För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag efter en sommarvecka i en undanskymd dal i Friuli en rad texter om resianerna och resianskan, en liten slavisk folkspillra och ett språk med på sin höjd 2000 talare. Jag har samlat texterna här om någon eventuellt vill titta tillbaka.
Val Resias symbolberg Monte Canin
Egentligen ville jag skriva en bok om den här dalen, men jag har måst skjuta projektet på framtiden, fast jag har ändå uppehållit några mailkontakter med resianer i dalen och på andra ställen. En av dem är Tiziano Butünöu, som ägnar mycket tid åt att bevara det resianska språket och att arbeta för en skriftlig form för varianten från Stolvizza/Solbiźè. Bland annat driver han bloggen Rośaièn. Härom dagen fick jag ett lustigt gruppmail (till tolv mottagare) från honom, där han visar en bild på ett märkligt instrument/redskap och ställer en fråga. Här är bilden:
Jag översätter texten under:
Herr Sandro Brunetti från Cavazzo Carnico har sänt oss ett foto på det här märkliga föremålet, som, vilket ni kan se, om det öppnas, består av fem egendomliga klingor. Eftersom han inte vet vad föremålet används till eller vad det egentligen är, ber han oss om hjälp.
Den som kan ge en lösning kommer att få en fin gåva.
En liknande sak har hittats i Timau!
(Timau ligger inte i Val Resia utan längre norrut i Friuli. Här talas för övrigt bland annat en ålderdomlig variant av bayerska. På friulanska heter orten Tamau, på tyska Tischelwang och på den lokala dialekten Tischlbong.)
Nå, kanske är det någon av pausträdets läsare som har någon idé om vad det här föremålet kan ha använts till. En fin gåva kan kanske locka till en extra ansträngning.
Vinöppnare?
Nagelfilar? Svampknivar?
Något med ostar att göra? (Nu tystnar jag för ett tag.) 🙂
Hej Lev,
tack för förslagen! Du har inte möjligen sett något liknande i dina trakter? Många resianer anser sig förresten ursprunglingen härstamma från Ukraina. Jag talade bland annat med en resiansk kokerska på agriturismon, där vi bodde och hon berättade att hon inte hade några svårigheter att göra sig förstådd, när hon talade med en ukrainska som också arbetade där.
Jag inväntar eventuella flera förslag innan jag skickar iväg dem till Val Resia.
För övrigt måste jag nog fråga om hur stor den här saken är.
Nej, jag har aldrig sett något liknande. Ja, fråga hur stor den är, verkligen. Jag ska också fråga Olhas far som är arkitekt och som kan ”allt” om ”det tekninska”. 🙂
Nycklar? (Ett förslag från Olha.) (Fast hon tillägger att det är nog knivar.)
Tack för ytterligare förslag! Jag har skickat iväg frågan om föremålets storlek till Tiziano Butünöu nu. Jag misstänker att han inte tittar i sin dator så ofta, men så småningom kommer det säkert ett svar.
En multikniv, användbar i flera olika sammanhang. En sorts »Verktøyskrin i lomma!» Men de tre likadana bladen med olika storlek på »nedhänget« har kanske varit särskilt praktiska i speciellt sammanhang. När man behövt göra olika djupa skåror i något material. Kanske i trä – snickare. Kanske i träd i samband med beskärning eller ympning. Kanske i ost – men det tror jag egentligen inte. Kan möjligen en glasmästare haft nytta av detta verktyg?
Ja, kanske lite som den där schweiziska multifällkniven. Något man gillar i bergstrakter?
Det är väl de där tre ”nedhängen” som är gåtan. Jag lägger dina förslag på min hög också, Agneta.
Används till att gröpa grus och mindre stenar ur hästhovar. Kanske.
I sökande efter möjligt verktyg hamnade jag här på
Den nyttige bilderboken
från 1850, som i text och planscher på olika digitala sätt beskriver 36 olika hantverk.
Dock hjälpte det mig inte att komma på vad redskapet på bilden kan ha använts till.
Spontant infall:
Verktyg för beredning av hudar.
Kanske för att avlägsna huden/skinnet från djuret?
Verktyget kan eventuellt ha en ”bredare” användning i samband med slakt. Tamboskap och/eller vilt?
Kanske något för svenska älgjägare, när ”räntan” skall avlägsnas?
Praktikfall (källa SAOB) :
”Sedan uppskäres försiktigt bukhinnan utan att skada tarmarna, mellangärdet lossas runt om, struparna lossas och hela räntan vältes ut, varvid tillses att njurarna bli kvar.”
Tack för ytterligare förslag! Jag lägger dem på hög och avvaktar eventuella flera innan jag skickar iväg samlingen.
Så här ser ett modernt hästverktyg ,med multifunktioner, ut. Visserligen är hovkratsen böjd och spetsig. Men det är inte omöjligt att Gunnar träffat rätt.
