Kategori: Ord och språk

Under tiden runt jul och nyår gjorde min kroatiska några plötsliga överraskande framsteg. Det berodde kanske på att jag hade mindre att göra med mina olika arbeten, men också på att jag faktiskt pratade mer kroatiska än under vanliga veckor. Och så tittade jag kanske lite mer på tv, mer än tio minuter om dagen, menar jag med det. Jag blev lite euforisk när jag märkte framstegen, men samtidigt grep mig också en vag känsla av motspänstighet som rörde detta med att språkets hemligheter inte får avslöjas. Fast den där ”motkänslan” förträngde jag och tänkte i stället att nu gällde det att inte tappa rörelsen framåt. Jag skrev mina sms på kroatiska till dem som hade tålamod nog för sådana lekar, jag läste lite tidningsartiklar och jag pratade också om sådant som bara intresserade mig måttligt. Men så började terminen igen och jag gled ut i det vanliga språkhavet och kroatiskan blev på nytt ett bland fem språk, ofta just nummer fem eller möjligen fyra. En sak är emellertid orubblig: jag kan inte längre lyssna utan att åtminstone förstå rader av ord och uttryck. Det går inte att komma tillbaka till den där mystiska världen där nästan allt var klanger och ljud och där de få begripliga orden gick att beskriva som bilder. Ändå är det gåtfullt hur min förståelse kan svaja, fortfarande lever jag vid ett mentalt fönster som öppnas och stängs enligt oftast obegripliga lagar. Imorse tittade jag lite på tv: först var det en diskussion om olika energikällor och där dök många internationella ord upp, så jag borde egentligen ha förstått nästan allt, men nej, programmet gled förbi mig som en liten vagn lastad med lösa ord. Sedan såg jag på ett kort program om åsnor; åsna heter förresten ”magarac” på kroatiska. Jag tycker om åsnor både till utseendet – öronen, ögonen, den tjocka pälsen i pannan – och för att de är från en annan tid. De flyttar mig bakåt i tiden.

Nu förstod jag allt eller i alla fall nästan allt. Jag lyssnade på helspänn om deras vanor, deras så väldigt värdefulla och hälsosamma mjölk. Jag sände en tanke till en orientalisk saga där någon badar i åsnemjölk. Och jag fick höra om åsnornas historia i Istrien och Dalmatien. Och om hur gamla de kan bli. Andäktigt tog jag bilder av dem från tv-skärmen; sådant är ju lättare än man tror, om man inte är perfektionist. Jag tänkte på att åsnorna inte är intresserade av utveckling och framtid och att människan egentligen är den underligaste varelsen på Jorden. Men att jag nog själv är mer lik en åsna.

Sedan den mörka kalla årstiden ramlade in här försiggår mina lektioner i kroatiska på Café Godot i stället för i Krivi put.

En gång i veckan försöker Lana och jag träffas u Godotu och igår kväll satt vi vid ett litet bord i hörnet på det lilla podiet längst in i lokalen. Det var lagom mycket folk där, det var fullt utan att vara proppfullt. Och ljudnivån tillät mig att höra allt vad Lana sa.

Sedan en tid befinner sig min kroatiska på en platå. Jag samlar ord och uttryck och får grammatiken utvidgad och stabiliserad, men det stora klivet uppåt har jag inte tagit. ”Čekam čudo”, sa jag till Lana. Jag väntar på miraklet. Det kan jag ju göra. Fast samtidigt borde jag banka in substantivens pluralformer i alla kasus. Och läsa mer. Men just nu – och det är alltid just nu – har jag så lite tid och ork. Så min kroatiska får röra sig framåt med värdig långsamhet. Den vackraste meningen jag tog med mig hem från gårdagens träff var denna: Ponekad pričaju o leptirima. (Ibland talar de om fjärilar.)

