Jag lever i den långsamma inlärningens värld och jag tänker – särskilt om någon klagar över mig och detta – vart ska jag? Har jag bråttom? Igår köpte jag mig en barnbok i en boklåda på stationen. ”Mali junak i druge priče”, ”Den lille hjälten och andra berättelser”. Igår kväll läste jag den första, ”Jeka”, ”Ekot”. Ja, det gick, fast helt klart är väl inte allt, men det mesta. Jag iakttog mig själv under läsningen. Ibland var jag överraskande trögtänkt ibland förstod jag inte varför jag förstod. Varför var den här sekvensen så lätt att förstå? ”Poslije uzaludnog traženja…” ”Efter fruktlöst letande…”