Agneta, på Din bild skulle jag ha gissat på ett multiverktyg för tandimplantat! Men jag håller ändå med Dig om att Gunnars gissning på Bodils bild är bra, troligen bättre än min idé om ”ålderdomlig armékniv för jägare”.
Eftersom verktyget är ”allt i ett” och synbarligen portabelt, så borde det vara avsett för något slags rörlig yrkesutövning.
Har kan vi se en av de knivar som finns pa var bild (sa det ar nog ett hastverktyg):
http://www.antiquetrader.com/upload/contents/290/field_1742/AT%207-29%20multibladed%20knives%20023.JPG
”The hook on the knife at left is a hoof pick for removing small stones from horses’ hooves.”
Ok, men korkskruven då? För hästar?
Lev,
väldigt intressant och det ser verkligen ut att vara samma verktyg, som de tre på ursprungsbilden, det där som sticker upp längst till vänster på den vänstra kniven. Frågan är bara om texten om the hook syfta på den. Den krok som finns längst ner på den vänstra kniven verkar vara mera lämpad för att kratsa ur hovar. Har du kanske mer text till bilden?
Ja, jag insåg också att ”the hook” stod inte för de 3 verktyg som finns pa var bild. Åså är korkskruven nog inte för hästar. Här finns i alla fall texten om den kniv: http://www.antiquetrader.com/article/vintage_knives_more_blades_mean_more_fun/
”A tin can opener”?
Nu har jag hittat det: ”a fleam, a veterinary instrument used to perform bleeding operations on animals that exhibited swollen joints or muscles”: http://images.google.com.ua/images?rlz=1C1GGLS_ukUA341UA341&sourceid=chrome&q=fleam&um=1&ie=UTF-8&sa=N&hl=uk&tab=wi.
Det är nog det här avsnittet ur texten: a fleam for bleeding cattle and horses, once thought to be a good medical practice for inflamed animal joints.
Alltså ett åderlåtningsinstrument för djur eller också för människor. Hela multiverktyget blir då en enkel kirurg- eller veterinärutrustning.
Se också här:
http://www.vastarvet.se/kulturvast_templates/Kultur_ArticlePage.aspx?id=6499
http://images.google.com/images?client=safari&rls=en&q=åderlåtning&oe=UTF-8&um=1&ie=UTF-8&sa=N&hl=sv&tab=wi
Hej igen Lev,
nu dök vi visst upp här samtidigt: Gåtan är löst!
🙂
Imponerande detektivarbete Lev, och Bodil!
Och Gunnar och Agneta var ju tidigt på rätt spår.
”Fleam” / ”Åderlåtningsjärn” är alltså orden för dagen.
Se även denna länk:
Fleam
Jag gissar alltid fel på sån’t här. ”Antikmagasinet” eller något liknande program i TV hade gissningstävlingar på ”konstiga prylar” för några år sedan. Prylarna var aldrig till för det ändamål som jag tyckte var rimligast.
Det blev något fel på länken i kommentar 26.
Nytt försök:
Fleam
Jag tycker Lev och Bodil ska få nån slags resiansk medalj vid nåt oerhört högtidligt öppnande i Friuli, så kan vi alla åka dit och äta galamiddag i frack och blåsa och bli jättefulla och dansa hela natten. Nån som hänger med?
Gunnar: När jag, fåkunnige, söker i Google på strängen ”resiansk medalj” får jag bara upp det här:
25 dec 2009 … Gunnar: Jag tycker Lev och Bodil ska få nån slags resiansk medalj… Lars: Det blev något fel på länken i kommentar 26. Nytt försök:. …
bodilzalesky.com/blog/
Ett slags cirkelbevis, eller kanske rundgång?
Självrefererande system?
En ’strange loop’?
Författaren (Douglas Hofstadter) till boken ”I Am a Strange Loop” hävdar att människans medvetande förklaras av sådana återkopplingsfenomen.
En vals i Val Resia? Tja, varför inte. Det finns en resebyrå som heter ”Resia”. Säljer kanske självreferentiella resor?
Slutligen, Gunnar: Grattis till att ha haft namnsdag nyligen!
Jag heter också Gunnar (mitt andra förnamn).
Min sambo kommer ALDRIG ihåg att jag heter Gunnar eller att det är Gunnar den 9 januari. Bittra öde …
Min mamma, däremot, brukade säga ”… men för lastens brunnar / Gud beskydde Gunnar”. Sådana äro mödrar.
Citatet är från ”Viktor Rydberg, ”Harpolekaren och hans son” ur ”Vapensmeden”. Läs gärna hela dikten här:
Gunnar
Men det var Gunnars forslag pa hastar som fick mig att googla alla slags ”horse” ”tools” och ”cuts” och ”knives” (och Agnetas bild var mycket till hjalp!)! 🙂
Vi kan väl helt enkelt dela på äran allesammans och blir det någon ”fin gåva”, så röstar jag för att den går till Lev. Egentligen är det både överraskande och fascinerande att det gick att lösa gåtan – internet från sin gladaste och bästa sida!
