Grå söndagsmorgon

Vi kommer ut lite sent denna morgon, Londi och jag, runt halv tio är den väl när vi kliver ut genom porten. Regnets droppande utanför fönstret lockade inte riktigt. När vi svänger runt hörnet av huset ser jag Stanko stå på sin balkong. Han vinkar lite, halvt bortvänd och jag vinkar tillbaka med hjärtat i halsgropen. Jag tror inte vi har setts sedan han bjöd mig på rakija i husets bar på julafton. Vintern har gått hårt åt honom, hans ansikte är blekt och urgröpt och leendet orkar inte riktigt och han vet det. Jag kan inte fråga ”Kako ste?”, för jag ser att han inte mår bra och att han inte vill tala om det. Jag får inte ens ur mig en hälsning.

Vi följer Rapska och jag ser Honom stå och dona med något vid den inre grinden. Han ser mig inte, men jag vet att han förbereder huset för sin söndagsgästs ankomst. Londi och jag svänger in på Kornatska och ett stycke in på den gatan ser jag Henne på andra sidan klädd i en grön regnrock och med en urblekt lila huva över det grå håret. Den svarta raggiga Luna – eller heter hon Tara? – stretar framåt i kopplet vid hennes sida. Vi ropar ”Dobro jutro” över gatan och jag vänder mig lite om och följer hennes långa kraftfulla steg med blicken. Jag vet vart hon ska.

Ett ungt par med en livlig hanhund dyker upp från ingenstans. Han rusar ivrigt fram mot Londi och nosar runt på henne. Den unge mannen frågar om Londi löper, nej, hon är steriliserad, svarar jag rutinerat. Detta är ett område jag behärskar – rent språkligt alltså.

Regnet blir till duggregn och vi går långsamt förbi en rad trädgårdar med krokusar och primulor som jag väl skulle ha fotograferat, om jag haft någon lämplig apparat med mig. Men nej.

I ett gathörn får vi syn på ett gäng riktiga gatkatter. De är toviga och gråa också på det vita och den ena har bara ett halvt öra. Alla fyra höjer samtidigt ryggarna till en brant båge och de breda ansiktena ser tidlöst farliga ut. Londi tittar bort, höjer en aning på ryggpälsen och vi glider båda snabbt förbi sällskapet.

Snart är vi tillbaka på Rapska och när vi går förbi nummer 53 hör vi Luna (eller Tara) skälla inifrån buskarna. Och jag vet. Och Londi säkert också, fast kanske något annat.

Kommentera