Kategori: Ord och språk

Sommardagar…Igår eftermiddag satt jag på en skuggig bänk i parken och läste min läxa inför kvällens lektion i kroatiska. Londi låg bredvid i gräset och i ett hörn lekte några barn. Det är så sällan jag ser barn leka ”på vanligt sätt” numera, att jag blir nyfiken när jag upptäcker några som gör det.

Gräsmattan framför mig var översållad med tusenskönor och maskrosor och när Londi rullade sig bland maskrosorna blev hon intressant leopardfläckig. Svagt svagt gula runda fläckar i det svarta. I knät hade jag Lanas gröna lapp med hela familjen av personliga pronomen prydligt ordnade i rader med små ansikten överst. Ja, jag lärde mig dem, åtminstone för stunden. Det är svårt att veta hur stadigt de egentligen sitter.

Under kvällens lektion – denna gång i Kino Grić timmen innan Babylon tog vid där – förde vi ett samtal på kroatiska om vad vi gjort sedan vi sågs sist och om mina språkliga frågor. Samtalsflödet hackades gång på gång sönder av att jag inte förstod eller av att jag inte hittade orden jag sökte. ”Moram tren razmisliti”, jag måste tänka efter ett ögonblick. ”Ögonblick” är egentligen ”trenutak”, men här fick det inte vara så långt. Och jag fick inte säga bara ”misliti” för då skulle det verka som om jag inte brukar tänka, haha. Jag var helt matt när timmen var slut.

I torsdags var jag i Krivi put, en underbar ”Biergarten”, där mina lektioner i kroatiska i denna nya säsong efter fyra års uppehåll äger rum. Lana, min fantastiska unga lärare leder undervisningen på ett både intuitivt och genomtänkt sätt. Det stora grammatiska ämnet just nu är personliga pronomen. Ja, det finns en uppsjö. Med sju kasus och både betonade och obetonade former blir det ofrånkomligt så. Och det räcker ju inte att lära sig formerna, man måste ju också veta när man använder vilken av dem. Jag hade bankat in ”jag” och ”du” och tittat ganska noga på resten. Och Lana hade ritat upp en bana och tagit med sig några små figurer som fick vandra utmed den. Dessa figurer var du, jag och hon.

en bit av banan med delvis korkade "svar"

Här följer några oordnade exempel:

Reci mi što misliš!=Säg mig vad du tycker!

Što misliš o meni?=Vad tycker du om mig? (lokativ)

Ona stoji pored mene/tebe.=Hon står bredvid mig/dig.

Meni je svejedno.=Det gör mig detsamma.

Vjeruješ li mi?=Tror du mig?

Pitao ju je. =Han frågade henne. (formen ”ju” används i kombination med ”je”, men i Zagreb ofta till allt)

Mene/tebe/nju ne zanima fizika.=Mig/dig/henne intresserar inte fysik.

(Jag förstår att några av er gärna skulle vilja se själva systemet, men jag förtiger det nu.)

En kypare kom förbi och frågade:

Jeste naručile?=Har ni beställt? (fem pl) Nej, han sa inte "li", även om han borde ha gjort det.
Jesmo.=Det har vi.

Och så kom vi in på instrumentalis:

Ideš li sa mnom?=Går/följer du med mig?

Och jag frågade när ”med” heter ”s” och när det heter ”sa”. Lana funderade lite så sa hon att det alltid eller nästan alltid kan/ska heta ”s”, men att det heter ”sa” framför väsljud och just ”mnom”. Hon konstruerade en oemotståndlig fras som exempel:

Imam problema sa žlicom.=Jag har problem med skeden.

Och som avslutning drog vi som lite avspänning igenom vilka djur jag kan på kroatiska. Det blev överraskande många, även om en del av mina ord inte var helt exakta. Och så pekade Lana ner på marken och sa: To je mrav. Så nu kan jag myra också.

Min spådom om att gruppen kring det svensktalande bordet på gårdagens Babylon Café skulle bli störst slog in, men eftersom min ”svenska parhäst” fattades, blev svenskan lite naggad och språket mer babyloniskt. Förutom svenska hördes kroatiska, tyska, engelska och kanske något mer. Det annars så närvarande montenegrinska elementet föll bort, eftersom Nikšićko var slut, så också valet av drycker föll isär i ett dryckernas Babylonia.

Lydias bild, där vi alla vid svenskbordet utom Renata och Sara är dunkla skuggor

Samtalen snurrade som vanligt kring ”allt”, fast rätt mycket handlade om språk och då inte minst om svenskan. Lana sa något suggestivt om ordet ”borta”, som fastnade i mitt minne. Äntligen hade hon fått ett namn på den där platsen som man rör sig mot när man ”åker bort” eller ”reser bort”. Och plötsligt fanns den där platsen som plats. I en av mina ordböcker står det att ”borta” betyder ”på någon (helt) annan (avlägsen) plats”. Det slår mig att ”borta” på svenska verkligen är en plats. Tänk bara på ”Borta bra men hemma bäst”.

min bild, lite ljusare kanske…

Språket, jag menar kroatiskan, finns bakom ett förhänge, som ibland, ofta plötsligt, skjuts åt sidan. Efter många dagar av status quo och samma samma eller ungefär samma, blåser det rätt som det är till i schabraket så att det yr om silvertofsarna i hörnen. Jag har haft några klara dagar då ord som till exempel ”pretpostaviti” (förutsätta) gjort sig transparenta. Ja, och när jag för hundrade (jag underdriver) gången gick förbi den där väggen där ”tvoja Patricija” (din P.) utropar något, såg jag plötsligt vad det var hon sa. ”Da, obožavam te!” betyder förstås: Ja, jag avgudar dig! ”Bog” (Gud) steg ut ur verbet ”obožavati” och lät mig förstå. För jag har ju hört uttryck som ”Bože dragi” (käre Gud/Herregud) flikas in här om där som ett stönljud eller stödhjul.

Jag vet att detta välsignade tillstånd oftast är kort, så jag försöker att åtminstone inte kasta bort det. Jag håller huvudet stilla och lyssnar och försöker hålla fast.

Orden lever ett eget liv hos mig, i mig, med mig. Jag har egentligen alltid något ord som rullar med ögonen mot mig på ett sätt som gör att jag måste undra och gräva. Dagens – eller den gångna nattens – ord är ”håll”. ”Åt vilket håll gick de?” Ja, det betyder ”riktning”, men det är något annat och mer. ”Från vilket håll kom jag hit?” Har ordet med verbet ”hålla” att göra? Jag undrar. Tittar jag in i andra språk som jag talar eller har något hum om, så hittar jag inget som håller den här platsen. Det blir riktningar. Men ”håll” verkar gömma på något mer. Vi har ju också sådana kombinationer som ”synhåll” och ”hörhåll”. Eller tänk på detta med att ha något ”inom räckhåll”. Och så är någon plötsligt på ett lite svårdefinierbart sätt ”på annat håll”. Och när man har fått saker ”på lite håll”, då ser det kanske ganska annorlunda ut, eller vad säger ni? Något ”åt det hållet” är det väl?

Jag kände igen dig på långt håll.