Det är svårt att rangordna språkkunskaper; det märker jag mer och mer, när jag med jämna eller ojämna mellanrum försöker placera in kroatiskan bland mina andra språk. En sak är i och för sig helt säker: svenska är mitt första språk och det på alla sätt. Men sedan blir det svårare. Förr brukade jag utan att blinka visa upp den här ordningen: tyska, italienska, engelska som jag talar och skriver och förstår på riktigt och just den ordningen. Sedan kom spanska, franska och persiska, där spanskan var det enda jag någorlunda vettigt kunde använda i ett samtal. Så såg det ut förr.

Vi kan tänka oss att jag talade om detta med någon vid detta bord, samtidigt som en ”varg” sprang förbi.

Nu märker jag att ordningen mellan tyska, italienska och engelska far hit och dit och att språknivån klyvts i olika fält, så att jag ibland talar italienska med ett lättare flyt än de båda andra och det beror väl på att jag talar italienska oftast. Tyska läser och förstår jag i stort sett lika säkert som svenska, men talet är just nu lite tunnare, särskilt sedan Imelda flyttade tillbaka till Wien. Engelska pratar jag ofta med människor som inte har engelska som första språk och det gör att min engelska kan bli på många olika sätt. Den flyter glatt på men den utvecklas knappast. Det jag läser på engelska är mest textremsor på bio och annat lite kortare. Och när det gäller engelska jämfört med tyska och italienska, så känns som att det går bra att tala språket på ett pidginaktigt sätt med diverse brytningar. Jag kan till exempel komma på mig med att tala engelska med kroatisk accent.

Efter mitt första år i Kroatien seglade kroatiskan förbi persiskan, fastän jag hade en del persiska fraser som inte kunde översätta till kroatiska, men nu, efter drygt fem år, så är persiskan klart sist i den här raden. Och för kanske något år sedan tryckte sig kroatiskan förbi franskan, fast detta på ett oklarare sätt. Jag tror fortfarande att jag lättare förstår en fransk text. Trots detta kan jag säga att det nu är spanskan som håller på att bli omkörd. Men inte heller här rör det som om ett enhetligt tillstånd. Jag läser ganska obehindrat spanska texter och jag förstår det mesta som sägs och jag kan med lite möda samla ihop mig till att tala ganska passabelt, men det har börjat hända dumma saker där. Man skulle kunna säga att kroatiskan håller på att äta sig in i min spanska. Härom dagen förde jag ett inte alltför vidlyftigt samtal på spanska med en sydamerikan och till min bestörtning märkte jag att diverse kroatiska småord – da, znam, tako, mislim, zašto, dobro – smög sig in eller försökte i alla fall tränga sig för sina spanska motsvarigheter. Jag funderar lite på hur det kan se ut inne i min hjärna just när sådant händer. Som ett kuriosum kan jag berätta att just ordet ”da” kan tränga sig för alla språks ord för ”ja” utom svenskans ”ja”, som verkar ligga helt fast.

Jag ställer nu upp en prognos för min kroatiska och den ser ut så här: Inom ett eller två år kommer den att komma förbi franskan och spanskan på alla vis utom möjligen någonting som rör hur man konstruerar mer avancerade texter (jag är inte säker på att jag träffar mitt i prick med den formuleringen). De andra fyra språken, alltså mina första, tror jag inte att kroatiskan kan komma förbi, om jag så levde här resten av mitt liv. Ja, och vid en viss punkt kommer väl sedan regressionen.

Ursäkta, om jag tröttat ut er, men jag var ”tvungen” att åtminstone försöka reda ut detta för mig själv.

För några dagar sedan stötte jag på det lilla ordet ”trn”. Ja, med ord är det ju så att man kan hitta vad som helst när som helst. Jag slog upp ordet, även om jag kände på mig vad det betydde. Ja, det betydde ”törne” eller ”Dorn” för min ordbok är tysk-kroatisk och strax under fann jag det ljuvliga ordet ”Trnoružica”, Dornröschen eller Törnrosa, om ni hellre vill.

