Det rufsiga lilla trädet

Minns ni Val Resia? Under sommaren och hösten 2008 ramlade det in en rad texter om denna alldeles speciella dal här och senare kom det ytterligare några spridda inlägg. Här finns de samlade. Sedan ett drygt år bor jag mycket närmare dalen än jag någonsin gjort och dessutom i en slavisk värld och dessa båda saker har fått mig att börja fundera över Val Resia igen, över det märkliga språket, över de lite kärva och egensinniga människorna, över det undersköna landskapet. Jag har börjat skriva lite oftare till mina resianska vänner och bekanta igen och någonstans i hjärnans vindlingar börjar en resplan ta form. Under tiden bekantar jag mig med texter från Val Resia, på resianska (som jag inte förstår mer än brottstycken av) och på italienska. Under bilden följer en liten saga skriven av Silvana Paletti på resianska och italienska och i min svenska tolkning.

blick ner i Val Resia från Casera Nische

Te rizberjani jarbulčić

 Onde nur noga timpa, gre po Čilcè je bil prišil te nun Vihar nu an šil nu obračal nu ta na ni mu wozo, tezal ziz Farjula, hiše, jarbule nu brawčiće. An sil nu sjal na mlino, an mel tò vliki delo nu an ni mogal se mudit. Pur pale dnuw dopo, so wrastle karji rožicow, jarbulčićow, karji wutručić ka so ǧiujali nu ne lipe hišice. Ano sri noga tarenja, sam je bil wrastal dän čudni jarbulčić. To ni bil ne rat brina, ne rat buk, ne hruška, ma pa dän jablen to ni bil. An mel ne dulge veje ka so mu lampale po zemjè, basane vija, ne druge so šlè na won, basane rož anu ne druge zavite u kolača, basane kukušic. Anu wsaki din an rastal bujè, nu bujè. Wsì so ga gledali, nu se čudili, ma ni so stali daleč zakoj to bil dän čudni, ste veje ristrantane, rudi rizberjan. Makoj sunčace mara kadä to ga pujubilo nu vitar ǧujal ziz njimin. Karji čas vitar iskal za ga počasat, ma won an bil se našinal itako. An bil se našinal rizberjan. Ma dän din jarbulčić je se štufäl bit sam ano dolo po čoko so sle sulzice, nu sulzice so paršlè rojce, nu rojice rojalčići nu rojalčići putokave. An bil väs wići anu pa zemja je bila cwajni. Nu sulze nu wodica šla dolo po lanita, dolo po lanita od Čalcä. Dän wtićačić za ne si zmučit nogice an wlital ta na jarbulčić nu w vejico w vejico skučuwal nu zapel no wižico. Alore jarbulčić je bil kontent da an nalizal noga kompanja, itako an ni jokal vić anu usanul.

L’alberello spettinato

 Tanto tempo fa su per Čelce passò il signor Vihar che mise tutto in subbuglio. Su un grande carro venendo dal Friuli trascinava case, alberi e tanti animali, seminando a mulinello si dava il suo gran da fare. Dopo un po’ di giorni in Čelce c’erano tanti fiori, alberi, bambini che giocavano e tante belle casette. In mezzo ad un prato solo, solo era cresciuto uno strano alberello, non era nè un pino, nè un faggio, nè un pero, ma neanche un melo. Era uno strano alberello con lunghi rami che pendevano verso terra carichi di foglie, altri all’insu con tanti fiori, altri ancora arrotolati come le ciambelle pieni di pigne. E ogni giorno cresceva sempre di più. Tutti lo guardavano e si meravigliavano ma ne stavano lontani perchè era strano con quei rami sparpagliati sempre spettinato. Soltanto il sole di tanto in tanto lo accarezzava ed il vento giocava fra i suoi rami e tante volte aveva cercato di pettinarlo, ma lui era nato così, era nato spettinato. Ma un bel giorno l’alberello stanco di essere solo, lungo il tronco scesero le lacrime che divennero rigagnoli, i rigagnoli divennero ruscelli. Era tutto bagnato, anche la terra era bagnata e le lacrime e l’acqua scendevano lunghe, bagnando le guance di Čelce. Un uccellino per non bagnarsi i piedini si pose sui rami dell’alberello e saltellando di ramo in ramo cominciò a cantare. Allora l’alberello spettinato felice di aver trovato un compagno smise di piangere e si addormentò.

Det rufsiga lilla trädet

För länge sedan uppe vid Čilcè kom herr Vihar farande och vände upp och ner på allt. Från Friuli släpade han med sig hus, träd och massor av djur på en stor vagn och sedan spridde han ut alltsammans åt alla håll. Efter några dagar fanns det mängder av blommor, träd, lekande barn och vackra små hus i Čilcè. Mitt på en äng hade ett underligt litet träd vuxit upp i ensamhet, det var ingen tall, ingen bok, inget päronträd och inte heller något äppelträd. Det var ett underligt litet träd med långa grenar som sträckte sig ner mot marken fulla av löv eller mot himlen fulla av blommor eller så var de krökta som kringlor och fyllda med kottar. Och för var dag som gick växte det allt högre. Alla såg på det och förundrades men man höll sig på avstånd för det var så underligt med de där spretiga grenarna och det var alltid så rufsigt. Bara solen smekte det någon gång ibland och vinden lekte bland dess grenar och försökte om och om igen att kamma det, men trädet var fött så, det var fött rufsigt. Men så en dag när trädet tröttnat på sin ensamhet började det rinna tårar längs stammen som blev till en rännil som förvandlades till en fors. Trädet var alldeles vått och också marken var våt och tårarna och vattnet strömmade ner och blötte ner Čilcès kinder. En liten fågel slog sig ner på en av trädets grenar för att inte blöta ner sina små fötter och hoppande från gren till gren började den sjunga. Det lilla rufsiga trädet slutade då att gråta och somnade lyckligt över att ha funnit en vän.