Sensommardagar

Vi har vackra klara dagar här nu med höga blå himlar och kyliga morgnar. Kanske får vi tillbaka den riktiga sommaren för några dagar igen, men det vi inte förrän vi upplever det. Igår gick Londi och jag en lång runda bland sjöarna i den jättelika parken Maksimir – Sydösteuropas största, ni vet – tillsammans med Steph och Maks. Hundarna, särskilt Londi, badade en hel del, fastän det är förbjudet, men det där med tillåtet och förbjudet är ett sinnrikt spel som man får lära sig att balansera i. Jag tror jag kan det ganska bra, ja, jag kan ibland till och med se fördelar med vissa förbud. De gör att man rör sig försiktigare och man låter bli att ta för sig så där brutalt.

Av någon anledning har sjöarna i Maksimir inga namn utan nummer. Jag ser det som min uppgift att så småningom ge dem namn.


kanske är detta nummer tre…


Londi och Maks

Annars strövar vi mest omkring här hemma i våra kvarter. Londi letar bröd och jag plockar valnötter och ibland nyper jag av en druva som hänger ut på ett frestande sätt. Då och då tittar jag på ett litet hus med vinberså vid Kornatska ulica. Ja, det är alltså bara en halvan som är till salu. Jag vill inget särskilt med detta, men lite nyfiken är jag på vad det kan kosta.

Nyinflyttad

Minns ni det lilla knuttimrade huset på Zlarinska ulica, det med bara tre väggar? Plötsligt fick det en ljuskrona i taket och knallgrönspirande gräsmatta vid sin sida. Vi hamnade hos Beckett och Krapp’s last tape när vi samtalade om detta hus i början av juni. Jag tänkte mig allt möjligt fantastiskt för dess framtid. Nå, imorse gick Londi och jag förbi där och då såg vi eller i alla fall jag att huset fått en oväntad invånare, en amerikanare, skulle man kunna säga. Hm.


ursäkta bildens bleka dålighet

Lijepa tradicija

Solen är tillbaka efter några gråa dagar. Londi och jag var nyss på vår morgonrunda bland de små bondstugorna i kvarteret här. Vindruvsklasarna hänger frestande i ansiktshöjd. Ja, jag nöp åt mig en druva eller två…

När vi kom tillbaka till ”vår park” satt Stanko på bänken i solen och rökte en cigarett, så jag slog mig ner bredvid honom och Londi la sig till rätta på stenplattorna framför oss. Vi pratade om druvor och Stanko berättade att han sett ett tv-program om vinodlingarna på ön Hvar, om Vina Tomić. Han vet att min ”kolegica” och ”prijateljica” Janica hör till den familjen. Sedan sa han att de i programmet talat om en vacker gammal tradition från romartiden, en tradition som består i att man lämnar kvar de minsta druvor på vinrankorna så att de fattiga kan gå och plocka där. Den traditionen lever än, sa han och log. ”Lijepa tradicija”…

Stanko berättar

Den här morgonen blev jag sittande på bänken bredvid Stanko (Londi låg vid våra fötter) ganska länge eller jag vet egentligen inte hur länge, tiden gick in i en annan andning, historieberättandets rörelse. Stanko sa att under den Höga Porten så var kroatiskan det enda slaviska språket som användes inom diplomatin. (Han använde ett gammalt kroatiskt ord för ”diplomati” som liknar ordet ”lyssna” – slušati – och som jag inte hittar i mina ordböcker nu.) Apropå diplomati sa Stanko: ”Man lyssnar, man pratar lite – inte så mycket som jag – man drar in luften och luktar lite.” Jag kunde bara hålla med. Sedan kom vi in på glagolitiskan. Stanko talade om glagolitiska inskriptioner på Istrien och Krk och om den ”glagolitiska vägen”. Först trodde jag det var en metafor, men sedan blev det väldigt konkret: ”Turisterna och jag går i allén och så stannar vi upp och tittar: A! Sedan går vi vidare några hundra meter och så står vi framför ett nytt tecken: B!” Han gav också de glagolitiska namnen för bokstäverna, men dem har jag glömt. Medan vi i tanken vandrade längs denna väg ristade han med sin krycka undan för undan tecknen i den torra jorden vid bänken. Efter sju-åtta tecken stannade han upp och log illmarigt: ”Det kan också bli för mycket.” Jag bad om mer en annan gång och så reste Londi och jag oss och drog vår oglagolitiska morgonrunda bland de små husen i kvarteret.


Mariehimmelsfärdkyrkan, Omišalj i början av oktober förra året

En mor läser för sin son

På sträckan Salzburg-Villach satt Londi och jag mitt för en mor och en liten son på väg tillbaka hem till Klagenfurt efter ett besök i Salzburg. Det var spännande att lyssna till dem och se på deras samspel. De samtalade mycket allvarligt och liksom noggrant om det de varit med om. Men allra bäst var det när modern läste om rövaren Hotzenplotz. Vi var många i vagnen som lyssnade spänt på historien om Hotzenplotz’ list och till hur mormodern sydde i alla de 36 uniformsknapparna på poliskonstapelns dräkt. Den lille sonen ställde då och då en fråga som modern svarade på med glad precision. Hon visste!

Det var ingen modern saga utan en saga som byggde på tradition och tro på en absolut ordning samtidigt som Hotzenplotz bröt mot den på ett sätt som kändes befriande – inom denna trygghet.