Under klara och halvklara dagar ser jag Mevednica (Björnberget) från ”balkongrummet” – ett litet stycke av berget skymtar mellan höghusen. Det skänker mig ett slags tillfredsställelse att se att berget verkligen är där.
Men de senaste dagarna har vi haft regn och gråväder här och då har berget varit svårt att ens föreställa sig.
Som ett slags kommentar till min kroatiska tillvaro läser jag Café Europa och Slavenka Drakulić och Balkan betyder berg av Kjell Albin Abrahamson. Ibland möts något jag läser med min vardagsverklighet här på ett nästan övertydligt sätt; detta trots att Abrahamsons bok främst handlar om hans upplevelser under kriget här och trots att båda böckerna kom till för över 15 år sedan och därför inte kan beskriva Kroatien idag. Men de här regniga grå dagarna har jag tänkt mycket på lerkapitlet i Café Europa ”Leran vi aldrig tycks bli kvitt”. Jag bor ju som jag har berättat tidigare i en utkant av Zagreb, en utkant som är en salig blandning av gammal landsortsbebyggelse, slitna hyreskaserner, hypermoderna skyskrapor med soptippar och vildvuxna gräsytor i oregelbundna mönster insprängda på fler ställen än jag först anade – och här och där plötsligt en grönsaksodling. Och i varje kvarter eller i bottenvåningen av varje större hus finns det småbutiker, bagerier, fotvårds- och frisersalonger, verkstäder, caféer och barer. Men detta område tillåts inte att hänga ihop, utan det skärs i en rad mindre bitar av de dånande flerfiliga trafiklederna. Så här skriver Drakulić om balkanska eller östeuropeiska stadsutkanter:
Utkanterna av våra städer har ofta en märklig förmåga att spreta åt alla de håll, som sjuka organismer, osammanhängande, sönderslitna vävnader: spöklika höghus som avtecknar sig mot horisonten, massor av bråte som bara ligger och skräpar, fabriker och hyreshus inklämda mellan soptippar, skjul, bondgårdar, små grönsaksodlingar och hela byar som de slukat upp för länge sedan, och som om man har tur förbinds med leriga vägar som slutar någonstans mitt ute bland fälten.
Visst finns det en del skillnader mellan det som beskrivs här och det som nu är. De femton åren har väl uppslukat ytterligare en bit av byarna och trafiken har ökat, så mycket, att jag hör klagomål på detta nästan varje dag.
Men nu till leran, som jag mötte de här dagarna. Den väller verkligen fortfarande upp mellan gatstenarna, så snart det regnat en stund. Här en lersekvens ur Drakulićs bok:
Den trängde upp genom asfalten, genom hål och sprickor – brunaktig, slipprig, precis som skit. Jag försökte se mig för och hoppade över vattenpölarna, men leran gick inte att undvika. Den fastnade under skorna, stänkte upp längs benen.
Och ett lerstycke till:
Leran försvinner aldrig från våra gator. Men varför finns den överallt? Mellan spårvagnsskenorna i Prag, i rännstenarna och framvällande ur kloakerna i Zagreb, i centrala Sofia, i Bratislava. Den finns alltid där under våra fötter. Då det har slutat regna torkar leran och lägger sig som ett gult dammlager på trottoarer, fönsterbräden, byggnader och bilar. Man vet att den finns där, bidar sin tid under den hoplappade asfalten och runt gatstenarna, bara väntar på en chans att få översvämma staden. Man går aldrig säker. När leran tränger fram drar man in den i huset, uppför trappan, in i hissen och ända in på mattan i vardagsrummet.
Men nu ser jag att molnlocket över staden börjar lyfta och jag anar åter Medvednicas kontur mellan hustaken. Kanske kommer de soliga dagar tillbaka…
Ja, alltså detta med leran måste ju hänga ihop med floden. Lera består av mycket fina partiklar som floden för med sig, floder byter ju ofta spår, ”släpper” lera på ett ställe och finner en ny väg genom annan lera.
Leran är väl också rätt bördig många gånger, så det hela är en del av ett mer eller mindre flackt flodlandskap.
Vilket ju stämmer väl med många av Europas städer som ligger just vid floder.
Sedan är det väl en fråga om hur man i dessa flodstäder lyckas handskas med leran. Jag tänker mig att det är det som Drakulić främst syftar på.
Tillbringar just en stund i Kroatien. Din underbara skildring, Bodil, gör det möjligt.
Stort tack!
Jo, fast jag tror att lera är rätt lömsk och opålitlig, rent generellt alltså. Tänk på alla dessa ras och glidningar, vägar och hus hasar iväg. Alltid på lera.
Man ska inte bygga på lösan sand, som bekant, i de här platsernas fall är den lösa sanden lera.
Lera är helt enkelt inte att lita på. Att den tar sig upp mellan gatstenar är antagligen lindrigt.
Ingen lera vid Seines stränder?
Inte mycket, fast den finns väl där, under stenen, allt är ju hårdgjord kaj i alla fall inne i Paris.
Men själva ”Parisbassängen”, de stora flacka bördiga skål som omger Paris och vilken Seine slingrar, består så vitt jag förstår av lera. Här skuttar kaniner och man odlar sallad och gröna bönor, typ.
Dessutom har vi ju berg i Paris, kalksten, så leran ligger väl mellan bergen. Skulle jag påstå som amatörgeolog med betoning på amatör.
Det är väl de där ”hårdgjorda kajerna” som saknas i många öst/sydöst-europeiska städer. I Florens och Pisa – där jag var i somras – finns det säkert lera under, vattnet är ofta ljusbrunt i Arno, men kajerna är i högsta grad ”hårdgjorda”.
Jo, västeuropeiska flodbäddar är förmodligen mer hårdgjorda än östliga. Men när man hårdgör för mycket blir översvämningarna desto värre. Floderna behöver stora områden att svämma över där marken kan ta upp överskottsvattnet. Gör man om hela floden till en stenränna så tar vattnet nya vägar, in i städerna, typ.
Och det ser man ju ibland.