Novembersolen häller vad den har över Londi och mig. Vi går längs gatan och våra skuggor sträcker ut sig.
Den gamla kvinnan som bor i det skraltiga huset bredvid hans – ja, ni minns kanske historian om söndagarna? – störtar sig fram mot sin grind så snabbt hon kan och tittar vädjande och samtidigt förvirrat på mig medan hon andlöst frågar ”Koji dan je danas?” (Vad är det för dag idag?) ”Četvrtak”, svarar jag lite tvekande, är det säkert att det är torsdag? tänker jag lite suddigt. Det här var alltså igår. Den gamla ler tacksamt och upprepar dagens namn och fångar på så sätt in den. Jag ler lite tillbaka och Londi drar i kopplet och vi fortsätter trottoaren fram. Solen lyser och lyser och jag släpper den gamla kvinnan med tanken medan Londi häftar fast nosen vid något brunt på marken. Jag säger något omständligt om att allt inte går att äta, då plötsligt en stark röst tränger sig in i min sfär: ”Dann darf ihr Sohn keine echte Jüdin heiraten.” Jag ser upp. Två långbenta damer i kappa och kjol drar förbi oss med snabba steg. Jag låter de där orden gå igenom mig ett varv till samtidigt som jag undrar över kontexten.