I lördags var jag tillsammans med några vänner på den stora Bauhausutställningen på Muzej suvremene umjetnosti i Novi Zagreb.
Jag tänker inte beskriva utställningen eller hålla något föredrag om Bauhaus (finns länk ovanför för den som vill) utan jag vill tala om något jag tänkte medan jag gick omkring i salarna där, fast först ett citat av Walter Gropius ur Bauhaus-Manifest:
Das Endziel aller bildnerischen Tätigkeit ist der Bau! […] Architekten, Bildhauer, Maler, wir alle müssen zum Handwerk zurück! […] Der Künstler ist eine Steigerung des Handwerkers.
Och så visar jag den bästa bilden jag lyckades ta under fotoförbudet. Bäst på mitt sätt.
Någon i min närhet tyckte att det socialistiska draget hos Bauhaus inte kom fram tillräckligt tydligt i utställningen. Jag funderade över detta. Inom utställningen såg jag en film som tog avstamp i bostadsbrist, trångboddhet och allmänt elände i husen vid de mörka smutsiga bakgårdarna i Berlin och andra städer i området. Barn lekte i smutsen bland råttor och ohyra, kvinnor slet från morgon till kväll i trånga slitna svårskötta kök och rum och män kom utmattade hem från fabrikerna, en del tog till flaskan. Sedan kom Bauhaus och bostäderna blev i ett slag både ljusare och rymligare. Och vackrare. De mörka gårdshusen revs. En ny tid strömmade in. Ljuset i filmen visade det. Min tanke rutschade iväg till Strindbergs dikt Esplanadsystemet och raden ”Här rivs för att få luft och ljus”, men jag fångade in den igen och ställde den på spåren, här byggdes ju i första hand. Jag funderade över det här med det socialistiska draget och tyckte att det visst kom fram i filmen, men att Bauhaus inte får klämmas in under rubriken socialism, det frihetliga konstnärliga lekfulla måste ges sin rymd och – luft.
Jag tittade på konstnärernas och arkitekternas namn och tänkte på hur många av dem som lät judiska. 1920-talet var en den tysk-judiska tankens och skaparkraftens guldålder. Och jag tänkte på detta att Europa förlorade sin själ när denna syntes bröts sönder i miljonmorden på kontinentens judar. Och jag tänkte på att mitt Europa egentligen har sin kärna i den tysk-judiska eller judisk-tyska enheten. Ni ska förresten få en bild till, annars kanske ni inte förstår vad jag menar (fast varför skulle den här bilden hjälpa?):
Im himmlischen Jerusalem står det under den märkliga guldfågeln och jag tänker på Else Lasker-Schüler, även om det nog inte är hon som skrivit just den raden. Och jag tänker att detta var den fantastiska värld som sedan för alltid krossades. Och jag sörjer den och vet att det land i Europa som står mig närmast är ett judiskt-tyskt som inte finns. Men det höll på att födas en gång.