En historia om söndagar

Egentligen hade jag tänkt spara det här till på söndag, för det är en historia om söndagar. Men en onsdag kan också berätta en söndagshistoria, slår det mig nu. Det var tidigt i söndags förmiddag när Londi och jag gick förbi grinden till Rapska 53 och vi hörde ett hundskall från någonstans där innanför, som jag började fundera på det här igen. På honom och på henne. De är båda över 75, skulle jag tro, men kanske är de yngre för tiden far olika våldsamt fram med oss. Det är han som bor i det lilla röda huset. Var hon bor vet jag inte. Jag känner båda på det viset att vi alltid hälsar när vi ses och han räcker ibland ut en liten kaka till Londi mellan grindens spjälor. Jag ser att staketet sakta förfaller och huset ser bara fint ut från ena sidan. På sommarkvällarna ser jag honom ofta hasa runt i tofflor och slå med en flugsmälla bland vinrankorna. Det är den sista ordningen. Han ser lite bräcklig ut och vissa dagar är hans blå blick nästan helt tom. Hon ser starkare och hårdare ut, men det är fråga om en yttre hårdhet för hon kan le med stor värme. Hon är lång och brun i skinnet, ögonen är mörka och blicken skarp och den grå flätan pekar tunn men säker ut från bakhuvudet. Med sig har hon alltid en gammal svart tik av blandras. Det är tiken, som säkert heter Luna, de gör de ofta här, som har styrt min ”penna” till detta, för utan henne hade jag varken vetat eller gissat något om hans och hennes liv. Jag vet att de känner varandra och att de träffas varje söndag förmiddag, om ingenting hindrar, som till exempel sjukdom eller trötthet eller något viktigt ärende. Luna får inte komma in i huset, så hon stannar alltid i den lilla ”trädgården” eller under förstutaket. Under den vackra årstiden har hon sällskap av honom och henne, som då sitter vid ett litet bord man kan ana genom vinrankorna, under den hårda årstiden är hon ensam ute. Och nu kommer vi till historiens själva kärna: Luna skäller på hundar som går förbi, antingen hon är ensam eller i sällskap. Vid sommartid följs skallet alltid av ”dobro jutro” eller ”dobar dan” fram och tillbaka genom lövverket. Under den kalla tiden hörs bara skallet.

Jag tänker mig att de har känt varandra sedan ungdomen, att det funnits en kärlek mellan dem en gång, en kärlek som stannade vid en önskan eller något mer. Kanske har de sedan varit gifta och haft familj, var och en på sitt håll (särskilt han verkar ha haft det så). Efter det har saker hänt, förluster eller detta att barn fått egna liv och flyttat bort. Och nu är hon och han tillbaka i varandras liv igen, fast på ett annat sätt. Jag vet inte tillräckligt om det sättet, men kanske är det något förunderligt. Och ingen ser det, mer än jag som snarare anar än ser.


hans hus är litet och smalt

14 tankar om “En historia om söndagar

  1. Så väldigt vackert skrivet, Bodil. Varför skriver du inte en roman? Jag skulle sluka den.

    Krya på dig.

  2. Tack Marlena. För att jag nog inte KAN skriva någon roman. Jag har inte den uthålligheten, fastän jag egentligen är väldigt uthållig, otäckt uthållig ibland till och med.

  3. Egentligen är din blogg en självbiografisk roman.. och du låter oss läsa den helt gratis.
    ”Otäckt uthållig” låter lite oroväckande.

  4. Din historia om söndagar får mig att längta till något, kanske en gemenskap som det var för länge, länge sedan där hos min mormor, alltid på söndagar. Fint skrivet, Bodil!

  5. Tack, Eva! Nu när det har gått några timmar sedan jag visade den här texten, tänker jag att det är tur att han och hon lever i en annan epok, en utan internet, och att de talar ett helt annat språk än det som den här texten är skrivet på – annars hade det nog känts som något av ett intrång i deras liv att skriva så här med adress, husbild och hundens namn, även om den kanske heter Tara och inte Luna… I alla fall känner jag mig lugnad av att veta att de aldrig kommer att veta det här. Detta ligger i en annan av världens fickor.

  6. Fint,Bodil,fint. Har vi inte alla någon gång känt att vi varit ”otäckt uthålliga”, att det bara var dumdristigt att hålla ut i stället för att förändra?

Kommentera