Elizabeth Costello – The Problem of Evil

”Lesson 6” i Coetzees Elizabeth Costello bär namnet *The Problem of Evil” och i detta kapitel har Elizabeth Costello fått en inbjudan att tala under rubriken ”Silence, Complicity and Guilt” vid en kongress i Amsterdam. Hon funderar över varför hon blivit inbjuden och hon kan egentligen bara se något slags sensationslystnad som orsak. Året innan hade hon hållit en föreläsning på ett universitet i USA, en föreläsning som givit henne rykte som en som försöker förminska förintelsens betydelse i mänsklighetens historia.

She hade spoken on that occasion on what she saw and still sees as the enslavement of whole animal populations. A slave: a being whose life and death are in the hands of another. What else are cattle, sheep, poultry? The death camps would not have been dreamed up without the example of the meat-processing plants before them.

That and more she had said: it had seemed to her obvious, barely worth pausing over. But she had gone a step further, a step too far. The massacre of the defenceless is being repeated all around us, day after day, she had said, a slaughter no different in scale or horror or moral import from what we call the holocaust; yet we chose not to see it.

Efter detta blev Elizabeth Costello kallad anti-semit och ”fascist bitch”. Och nu är hon inbjuden till en stor konferens för att tala om ondskan. Hon känner sig som en lekboll för andras ”experimentlusta” och först vill hon tacka nej. Men så säger hon ändå ja och börjar skriva sitt bidrag runt ett kapitel i en roman som hon just läser, Paul Wests The Very Rich Hours of Count von Stauffenberg, en bok som handlar om hur Hitler lät straffa dem som försökte mörda honom i juli 1944. Det kapitel hon låter sitt anförande handla om är det där hängningen av ett antal av dem som sympatiserade med von Stauffenberg skildras. (Stauffenberg själv och tre andra arkebuserades i omedelbar anslutning till attentatet, så det är inte dem det handlar om.) När hon läste detta kapitel greps hon av en intensiv olust och förstämning. Skildringen av hur männen dog, alla de förödmjukande detaljerna, gjorde att Elizabeth plötsligt ställde sig frågan om sådant verkligen ska skildras och om sådana ingående och djupt grävande beskrivningar av förnedring och utsatthet inte på ett moraliskt plan skadar den som skriver texten.

Obscene because such things ought not to take place, and then obscene again because having taken place they ought to not to be brought into the light but covered up and hidden for ever in the bowels of the earth, like what goes on in the slaughterhouses of the world, if one wishes to save one’s sanity.

Och detta blir kärnan till hennes anförande.

När hon sedan anländer till Amsterdam upptäcker hon till sin bestörtning att Paul West befinner sig bland konferensdeltagarna. Hela natten försöker hon skriva om och vrida till sitt manus, men hon lyckas inte, delvis för att hon inte vill eller för att en del av henne inte vill. Dagen därpå, strax innan det är hennes tur att framträda, går hon fram till Paul West för att varsko honom om vad hon har i beredskap för evenemanget. Han lyssnar men ger inte ett ord till svar. Och jag kan inte låta bli att undra om den här situationen utspelat sig i verkligheten – mellan Coetzee och West. Det är väl inte omöjligt.

Costello håller sitt föredrag i ganska förkortad form, men det viktigaste och mest kontroversiella säger hon. Åhörarna applåderar svalt-artigt. Under frågestunden blir hon attackerad och beskylld för att vara ”a weak vessel”, ett svagt käril, medan West anses vara gjord av annat och starkare stoff. Att hon misstar sig både på honom och läsarna och egentligen inte vet vad hon talar om i sin kritik av West. Costello svarar på ett vagt och osäkert sätt och inom sig undrar hon vad hon egentligen gör där, varför hon alls gått med på att delta i något sådant. Och i kapitlets slut, när hon stängt in sig på damtoaletten i konferenslokalen, formulerar hon tanken så här inför sig själv:

She should never have come here. Conferences are for exchanging thoughts, at least that is the idea behind conferences. You cannot exchange thoughts when you don’t know what you think.

