Igår släppte jag tillfälligt arbetet med studenternas olika uppsatser och ägnade mig åt mina egna studier, ja, om man nu kan kalla det studier. I alla fall åkte jag till Bundek (redan en liten oseriös vink?), la mig i en platandunge och bläddrade upp mina papper med kroatisk grammatik. För hundrade gången bankade jag in formvimlet för pronomen och substantiv och försökte allt emellanåt att omsätta dessa i något slags trevande praktik.
Mellan varven tog jag då och då en simtur i sjön och medan jag simmade lät jag ”moj brat – mog brata – mom bratu – mog brata – (vokativ?) – mom bratu – mojim bratom – moja sestra – moje sestre – mojoj sestri – moju sestru – (vokativ?) – mojoj sestri – mojom sestrom” etc gå genom huvudet. Plivam, jag simmar, tänkte jag också pudelklokt. Vi har varma dagar, så det gäller att hålla huvudet i skuggan. Om några dagar ska skuggtemperaturen nå över 36°…
Så kom kvällen och jag satte mig på spårvagn 3 mot Ljubljanica, steg av vid Studentski centar, korsade Savska och efter något kvarter vek jag in under något grönt in till Krivi Put. Jag var lite tidig och spanade efter ett bord i skuggan, men jag fick nöja mig med ett som jag räknade ut skulle få halvskugga någon halvtimme senare. (Nej, jag kan inte räkna ut sådant, men jag hade rätt ändå.) Halvvigt klängde jag upp på en av de höga pallarna på den sidan av bordet, där man tittar mot ”ölstugan” (jag hittar inte det rätta ordet) och strax därefter fick jag syn på Lana, min superlärare, som svängde in mot stugan för att hämta öl.
Och så började provet med en svävande muntlig del, där jag passade på att lära mig ”znojim se” (jag svettas) och ”oznojila sam se” (jag svettades). Lana ledde förhöret med ett mjukt men fast grepp. Efter en stund var det dags för den skriftliga delen. Första uppgiften var grammatisk, men inte på något stelbent sätt. Jag fick en lucktext om vitez Martin (riddare Martin) och vještica Vilma (häxan Vilma). Båda dessa figurer var kända för mig från tidigare, men nu hade Lana diktat upp en kärlekshistoria mellan dem och i denna fick jag pricka in rätt former och rätt kasus. Här ser ni början av den delen av provet:
Sedan fortsatte provet med andra delar. Den sista var en fri del: ”Napiši nešto o sebi!” (Skriv något om dig själv!). Vi skrattade lite åt att hon duar mig och jag sa att det är en ”lijepa tradicija” som vi har. Ja. Och vi drack som vanligt det montenegrinska ölet Nikšićko och till sist gav vi varandra lite presenter och jag fick bland annat ett litet häfte med titeln ”Moj ljetni dnevnik”. Ja, min sommardagbok, så jag har en sommarläxa. Och nästa lektion är i slutet av juli…
Och så skildes vi åt och jag gick mot spårvagnen och när jag sedan skramlade hem i kvällningen lät jag tankarna fara runt lite som de ville i min bikupa till huvud:
Från att under en längre tid ha kunnat avbildas som ett fönster som öppnas och stängs med oregelbundna och oförutsebara mellanrum har mitt förhållande eller tillträde till kroatiskan fått en annan inre bild. Jag ser mig stå invid en hög dörr som är något på glänt. Från rummet där innanför kommer till mig ett gyllene ljus och böljande former. Jag märker att jag med min vilja kan hålla dörren öppen, men dörren är mycket tung och springan är mycket smal. Ett framsteg ja, men ett något tvivelaktigt. Znojim se.