Kategori: Ord och språk

Det fortsätter att vara råkallt, den enda väderväxlingen är den mellan isregn och snöregn. Alla ser lite mindre ut, man kryper in i sig själv, om man alls vågar sig ut. Och marken ser ut så här överallt. Detta är Balkanlerans moment of glory:

Jag har av hundgänget i ”parken” lärt mig att detta bruna, hala har egenskapen ”blato”. Geggan klättrar högt upp på kläderna och djupt in i hundpälsarna. Den busiga övermodiga Milkica, som egentligen är vit eller ljusgul, blir varje gång snabbt grovfläckigt gråbrun. Londi döljer smutsen i sin tjocka svarta päls tills vi kommer in igen och jag tar fram en ”krpa” att gno av henne geggan med. I övrigt ägnar jag mig åt att ”kašljati” (hosta), så alltsammans är hur kul som helst.

Jag vet inte mycket om fåglar och egentligen överraskar jag mig själv med att skriva så här ändå relativt ofta om dessa dinosauriesläktingar med luftrötter ner till urtid. Fast ofta är det väl deras namn jag rotar i och fantiserar kring. Nyss upptäckte jag i det kroatiska fåglenamnet drozd en förbindelse mellan dem för mig tidigare välkända fågelbenämningarna trast (på svenska) och Drossel (på tyska). Namnet drozd balanserar på ett i det närmaste perfekt sätt mellan orden trast och Drossel. När jag tittade i Hellqvist fann jag att detta trastord visar upp sig i en lång rad skepnader i de indoeuropeiska språken och långt bakåt i tiden hoppar dessa ”kraftiga medelstora fåglar med mjuk fjäderdräkt” (wiki) omkring i språk och värld.

När jag första gången stötte på ordet jeftin tänkte jag att det nog hade arabiskt ursprung och att det kommit hit till Balkan via turkiskan under den osmanska tiden. Jag tyckte att det lät både spännande och undanglidande och att det verkade tala om något oåtkomligt eller hemlighetsfullt. Nej, jag slog inte upp det i någon ordbok, för det verkade vara en alltför banal väg. Kanske hade jag rätt i detta för på det sättet behöll jeftin sin mystik för en tid, fast ganska snart förstod jag att det inte kunde betyda någon som ”sorgbröd” eller ”steg över sidentyg”, det kom det för ofta för. Så dök det vilda ordet najjeftin upp och jag såg då genast att det var en superlativ av jeftin. Och nu vet jag sedan rätt länge att jeftin betyder ”billig”, men ordet hann ligga ett bra tag i denna min hemgjorda hemlighetslag, så en underström av trolleri finns ännu kvar: jeftin. I skrift ser det för alltid ut som en elegant dolk. Förresten har ordet grekiskt ursprung; jag har kollat det nu. Det lär ha sina rötter i bysantisk grekiska.

När jag var lite drygt tjugo hade jag under en tid en arbetskamrat som hette Dolores. Vi arbetade på Albergo della Valle i Brione ovanför Locarno och hon var från det åtminstone på den tiden mycket fattiga Galicien. Hon var där tillsammans med sin man Jorge och hemma i en by i Galicien var deras femåriga dotter. Så det gick inte att undra över hennes namn. Smärtor. Fast jag tänkte ändå ibland på vad hennes namn betydde.

I en annan period av mitt liv kom jag under en kort tid att umgås med en kvinna som hette Lágrimas. Tårar. Jag tänkte något om att spanska kvinnonamn är underliga.

Här i Zagreb har jag sedan jag stötte på Tuga, Sorg, insett att även kroatiska kvinnonamn kan luta ner mot den värld, där ett par föräldrar kan känna sig manade att kalla sin lilla flicka för något som har med livets svåra sidor att göra. Finns det alls sådana namn för pojkar?

Novembersolen häller vad den har över Londi och mig. Vi går längs gatan och våra skuggor sträcker ut sig.

Den gamla kvinnan som bor i det skraltiga huset bredvid hans – ja, ni minns kanske historian om söndagarna? – störtar sig fram mot sin grind så snabbt hon kan och tittar vädjande och samtidigt förvirrat på mig medan hon andlöst frågar ”Koji dan je danas?” (Vad är det för dag idag?) ”Četvrtak”, svarar jag lite tvekande, är det säkert att det är torsdag? tänker jag lite suddigt. Det här var alltså igår. Den gamla ler tacksamt och upprepar dagens namn och fångar på så sätt in den. Jag ler lite tillbaka och Londi drar i kopplet och vi fortsätter trottoaren fram. Solen lyser och lyser och jag släpper den gamla kvinnan med tanken medan Londi häftar fast nosen vid något brunt på marken. Jag säger något omständligt om att allt inte går att äta, då plötsligt en stark röst tränger sig in i min sfär: ”Dann darf ihr Sohn keine echte Jüdin heiraten.” Jag ser upp. Två långbenta damer i kappa och kjol drar förbi oss med snabba steg. Jag låter de där orden gå igenom mig ett varv till samtidigt som jag undrar över kontexten.