Men egentligen är det väl så att Eizabeth Costello är för ärlig och alltför intensivt menar något med vad hon säger för att passa i de konventionella sammanhang som de flesta sådana här konferenser utgör. De är inte en arena för vår mest skakande oro och för våra djupaste tvivel. Mer än i undantagsfall. Kanske finns det inga offentliga platser för det riktigt allvarliga.

15 tankar om “Elizabeth Costello – The Problem of Evil

  1. Låt mig vara litet provokativ och allmänt otrevlig för en gångs skull (??!!) Boken som du refererar den är något jag aldrig skulle ta i mina händer för att läsa (ja, inget fel på referatet naturligtvis snarare tvärtom). Hellre skulle jag börja med ”Catch 22″ för femtielfte gången. Nu är det ju alltså inte Coetzee som retar upp mig utan Costello men om jag förstår dig rätt så är det väl en och samma person? Det som du citerar nedanför omslagsbilden, kanske särskilt andra stycket, når ungefär samma intellektuella och moraliska nivå som den krönikör i en svensk dagstidning som häromdagen jämförde (likställde) polisens kontroll av plankare i tunnelbanan med nazisternas ockupation av Warszawa och upprättande av judeghettot. För säkerhets skull kastar han in baltutlämningen också.

    Vi hade tänkta äta spenatstrudel ikväll men nu får det j-r i mig bli en ordentlig saftig wienerschnitzel om än på gris. (Fast man kanske inte får hacka spenat heller? Den är ju också försvarslös)

    Ursäkta, jag skall aldrig göra så här mer.

  2. Bengt, vi har varit inne på något i den här riktningen en gång för länge sedan. Jag minns inte vad som var utgångspunkten eller hur samtalet sedan gick, men jag minns att jag sa att djur är lika ”leidensfähig” som människor och att deras lidande inte kan placeras i en ”lägre klass” än människors.

    Jag vill också visa eller förklara min ”position” genom att peka på något du publicerade ganska nyligen hos dig. Det var en kort film om en liten gris som jagades av polisen och till sist infångades. Det var menat som ett lättsamt/harmlöst inlägg och uppfattades säker så av de flesta läsare. Så inte av mig. Jag såg filmen en gång, egentligen förstår jag inte varför jag gav mig in på det, men jag gjorde det. Efteråt kunde jag inte tänka på annat än denna gris’ liv för jakten och efter jakten.

    Jag vet inte om Coetzee och Costello är samma person, men jag har läst att hon är ett slags alter ego i en del av hans böcker. Men jag vet inte hur sant detta är eller till vilken punkt detta är sant. Fast jag tror att han känner ganska mycket som hon, inte minst när det gäller djur, men detta är alltså något jag tror.

    För mig är det det lidande vi förorsakar djuren det handlar om. Och de lider när de drivs in i slakterierna, de känner lukten av varandras skräck, de känner smärta, de känner dödsskräck (jag skulle aldrig någonsin jämföra detta med någon planering) och många av dem lever hela sina liv i trånga burar där de har så lite utrymme att de aldrig utvecklar några muskler, så benen bär dem knappt. (Detta går inte att jämföra med några bagateller.)

    Jämförelsen eller likställandet mellan människors och djurs lidande innebär ingen bagatellisering. Dödsskräcken och lidandet är gränslöst allvarliga ting.

  3. Det är klart Costello har en bokstavskombi som motsvarar Coetzee själv.

    Nu har jag inte läst den här boken, men jag har ett svagt minne av någon debatt Coetzee var inblandad i, som nog i första hand handlade om att ”Förintelsen” står fram som något enastående, när det samtidigt utrotats hela stammar i Indien (se Lars Andersson: Gondwana) och indianer och rysk intelligentia och aboriginer och ja, många. Med den avsikten att helt enkelt öppna upp för en ngt mer kosmopolitisk syn på ondska/utrotning.

