Kategori: Ord och språk

Jag tillåter mig att hålla på med småsaker igen, fast ofta är det ju inte helt lätt att avgöra vad som är en småsak och vad som är något större. Sedan en tid umgås jag i tanken med det kroatiska ordet ”dio”. Gång på gång vill jag tycka att det har något med Gud att göra, men det har det ju inte, utan det betyder ”del” och ordet ”dio” är sannolikt också besläktat med ordet ”del”. Hellquist pekar på ett fornslaviskt ord ”delu” (med diakritiska tecken jag inte kan återge) och menar att det eventuellt kommer från ett indoeuropeiskt ”dhailo-”. Tyskan har ”Teil” och engelskan har ”deal” (a good deal of…). I de latinska språken hittar jag inget, men det betyder förstås inte att det inte skulle finnas.

Sedan hör det till saken att ordet ”dio”, i vissa böjningsformer på ett tydligare sätt visar sitt släktskap med ”del”. Se här en rad ur min senaste kroatiskläxa:

Sarajevo se može pohvaliti dobro očuvanim starim trgovačkim dijelom grada, Baščaršijom, koja je nastala u periodu osmanlijske vladavine u Bosni i Hercegovini.

Sarajevo kan berömma sig av den välbevarade köpmannastadsdelen Baščaršija, som uppstod under det osmanska herraväldet i Bosnien och Hercegovina.

”Dijelom” är väl instrumentalis då, fast jag är lite osäker på varför det blir just detta kasus här.

Jag kastar en blick i mitt gamla serbokroatiska minilexikon och hittar där formen ”deo”, som väl blir ”delom” i instrumentalis, om jag får gissa.

Tanken att ordet ”del” kanske vandrat med oss i helt igenkännlig form ända sedan urindoeuropeisk tid får det att svindla lite för mig. Hur många tusen år handlar det om? Ordet ”del” blir till ett titthål ner i forntidens djup.

Nu sitter själen oroligt uppklättrad på väggen. Jag motar bort tankar om Londis operation och sköter mina sysslor på ett frenetiskt sätt, det enda sätt som står mig till buds i denna stund, så det är bara att inrätta sig. Tisdagens galna film, Érzékek iskolája, rinner fram och tillbaka i tankefåran. Och gårdagens lektion i kroatiska i Krivi put har sin plats i mitt huvud. Jag tror förresten jag fångade Lana på bilden just när hon kom instormande – ni ser en snabb randig figur komma in från höger, ja, det måste vara hon.

Kärnan i lektionen – förutom samtalet om ditt och datt och om Sarajevo och tågresan dit och om hur härligt det är att åka tåg – var skillnaden mellan razmisliti och razmišljati. Det handlar om tänkande som avslutad eller pågående handling. Razmisliti används när någon vill ha ett svar och jag först inte vet men till sist vet jag. Razmišljati är en enskild sak, något som händer i det fördolda i mitt huvud. I övrigt sysslade vi en del med rädsla (strah): Bojim se mraka.=Jag är rädd för mörkret. Under tiden mörknade det, så det var svårt att se vad som stod på pappret.

Kanske är jag lite nördig nu. En fas? Nytt ord att gräva i. I historien ”Jakov i Ana” (i ”min bok", ni vet) stötte jag härom dagen på ordet ”hljeb”. Det är bröd och på kroatiska heter bröd normalt ”kruh”, men det här ”hljeb” verkar finnas eller ha funnits och på serbiska tror jag att bröd heter ”hleb”. Ja, och det gör det på tjeckiska också, fast ”chléb”. Tänker mig något liknande på polska.

Plötsligt minns jag ett ord från min barndoms lantliga småländska somrar: Ordet ”lev”. Tant Ingekvist bakade gärna och hon kallade brödkakorna för ”levar”. Första gången jag hörde henne säga det var jag sex eller sju år och jag tog in det i mitt ordförråd på det sätt som man gör i den åldern, för alltid eller för hela livet.

