Mitt språkliga liv här har en underström som skulle kunna beskrivas som ett – ofta omedvetet – letande efter förbindelser mellan svenskan och kroatiskan eller mera allmänt mellan germanska och slaviska språk. Sedan en liten tid är jag mycket fäst vid det kroatiska ordet ”dubina”. Det är vackert som en rubin och det låter så djupt. Och det betyder ”djup”, substantivet alltså – ett djup: ur djupet ropar en röst. ”Djup” låter också djupt. Vackra ord med långa rötter ända bakåt neråt till indoeuropeisk tid. Det ska ha hetat ”dh(e)ub” på urspråket och på litauiska, detta språk som håller kontakten bakåt i tiden så bra, heter det ”daubà” – alltid ”au” där, detta så skönt tunga ljud. I min lilla bok ”Mali junak i druge priče” i berättelsen ”Na ruke će te uzeti…” ropar någon ”iz dubine” – ur djupet. Svindlande vackert…