    Det fick han visst skit för.

    Sen tror jag inte att hans diskussion handlar så mkt om vegetarianism som om hur människan vänjer sig vid en brutal hantering (av djur) och att det sas lämnar spår.

    Jag har främst läst hans självbiografier plus ngn roman, men den om hans barndom är fullständigt underbar, och med en stor men lågmält uttryckt kärlek till naturen; the Karibu.
    Det var nog hans Lappland sas.

  4. Tack Bodil för ditt omtänksamma svar och Gabrielle för ytterligare upplysningar.

    Intressant med avsnittet om den lilla grisen. Jag kan försäkra dig att när jag såg filmen på TV var all min sympati hos djuret som lyckades skaffa sig några minuter av frihet men som infångades av övermakten och skrek förtvivlat när den bars iväg till bilen. Kanske var det obetänksamt att lägga upp den bara så där men för mig hade inslaget en speciell betydelse som jag också antydde i min text, låt vara i raljerande ordalag. Jag ser varje dag, ofta flera gånger, inslaget ”No comment”. Oftast visas krigshandlingar, upplopp, demonstrationer, människor som mördar varandra i guds namn (alla sidor), meningslös förstörelse, grymhet. Då blev det här lilla inslaget en kontrast – utan lyckligt slut men i vart fall ett annat perspektiv.

    Att lidandet skulle vara absolut kan jag inte acceptera. Det är inte samma sak att ha tandvärk som att ha obotlig cancer i slutstadiet. Det ursäktar naturligtvis inte grymhet och djurplågeri eller ovärdig kreaturshållning. Men jag vidhåller: Costellos tänkesätt, som du citerar det, liksom Anders Lokkos kan jag omöjligt acceptera – tvärtom det förminskar och relativerar den avgrundsdjupa ondska som människor är i stånd att tillfoga varandra och som fått sina värsta uttryck i förintelse och folkmord.

  5. Nej, jag är inte omtänksam, jag är förtvivlad. Och jag likställer inte tandvärk med cancer i slutstadiet. Däremot likställer jag cancer i slutstadiet med cancer i slutstadiet – hos olika individer, människor eller djur. Den där Lokko-grejen och hoppa-över-stängslet-eller-vad-det-var är mig däremot helt likgiltig och det har ingenting med det andra att göra, inte med dödsskräcken, inte med att bli styckad, inte med att bli mördad.

  6. Människan är ett djur bland andra djur som äter djur. Ett djur som dessutom kan tänka och reflektera över detta förhållande. Och som har total kontroll över tillgången till de djur som hon vill äta. Detta är grunden, som vi inte kan bortse från och som kan ge upphov till skilda förhållningssätt. Det vanligaste är att undvika att tänka och reflektera. Och fortsätta att äta de andra djuren.

  7. Människan är ett djur är en metafor: Man kan lika gärna säga att hon är en själfull varelse som spanar i alla de riktningar djuren inte kan spana.
    Eller så kan man säga att hästen är en apa och att apan är en groda och att grodan är en ål. Och att människan följaktligen är en häst.

    Man behöver inte låtsas att det inte finns en evolution (som är oberäknelig vad beträffar människans utveckling) även om man inte heter Richard Dawkins. (Obs ironi!) Människan är en beteckning för den som är något annat än sin grannes katt. Och som samtidigt – i lite högre form – kan identifiera sig med allt levande, inklusive grannens katt – och försöka vara lite snäll mot den så länge den lever.

    Djur finns som alla vet i form av gräsätare, allätare och köttätare. Man kan välja. Själv går jag på som en allätare, och har mina dåliga samveten på andra håll: Viktigast; hur man tar hand om allt liv innan det dör. Minskar brutaliseringen av vårt förhållande till naturen, skogen alla djuren.
    Frigående höns – yess! Och – till Bengt – jag har verkligen haft problem med griskött efter reportaget om die reine schweinerei bland en del svenska uppfödare. Där kan jag säga som Bodil; Förtvivlat!