Och på tyska – det vet jag också sedan mycket länge – heter brödkaka ”Laib”. Ja, med ”ai” för att inte blanda ihop det med ”Leib” som betyder ”kropp”, fast kanske har de två orden med varandra att göra.

Jag läser en för mig inte helt glasklar text i Hellqvists ordbok om ordet. Eller början är väl det. Jag får veta att ”lady” ursprungligen betydde ”brödbakerska” och att ”lord” ska ha betytt ”brödherre”. Men så dyker ordet ”varav” upp. Det står ”av germ. *hlaiba-, varav lapska laipe…samt väl också fslav. chlebu”. Betyder detta att de ovannämda slaviska orden skulle vara lånade från germanska språk? Och är det i så fall sant?

Vid sidan av fortsätter jag att tro eller vilja att det finns en förbindelse mellan ”kropp” och ”brödlev”. Jag är fascinerad av lingvistik, tro mig, men jag hamnar lätt i ”modus imaginativus”.

Mitt språkliga liv här har en underström som skulle kunna beskrivas som ett – ofta omedvetet – letande efter förbindelser mellan svenskan och kroatiskan eller mera allmänt mellan germanska och slaviska språk. Sedan en liten tid är jag mycket fäst vid det kroatiska ordet ”dubina”. Det är vackert som en rubin och det låter så djupt. Och det betyder ”djup”, substantivet alltså – ett djup: ur djupet ropar en röst. ”Djup” låter också djupt. Vackra ord med långa rötter ända bakåt neråt till indoeuropeisk tid. Det ska ha hetat ”dh(e)ub” på urspråket och på litauiska, detta språk som håller kontakten bakåt i tiden så bra, heter det ”daubà” – alltid ”au” där, detta så skönt tunga ljud. I min lilla bok ”Mali junak i druge priče” i berättelsen ”Na ruke će te uzeti…” ropar någon ”iz dubine” – ur djupet. Svindlande vackert…

Salt. Ja, jag har fastnat i ett ord igen. Kanske för att jag för några dagar sedan, kort efter Arsen Dedićs död, kom att lyssna på ”Sapore di sale”/”Okus soli” sjungen av Gino Paoli och honom tillsammans. ”Sale – sol” vibrerade det kort i mitt huvud. Och så tänkte jag på andra för mig kända saltord: Salz, sal, sel… Jag slog upp lite och såg att väldigt många indoeuropeiska språk har ett liknande ord för denna företeelse. Det verkar vara ett uråldrigt ord som har överlevt nästan oförändrat i årtusenden och jag tänker mig att också andra språkfamiljer har sådana här djupa saltord. Jag minns ordet för ”salt” på tigrinja, fast jag vet inte hur jag ska skriva det första ljudet, som är ett slags luftkomprimering eller vakuum. Jag skriver ordet lite tamt så här: tsjao. Tigrinja är ett semitiskt språk och jag tycker mig här i saltordet ana en förbindelse mellan indoeuropeiska och semitiska språk. Människans vilja att sätta ord på saltet är kanske äldre än den språkdelningen?

Jag tänkte på saltvägarna genom landskapen och historien och allt bärande av och släpande på salt över bergspassen, längs floddalarna. Ordet ”Salzstraßen” verkar här fastare knutet till begreppet än det svenska ordet, jag menar alltså handelsvägarna, där saltet var den kanske viktigaste varan.

Eller tänk på den antika ”Via salaria” som korsar Mellanitalien från hav till hav. Och jag minns nu min vandring med Alex och Londi i salinerna vid Strunjan i Slovenien för några somrar sedan. Soline. Mötet med Salthunden.

Saltet är centralt i alla mänskliga kulturer – i vägar och byggnader och i språket som kan ha mer eller mindre sälta eller i våra religioner. ”Ni är jordens salt.” Och våra tårar är salta…