Det här med språk – och åsnor

Under tiden runt jul och nyår gjorde min kroatiska några plötsliga överraskande framsteg. Det berodde kanske på att jag hade mindre att göra med mina olika arbeten, men också på att jag faktiskt pratade mer kroatiska än under vanliga veckor. Och så tittade jag kanske lite mer på tv, mer än tio minuter om dagen, menar jag med det. Jag blev lite euforisk när jag märkte framstegen, men samtidigt grep mig också en vag känsla av motspänstighet som rörde detta med att språkets hemligheter inte får avslöjas. Fast den där ”motkänslan” förträngde jag och tänkte i stället att nu gällde det att inte tappa rörelsen framåt. Jag skrev mina sms på kroatiska till dem som hade tålamod nog för sådana lekar, jag läste lite tidningsartiklar och jag pratade också om sådant som bara intresserade mig måttligt. Men så började terminen igen och jag gled ut i det vanliga språkhavet och kroatiskan blev på nytt ett bland fem språk, ofta just nummer fem eller möjligen fyra. En sak är emellertid orubblig: jag kan inte längre lyssna utan att åtminstone förstå rader av ord och uttryck. Det går inte att komma tillbaka till den där mystiska världen där nästan allt var klanger och ljud och där de få begripliga orden gick att beskriva som bilder. Ändå är det gåtfullt hur min förståelse kan svaja, fortfarande lever jag vid ett mentalt fönster som öppnas och stängs enligt oftast obegripliga lagar. Imorse tittade jag lite på tv: först var det en diskussion om olika energikällor och där dök många internationella ord upp, så jag borde egentligen ha förstått nästan allt, men nej, programmet gled förbi mig som en liten vagn lastad med lösa ord. Sedan såg jag på ett kort program om åsnor; åsna heter förresten ”magarac” på kroatiska. Jag tycker om åsnor både till utseendet – öronen, ögonen, den tjocka pälsen i pannan – och för att de är från en annan tid. De flyttar mig bakåt i tiden.

Nu förstod jag allt eller i alla fall nästan allt. Jag lyssnade på helspänn om deras vanor, deras så väldigt värdefulla och hälsosamma mjölk. Jag sände en tanke till en orientalisk saga där någon badar i åsnemjölk. Och jag fick höra om åsnornas historia i Istrien och Dalmatien. Och om hur gamla de kan bli. Andäktigt tog jag bilder av dem från tv-skärmen; sådant är ju lättare än man tror, om man inte är perfektionist. Jag tänkte på att åsnorna inte är intresserade av utveckling och framtid och att människan egentligen är den underligaste varelsen på Jorden. Men att jag nog själv är mer lik en åsna.