  8. Gabrielle,
    människan är ett däggdjur och smartast av dem alla (om hon får säga det själv) och hon utnyttjar sitt överläge till att behärska övriga arter och käka upp vissa av dem. Om man som människa anser att människan i kraft av sin överlägsenhet har rätt att göra detta, så gör man det. Några få av oss menar att vi inte har den rätten och gör det inte. De flesta undviker att fördjupa sig i frågan, eller dövar eventuella samvetskval med att välja lyckliga grisar. Jag ingår i den senare gruppen.

  9. Jo jag vet, Lennart, att vi tillhör däggdjuren, rent biologiskt. Men jag föredrar att inte begränsa människan till ”vi är djur”, eftersom jag tror på ordens makt.

    Jag har inga samvetskval för detta – vårt naturliga liv ända sedan jägartiden. Men jag kan ha anfall av illamående när jag ser hur illa djur behandlas. I övrigt är jag uppvuxen om sommaren med bondgårdar och deras djur ständigt närvarande. De djuren hade ett roligare liv tror jag – än vad nutidens stordrift förmår ge dem.

  10. tack för en intressant diskussion. coetzee är en väldigt intressant författare, jag rekommenderar varmt hans roman ‘disgrace’.

  11. Hamnade här pga Lennarts länk och missade alltså samtalet då det begav sig.
    Coetzee som jag väl läst två tre böcker av, uppfattar jag som en författare vars drivkraft snarare är det gamla klassiska ”testa gränser”. Och i och för sig språkets förmåga att täcka verkligheten.
    Gränserna är ofta det politiskt korrekta (förenklat uttryckt), vad man får och inte får säga i vissa tämligen liktänkande sammanhang.
    Jag grundar mitt synsätt på den ypperliga romanen om en universitetslärare i engelska, specialist på elisabethansk poesi som hamnar i upploppens Sydafrika, i laglöst land. Världen så att säga rämnar och han gör en massa grejer ”fel”, framför allt är han väl sexistisk och står för det.

    Med den utgångspunkten kan jag mycket väl tänka mig att han i den här romanen, som jag inte läst, testar en annan grej man ”inte får säga”, nämligen att djurs lidande är lika stort som människors. Och det tror jag inte säger ett smack om vad han själv tänker i frågan, om man inte också ska utgå ifrån att han är en sexistisk universitetslärare etc.

    Själv käkar jag djur, och tillhör nog den där kategorin som väljer att inte se och inte fundera. Fast jag föredrar att käka små djur (fåglar o fiskar t ex), stora komplicerade däggdjur som kossor och grisar tycker jag egentligen lite synd om, eller snarare, jag tror att det är slöseri att käka för mycket av dem.
    Och i konsekvensens namn gör jag väl då skillnad på lidande och lidande. Men jag menar nog att det finns ett visst fog för det. En daggmask, tror jag, lider mindre än ett får. Men jag kan ha fel.

  12. Naturligtvis ska man vara försiktig när det gäller att dra slutsatser om en författares inställning till den ena eller andra frågan utifrån vad han/hon skriver i en roman. Men jag har också läst diverse (jag orkar inte rabbla upp vad nu) om Coetzee, bland annat att han sedan länge är vegetarian och att han ”med sin egen röst” yttrat sig kritiskt till vårt sätt att behandla djur. Dessa saker talar för ett samband mellan det som sägs av Elizabeth Costello i romanen och Coetzee själv. Men egentligen finns det för mig ett mycket starkare skäl till att se Costellos ord som Coetzees och det är – detta må låta och vara hur ovetenskapligt som helst, jag kan inte bry mig – tonen i texten när och där de här sakerna uttalas. Det går inte att säga något sådant utan att det brinner under orden i den människan som formulerar dem, åtminstone i den stund då det sker.

Kommentera