PS Ännu har jag inte fått något svar från min resianske mailvän. Han tittar nog inte så ofta i sin dator. Så det är bara att vänta.
Internets »gladaste och bästa sida« är mycket användbar och ofta slutar min sökningar i dels att jag funnit vad jag sökt, dels inblickar i annat intressant som jag inte ens visste fanns.
Viktor Rydbergcitatet av Lars fick mig att minnas att i Rådhusparken i Jönköping finns skulpturen »Harpolekaren och hans son«. Vi bodde bara några minutet från parken och statyn. Jag var fem år då den kom på plats och den blev den första staty jag vet att jag fängslades av. Hela skulpturen och framförallt harpan som harpolekaren Svante bar på. I många år hade jag senare min skolväg genom denna park.
Heder och tack till Agneta som visade oss skulpturgruppen med harpolekaren Svante och sonen Gunnar. Jag funderar på hur ofta namnet ”Gunnar” förekommer i litteraturen. Spontant kommer jag bara på Gunnar på Lidarende. Men han är ju å andra sidan en hjälte som inte går av för hackor, eller vad sägs om följande meritförteckning, citerad ur Lars Lönnroths färska översättning av ”Njals saga”:
”Han var en storväxt och stark man, utomordentligt skicklig med vapen. Han kunde hugga och kasta med båda händerna, om han ville, och han svingade sitt svärd så snabbt att man tyckte sig se tre svärd i luften samtidigt. Han sköt med pilbåge bättre än någon annan, och han träffade allt han siktade på. Han kunde hoppa längre än sin egen höjd med full rustning, likaväl baklänges som framåt. Han simmade som en säl, och det fanns inte den idrottstävlan där det lönade sig att ställa upp mot honom, ty det sades att ingen var hans jämlike. Han såg bra ut med ljus hy och rak näsa med något uppåtböjd nästipp, skarpa blå ögon, röda kinder och tjockt blont hår som föll vackert. I sitt uppträdande var han ytterligt hövisk, stabil på alla vis, givmild och stillfärdig, vänfast och omsorgsfull i valet av vänner, dessutom välbärgad.” (övers. Lars Lönnroth)
Det gick ganska bra för Gunnar, fram till kapitel 58, ”Gunnars död”. Redan i kapitel 56 skriver Gunnar i praktiken sin egen dödsdom. Han har just blivit dömd till tre års landsförvisning. Vägran att resa medförde fredlöshet. Gunnar startar sin påtvingade utlandsresa, men redan efter några minuter, med fädernegården fortfarande inom synhåll, snubblar hästen och Gunnar far ur sadeln. Som en annan Orpheus, blickar han då bakåt mot gården och yttrar de berömda orden:
”Fager är liden, så att den aldrig har tyckts mig så fager som nu: blekgula åkrar och tunen slagna. Hem vill jag rida och ingenstans fara.” (övers. Lars Lönnroth)
Citatet anses vara en av ytterst fåtaliga ”naturskildringar” i fornnordisk litteratur. Oftast är det osentimentalt och pang på rödbetan i denna litteratur:
”Gunnar högg av honom båda benen. Kolskägg genomborrade Karl med sitt spjut. Därefter tog de stort krigsbyte. Sedan seglade de söderut till Danmark och därifrån österut till Småland, och de segrade i alla strider. De vände inte tillbaka till hösten.” (övers. Lars Lönnroth)
Njals saga är ett fascinerande dokument. Det är mycket tydligt att Frans G Bengtsson här har hittat sin språkliga inspiration till ”Röde Orm”. Inte minst när det gäller den lakoniska korthuggna stilen.
—————————-
Finns det några andra framträdande ”Gunnar” i litteraturen?
Louis de Geers Singleton-böcker: Gunnar ”Wiggy” Wigelius. Läs in däri vad ni vill, och vad ni vågar…
Men hur i hela friden kom detta att handla om ”Gunnar”. Jag har tappat kommentarstråden, om jag får säga så.
För att lite knyta samman säcken:
Jag läste precis i en artikel »Handelsmännens äventyrliga resor« av Gunnar Dahl:
»Resande innebar också en ökad utsatthet för sjukdomar. År 1310 rekommenderade Aldobrandino da Siena resenärer att ta laxermedel och låta åderlåta sig före avfärden, och att bara äta lätt mat under resan.«
Snyggt, Agneta. Case closed.
Som ytterligare en avslutning vill jag sätta in några avsnitt ur Tiziano Butünöus svarsmail till de tolv som fick de första mailet med bilden och frågan:
Cari amici tutti.
Molti di voi si sono interessati all’oggetto sconosciuto e vi ringrazio. Tra voi Bodil Z. era sulla corretta via.
[…]
Grazie a tutti per l’interessamento. Un abbraccio e buona continuazione di anno.
Sbuhèn Tiziano.
Det var alltså fler som hittat svaret och ”Bodil Z” här syftar naturligtvis på alla som deltagit i detektivarbetet här.