Breton och Dali på 20- talet. Med en blandning av mörk humor och otrolig fantasirikedom har han fört den surrealistiska lyriken in i 2000-talet. Ehin räknas idag som en av Estlands ledande poeter, år 2000 vann han Estlands Nationella Pris för diktsamlingen med den titeln Det undermedvetna är alltid muntert. Hans bok Sömnlösa på sömnstranden som han skrivit med Ly Seppel och Kristiina Ehin kommer i år att släppas på svenska.
Den som söker finner:
TUUL
Andres Ehin
See tuul ei kihuta pilvi tagant.
See tuul kisub pilved lõhki.
Pisikesteks tükkideks.
Ilusad valged pilved
ei oska nutta.
Inimesed istuvad limusiinide
pehmetel polstritel.
Keegi ei näe taevast ega pilvi.
Ainult meri teeb pilvedest välja
ja peegeldab neid
oma piiritus ja lainetavas
kõverpeeglis.
Tack Agneta,
fast jag undrar om det inte ändå var en annan dikt. Det var mycket mera tuul i den Andres Ehin läste på bokmässan. Även om jag omöjligt kan komma ihåg texten på riktigt så är jag i det närmaste övertygad om att tuul hördes en mängd gånger – inte minst på slutet. Fast kanske hette dikten jag hörde inte ”Tuul”.
Kanske det var:
TUUL, SÜGISTUUL
Tuul, mis paiskab pehkinud lehe asfaldile.
Tuul, mis lükkab uduhõlmad laiali.
Tuul, mis võitleb uduga ja vannub alla.
Tuul, mis kisub pilvepesu ribadeks ja
paljastab kahvatusinise lõdiseva taeva.
Tuul, verelõhn ninas, pühib läbi kõleda tapamaja.
Tuul, mis tantsib tuhande laternaga purjus tantsu.
Tuul, mis tahab olla lörtsist ja vihmast märjem,
aga on tegelikult odava kõrtsi kloorilehane,
sigaretihaisune, iiveldamaajav tuul.
Tuul, tühine tuul, pisuke piinutaja.
Tuul, suur tuul, väljade valitseja.
och på svenska:
VINDEN, HÖSTVINDEN
Vinden, som slungar det ruttna lövet mot asfalten.
Vinden, som drar isär dimmans rockslag.
Vinden, som kämpar med dimman och ger sig.
Vinden, som sliter molntvätten i trasor och
blottar den blekblå himlen som darrar av köld.
Vinden, som sveper genom ett ödsligt slakthus med blodlukt i
näsan.
Vinden, som dansar en berusad dans med tusen lyktor.
Vinden, som vill vara blötare än snöslask och regn,
men i själva verket stinker av klor och osar av cigaretter,
äcklande vind på en billig krog.
Vinden, den försumbara vinden, den lilla plågoanden.
Vinden, den stora vinden, fältens härskare.
Tack, Liina,
ja, jag tror att det måste ha varit den här. Vad bra att du ger mig både originalet och den svenska översättningen. Jag ska läsa dem noga mot varandra.