Den ultimata sprickan skaver

Att vissa ord i ett slag blir moderna och plötsligt massförökar sig under någon mikrosekund av jordetiden är ingenting nytt och kanske ingenting att irritera sig på; inte med någon större häftighet i alla fall. Jag tål ganska bra ordet ”klockrent”, även om jag tycker att det är lite tråkigt att det blivit en sådan floskel. Om någon jag tycker om använder ordet, försöker jag att höra mig förbi det. Om någon jag inte gillar använder det, förbinder jag det raskt och elakt med den personen. Den nya (ja, ny och ny) användningen av ordet ”attityd” äcklar mig lite lätt och det där med att så många saker plötsligt har blivit ”ultimata” har ett löjets skimmer över sig: den ultimata sexguiden/ partydrogen/ soffgruppen/ lattevispen/ gråtfesten/ outleten etc etc. Jag känner mig smått ultimat när jag hör det. I en egen kategori finns den trista hälsningsfrasen ”mvh”, ett byråkratiskt inspirerat modeuttryck. Jag blir alltid lite förstämd när någon jag känner sympati för, avslutar ett brev eller mail till mig på det viset, fast jag försöker sedan genast att förtränga det, men det går oftast inte särskilt bra. Sedan har vi ordet ”kränkt” som ju för inte så länge sedan verkligen betydde något, men som nu är en kvasisociologisk gnällterm som brett ut sig som en stor såsig smet över jättelika tal- och skriftområden. Förvanskningen av det ordet stör mig betydligt mer än de småfåniga orden ”ultimat” och ”attityd” (”Om du har attityd når du framgång.”), fast å andra sidan ”attityd” har ju också haft en klart avgränsad betydelse en gång. Det kanske värsta är när själva grundorden blir floskuliserade. Jag tänker på ord som ”spricka” eller ”skava”, som jag på senare tid (något decennium eller mer) hört och sett om och om igen i texten om litteratur, i diktanalyser: ”orden skaver mot varandra”, ”det finns en spricka”. När uttrycken först användes i de här sammanhangen upplevdes de säkert som klara och innehållsdigra, men när tusentals textanalyser vimlar av sprickor och skavanden känns de bara irriterande och faktiskt sorgliga.

19 tankar om “Den ultimata sprickan skaver

  1. Här får du lite till:
    ”Hans grafomaniska skriftprojekt hugger sig fram genom betong, kött och politik. Det draggar frenetiskt och förtvivlat i den sumpmark som kallas för civilisation. Allt som lossnar från botten lägger Jönson fram: det stinker, blänker, skär, bränner och förfryser.”
    Inte dåligt, va?

    Själv har jag använt klockrent en gång i mitt liv, och då tyckte jag att det passade: klockren rokoko.
    Det blir så många k:n i den sammansättningen och det är det jag gillar.

  2. I och för sig skulle man kunna förenkla mvh till bara h. Då blir det bättre tycker jag. Mer kryptiskt.

    h.

  3. Vem har skrivit den där sumpgrejen: *den sumpmark som kallas civilisation*? Nej, verkligen mycket – högt och lågt inne i varandra så det står härliga till.

    Språket förorenas genom sådant här ordskitande. Att leka med ord är roligt och kan vara berikande, men det här är att skita med ord. Man får hålla sig i skinnet för att inte dras till en språkets nollpunkt. Men det går inte att börja om från början. Man får försöka hålla emot förfallet, på den plats där man står och vara uppmärksam och noggrann och inte låta sig ryckas med i den stora förgeggningen.

    h.

  4. Karins citat är ur motivering till Aftonbladets litteraturpris i år. Den vars »grafomaniska skriftprojekt« prisas är Johan Jönson.

  5. Om de här ”modeorden” eller vad man nu ska kalla dem inte förändrades så snabbt, vore det intressant att försöka samla dem i en ordlista, lite spm Klemperer gjorde i LTI, fast det förstås inte är ett jämförbart projekt. Men det är, som du säger, en förorening. Din beskrivning av hur du reagerar på folk (som du tycker bra om kontra dåligt om) fnittrade jag till över. Fast jag har märkt att jag slutar tycka bra om folk som jag fått en åtminstone välvillig inställning till inledningsvis, när de fortsätter rada floskler på varann, trots att jag försöker lirka ur dem annat. Jag vill inte att det ska bli så, men det ligger och ”skaver” (!). Men så får man väl inte säga.