Och så gick jag till Hellquist för att undersöka hur djupt detta törne kan tänkas sitta. Ja, och se, det borrar sig ända ner i indoeuropeisk tid som ”trna-” eller ”trnu-” och betyder ”tagg”. På sanskrit heter det ”trna-” och betyder ”strå” eller ”gräs”. (De diakritiska tecknen lämnar jag därhän. De är utom räckhåll för mig.) Jag förundras över det lilla ordets sega livskraft genom årtusendena och idén om taggen eller törnet känns självklart djup och betydelsemättad. Det är så vi har levt längs vår långa väg, vandrande på törnen med huvudet susande av drömmar om rosor.

Som en del av er vet tittar jag ofta på tv till min morgongympa. Det blir oftast ett väldigt kort tittande, eftersom mitt gymnastikprogram på grund av att jag känner mig själv, hålls kort. Men ibland om det är något särskilt stannar jag kvar och tittar lite efter gympan och denna morgon var det så. En man sa i närbild vänd mot kameran: ”Mi smo najmanja manjina u Italiji.” (med reservartion för eventuellt felhörande från min sida) Alltså: ”Vi är den minsta minoriteten i Italien.” Han befann sig på en bygata och både bebyggelse och landskap omkring honom såg mycket italienska ut. Jag såg framför mig Sandros spröda gamla morfastrar i Maria del Ponte i Abruzzo, hur de gick framför mig i gränden och hur jag framför dem skymtade byn på nästa branta kulle.

Några barn läste dikter på den gamla molisanska kroatiskan och den charmerande läraren log uppmuntrande när någon stakade sig. Under barnens kroatiska hörde jag italienskan. Sedan följde kameran några äldre kvinnor som pratade utanför en port. Så vitt jag förstod svarade de på en fråga från reportern om hur de använde sitt språk. Någon sa att hon alltid talade ”vårt språk” med sin man, men att hon mest talade italienska i byn. En del av kvinnorna höll sig ganska strikt till sin ålderdomliga kroatiska, andra strödde in rätt mycket italienska. För mig var det lätt att förstå det mesta, eftersom alltsammans var textat på modern kroatiska och temat var glasklart.

Så återvände vi till skolan och jag såg läraren igen där han stod i ett hörn av klassrummet halvt bortvänd från kameran. Hans gester var omisskännligt italienska…

Efter programmet letar jag lite efter denna minoritet på nätet och hittar ett och annat, till exempel det här:

Između 15. i 16. stoljeća, bježeći pred Turcima, Hrvati su počeli naseljavati provinciju Campobasso u pokrajini Molise, koncentrirajući se u gradovima Kruču (Acquaviva Collecroce), Mundimitru (Montemitro) i Stifiliću (San Felice). Na tom teritoriju 2001. živjelo je više od 2.000 Hrvata i to je najmanja priznata jezična manjina u Italiji.

Under 1400- och 1500-talet började kroater på flykt undan turkarna att bosätta sig i provinsen Campobasso i regionen Molise och då främst i städerna Kruč (Acquaviva Collecroce), Mundimitar (Montemitro) och Stifilić (San Felice). I detta område levde år 2001 mer än 2000 kroater och detta är den minsta erkända språkliga minoriteten i Italien.

Och på en italiensk sida läser jag lite om den ålderdomliga molisanska kroatiskan. Precis som i slovenskan har man kvar dualis. Och så står det att det är en štokavisk-ikavisk dialekt. Vid det här laget vet jag något sånär vad det betyder, men jag ska inte vältra mig i sådant nu… Och man tror att folket har sitt ursprung någonstans kring floden Neretva (Narenta på italienska) i södra Kroatien och Hercegovina.

Jag hittar en liten karta med Acquaviva Collecroce utsatt och jag hajar till när jag ser hur nära Sulmona det ligger. Ja, för Sulmona är inte långt från Santa Maria del Ponte…