Kategori: Ord och språk

Jag lever i den långsamma inlärningens värld och jag tänker – särskilt om någon klagar över mig och detta – vart ska jag? Har jag bråttom? Igår köpte jag mig en barnbok i en boklåda på stationen. ”Mali junak i druge priče”, ”Den lille hjälten och andra berättelser”. Igår kväll läste jag den första, ”Jeka”, ”Ekot”. Ja, det gick, fast helt klart är väl inte allt, men det mesta. Jag iakttog mig själv under läsningen. Ibland var jag överraskande trögtänkt ibland förstod jag inte varför jag förstod. Varför var den här sekvensen så lätt att förstå? ”Poslije uzaludnog traženja…” ”Efter fruktlöst letande…”

Igår släppte jag tillfälligt arbetet med studenternas olika uppsatser och ägnade mig åt mina egna studier, ja, om man nu kan kalla det studier. I alla fall åkte jag till Bundek (redan en liten oseriös vink?), la mig i en platandunge och bläddrade upp mina papper med kroatisk grammatik. För hundrade gången bankade jag in formvimlet för pronomen och substantiv och försökte allt emellanåt att omsätta dessa i något slags trevande praktik.

Mellan varven tog jag då och då en simtur i sjön och medan jag simmade lät jag ”moj brat – mog brata – mom bratu – mog brata – (vokativ?) – mom bratu – mojim bratom – moja sestra – moje sestre – mojoj sestri – moju sestru – (vokativ?) – mojoj sestri – mojom sestrom” etc gå genom huvudet. Plivam, jag simmar, tänkte jag också pudelklokt. Vi har varma dagar, så det gäller att hålla huvudet i skuggan. Om några dagar ska skuggtemperaturen nå över 36°…

Så kom kvällen och jag satte mig på spårvagn 3 mot Ljubljanica, steg av vid Studentski centar, korsade Savska och efter något kvarter vek jag in under något grönt in till Krivi Put. Jag var lite tidig och spanade efter ett bord i skuggan, men jag fick nöja mig med ett som jag räknade ut skulle få halvskugga någon halvtimme senare. (Nej, jag kan inte räkna ut sådant, men jag hade rätt ändå.) Halvvigt klängde jag upp på en av de höga pallarna på den sidan av bordet, där man tittar mot ”ölstugan” (jag hittar inte det rätta ordet) och strax därefter fick jag syn på Lana, min superlärare, som svängde in mot stugan för att hämta öl.

Och så började provet med en svävande muntlig del, där jag passade på att lära mig ”znojim se” (jag svettas) och ”oznojila sam se” (jag svettades). Lana ledde förhöret med ett mjukt men fast grepp. Efter en stund var det dags för den skriftliga delen. Första uppgiften var grammatisk, men inte på något stelbent sätt. Jag fick en lucktext om vitez Martin (riddare Martin) och vještica Vilma (häxan Vilma). Båda dessa figurer var kända för mig från tidigare, men nu hade Lana diktat upp en kärlekshistoria mellan dem och i denna fick jag pricka in rätt former och rätt kasus. Här ser ni början av den delen av provet:

Sedan fortsatte provet med andra delar. Den sista var en fri del: ”Napiši nešto o sebi!” (Skriv något om dig själv!). Vi skrattade lite åt att hon duar mig och jag sa att det är en ”lijepa tradicija” som vi har. Ja. Och vi drack som vanligt det montenegrinska ölet Nikšićko och till sist gav vi varandra lite presenter och jag fick bland annat ett litet häfte med titeln ”Moj ljetni dnevnik”. Ja, min sommardagbok, så jag har en sommarläxa. Och nästa lektion är i slutet av juli…

Och så skildes vi åt och jag gick mot spårvagnen och när jag sedan skramlade hem i kvällningen lät jag tankarna fara runt lite som de ville i min bikupa till huvud:

Från att under en längre tid ha kunnat avbildas som ett fönster som öppnas och stängs med oregelbundna och oförutsebara mellanrum har mitt förhållande eller tillträde till kroatiskan fått en annan inre bild. Jag ser mig stå invid en hög dörr som är något på glänt. Från rummet där innanför kommer till mig ett gyllene ljus och böljande former. Jag märker att jag med min vilja kan hålla dörren öppen, men dörren är mycket tung och springan är mycket smal. Ett framsteg ja, men ett något tvivelaktigt. Znojim se.

Jag vet inte hur era kroatisklärare är, men jag vågar ändå säga att min är bäst. Lana är en konstnär och mina lektioner i kroatiska äger rum under hennes vackra drömparaply i hennes sköna fantasivärld, fast vi kan vara hur praktiska och pragmatiska som helst också, när det behövs: Trebam taj izraz.=Jag behöver det uttrycket.

Igår höll vi som vanligt hus på Krivi put. Det var kväll men solen var fortfarande mycket varm, så vi satt vid ett av de höga borden under träden. Kanske är det lönnar, fast nu minns jag inte säkert. På programmet stod böjning av feminina substantiv, så Lana hade ritat sagan om vještica Vilma åt mig. Se här:

Så här börjar sagan på svenska: Det här är häxan Vilma. Känner ni häxan Vilma? Häxan Vilma bor allra överst i ett högt torn med sin katt.