  6. Tack Agneta,
    undrar bara vem som formulerade motiveringen…

    Jelena,
    ibland blir det ju lite problematiskt när man har olika floskeltrösklar. En väg för att komma till rätta med det är väl att man försöker väcka varandra eller hålla varandra vakna, eftersom floskler och klichéer ju på ett sätt är ett slags lätta droger eller bedövningsmedel. Man kan känna sig modern eller inne om säger: ”Man måste visa lite attityd!” eller ”Det här är den ultimata…” och bli lite hög på det. Då är det lyckligt om någon vänligt sparka en på smalbenet så att man vaknar.

  7. Rätt som det är smyger sig ett sådant där o-ord (oönskat ord) eller mer eller mindre förskräckliga modeord/modeuttryck ut ur ens egen mun eller dyker upp er ens egen penna. Ju äldre man blir desto lättare är det att hålla sådant ifrån sig, men helt kan man inte värja sig.

  8. Det är väl bara det att man vill se orden i sin rätta betydelse, att somliga av oss har en känslighet för ordens valörer, och att det gör nästan fysiskt ont att höra dem användas så här, som Bodils exempel, ‘klockrent’ och ‘ultimata’. Eller det där ordet ‘tänk’, som ofta ersätter ‘tänkande’ – helt i onödan. Så hör man kloka personer använda det, bara för att de har hört någon annan göra det. Och protesterar man, då ska man behöva höra att man är reaktionär eller snobbig …

  9. Oj då! Det blir till att sluta med MvH omedelbums! Ett tag skrev jag ”vänligen” men sen läste jag hos Catharina Grünbaum att det var botten att skriva så – det var som en örfil tror jag hon skrev. Fast sen skrev Magdalena Ribbing att det var artigt och fint ehuru en smula gammalmodigt. Jag hur man än vänder sig har man tår att trampa på om jag säger så.

    Men vad som stör mig är mindre användningen av orden ”ultimat” och ”optimal” än att man envisas med att komparera dessa ord. Något är ultimatare än något annat men det mest optimala kan vara allra ultimatast.

    Ja, hej då. Var vänlig mottag detta uttryck för mina mest respektfulla känslor som vi säger på franska.

  10. Ja, Bernur,
    det glömde jag: ”Det där tänket…” Svårslaget uttryck i äcklighetsligan.

    Bengt,
    det värsta med ”ultimat” är kanske att det inom loppet av kanske någon månad mångdubblade sin frekvens. Sedan är en komparation av ett sådant ord naturligtvis extra fånig.

    h.

  11. Jag tycker mig ana att ”tänket” har mattats av en del… men tidigare har det kommit i svärmar, så att man har undrat vad som står på. Det sticker ut för mycket, för att det låter extra trist.

  12. Ett tag, när jag plötsligt började korrespondera med kulturella svenskar (ja ja) blev jag ofta sittande i begrundan över frasen ”varma” som avslut, alltså där t ex mvh skulle ha förväntats stå. Uppenbarligen en ellipstisk konstruktion. Men när började den dyka upp? Och varför? Eller snarare hur? Jag hade aldrig sett den förr och plötsligt – som sagt – dök den upp regelbundet.

    Klimatiserade
    J

  13. ”Varma” OK, men varför får dom inte heta heta?

    Nu när vi definitivt spårat ur får jag påminna om frasen ”ha det!” som man ofta ser och hör. Och nånting har man väl alltid.

  14. Jag slog upp i en pärm med familjebrev från 1960, där såväl vuxna från flera generationer som jag själv som då var i slutet av tonåren använder ordet tillgiven i olika konstellationer.

    Många tillgivna hälsningar
    Många hälsningar från Din alltid tillgivne …
    Tillgivna hälsningar till Er alla

    Troligen var det vanligt dåförtiden och inte bara i min familjekrets. Men det är nog länge sedan jag använde eller läste detta ord i en avslutningsfras.

    Google ger inte fler än 36 träffar på ”Tillgivna hälsningar”, så det är nog så gott som ute numera att vara tillgiven i dessa sammanhang.

  15. Ja, Bengt,
    nu var vi väl så roliga så vi får lugna oss lite (ta det lite roligt kantänka). Ja, ”ha det” finns också. Är det inte ett norskt uttryck egentligen? Vad nu norrmännen har fått det ifrån.

    Agneta,
    tänk att kunna slå upp i ”en pärm med familjebrev från 1960″! Det låter mycket exklusivt.

    Jag prövar uttrycket:

    Din tillgivna
    Bodil

  16. Tillgiven är ju jättefint! En av min mammas väninnor skrev under sina brev med det. Och det kändes faktiskt som om hon gav mig en liten bit av sig. Till mig given.

    Högaktningsfullt!

Kommentera