Jag gladde mig åt fågeln som bor i häxans gröna toviga hår och åt kvastflygandet förstås. Det är en riktig saga. Och tårtan med en jordgubbe, ett äpple, ett plommon och ett blåbär lockar ju. Som väl är lär jag mig tillräckligt långsamt eller glömmer tillräckligt lätt för att sagorna ska kunna växa sig riktigt stora och sträcka sig ut över världen.

Och däremellan samtalar vi om ditt och datt och ibland har jag euforiska ögonblick, när jag tycker att jag kan säga allt. Vi pratade om David Albahari (från Festival europske kratke priče, ni vet) och jag sa eller lärde mig säga: On je fantastičan pisac. Znaš li za njega? Trebaš ga čitati. (Han är en fantastisk författare. Har du hört talas om honom? Du måste läsa honom.)

Och så kom fram till att det är viktigt att veta att: Sutra je praznik. (Imorgon är det helgdag.) Jag kollade nu vad det egentligen är för en helg. Det är Tijelovo eller på tyska Fronleichnam eller på svenska Helga lekamens dag. Och imorgon är alltså idag.

Det finns många vägar in i ett språk, för ett språk är öppet på alla ställen. Det är egentligen aldrig så att man först måste kunna x för att lära sig y. Just nu har jag förirrat mig in på nonsensversernas vindlande stigar. Här får ni ett smakprov som samtidigt är en övning på instrumentalis:

Vjetar puše

Imam problema s nožem

Imam problema s vilicom

Imam problema sa žlicom

Vjetar puše

Och översättningen förstås, sa att ni ser hur nonsens denna ramsa är:

Vinden blåser

Jag har problem med kniven

Jag har problem med gaffeln

Jag har problem med skeden

Vinden blåser

Ja, detta är en lek. Det finns andra lekar. Nu i onsdags på Krivi put hade Lana med sig den här vackra dikten av Jure Kaštelan:

Lana är ett pedagogiskt mirakel, som gång på gång bjuder på överraskningar. När vi skulle läsa Kaštelans dikt visade hon mig först inte dikten utan hon började med att lägga upp några små bilder hon ritat. De föreställde cvijet (blomma), kosa (hår), noć (natt), zora (gryning), svjetlost (ljus), rosa (dagg), pjesma (sång, dikt), izvor (källa) och stijena (klippa).

Mycket suggestivt och jag lärde mig snabbt och glatt de ord jag inte kunde förut. Sedan fick jag se dikten och Lana läste den och jag fick försöka översätta den och med lite hjälp gick det. Efter det var det min tur att läsa dikten. Detta är ett vackert sätt att lära sig något.

Min kroatiska är vid det här laget ett mycket dramatiskt landskap med stora hål och djupa skrevor men också överraskande toppar. Och på sina ställen i landskapet ligger ”vet och vet inte”, ”kan och kan inte”, ”förstår och förstår inte” så tätt sammanpackade att det flimrar.

Jag har alltid älskat språk och då särskilt olikheterna mellan språken och jag har ända från barndomen längtat efter att få lära mig många och genom åren har jag i någon mån lärt mig några i alla fall. Samtidigt har jag hela tiden varit bra på att leva med att inte förstå det ena eller andra språket. Jag har gärna betraktat språk utifrån och lyssnat på deras klanger med glädje också eller kanske särskilt när jag inte förstod betydelserna. Hur många gånger har jag inte varit poesiläsningar på litauiska, ukrainska, rumänska eller på andra för mig främmande språk? Och nu har jag lyckats leva här i Kroatien i mer än fyra och ett halvt år utan att egentligen tränga igenom språkvallen. Varför jag inte nått längre beror på en serie omständigheter: Jag klarar mig bra på andra språk (svenska, italienska, engelska, tyska), jag lär mig långsammare i den här åldern än i tidigare, jag arbetar mycket och har många nöjen och hinner inte ägna mig åt riktigt ordnade studier i kroatiska… Och kanske viktigast: Jag har väldigt lätt för att inte förstå i den betydelsen att jag inte plågas alls av att inte förstå vad människor omkring mig säger, ofta tycker jag om det, ja, ibland kan jag till och med önska att jag inte förstod så mycket som jag ändå gör. Och ibland händer mig detta märkliga att jag faktiskt inte märker att jag inte förstår. Allt flyter på så bra utan att jag förstår.

För det är ju så att vi aldrig kommer att förstå varför vi är här och vad detta liv ska vara, så varför skulle det vara svårt att uthärda att inte förstå vad människorna omkring oss säger – med kanske vackra starka ord som ”okrutan”, ”kamen” eller ”zašto”?

Och, för att riva upp alltsammans igen, måste jag ändå säga något om den oerhörda lyckan i ett tränga in i ett nytt språk, som jag nu plötsligt gör: Ofattbart! Obeskrivligt! Och ju långsammare och trassligare vägen är, desto längre varar denna makalösa lycka!