Kategori: Berättelser ur livet

Under den gångna sommar- och solhelgen passade vi på att vandra utmed Sava ut till Savica. Där ute i det märkliga område som är en blandning av våtmark för fåglar, gamla delvis övergivna industrier och rekreationsområde för krigsveteraner upptäckte vi för en tid sedan en liten ”restaurang” där man kan äta en rejäl måltid med grillat kött, ćevapi, kobasice (korv), rå lök och lepinje (bröd) för bara 20 kuna (kanske 24 kronor).

Vi satte oss på små ”salongsstolar” vid ett litet runt bord med korgkant på betongplattan utanför ”restaurangen”. Solen gassade så kraftigt att vi fick ett slags försommarsolbränna igen. Och så kom då restaurangens själ ut med ett jättefat med alla de här läckerheterna. Steph, Toma och jag fick varsin gaffel, beställde en flaska Karlovačko var och så var måltiden igång. Londi och Maks låg i skuggan och väntade på sina godbitar.

”Och sen gick vi hem.” (som mina uppsatser i småskolan brukade sluta)

Maks, Steph, Londi och Toma

där på andra sidan ligger det vilda Hrelić

Bablje ljeto. Ja, det är det vi har nu, brittsommar, Altweibersommer, indiansommar… Igår hade vi 25° i skuggan och hela dagen var bara sol och blå blå himmel och värmen låg kvar långt in i kvällen. Londi och jag vandrade runt i Gornji grad med några vänner, människor och hundar. Vi satt någon timme i restaurangen Didov san (Farfars dröm), ja, utomhus förstås. Och sedan gick vi i planlösa slingor utmed Gradec’ gator och gränder, ner till parken Ribnjak och runt bland träden där. En härlig dag. Och den här ser ut att ta en liknande form med samma ljus och samma värme.

Grič – här finns en av väderstationerna i Zagreb

utsikt från Didov san

Markuskyrkan

Härom dagen när jag vände blicken mot himlen, fick jag syn på något som sände min tanke till Semiramis’ hängande trädgårdar. Högt uppe i det blå och vitulliga, överst på skyskrapans tak här bredvid bondstugorna och de grådaskiga hyreskasernerna från kommunisttiden, såg jag en lövad gren vinka menande. Den tycktes säga: ”Du tror kanske att det är tomt och sterilt här uppe på taket bland molnen? Du misstar dig, jag är den yttersta vaktposten för en prunkande, lummig trädgård som doftar av myrra och lavendel och sorlar av tusende fågelröster!”

Även om jag på min lediga tid mest strövar omkring med Londi här i kvarteret och plockar valnötter på marken och tjuvplockar enstaka druvor ur trädgårdarna, så är det nog så att jag aldrig tidigare levt ett så urbant och kosmopolitiskt liv. Under de senaste veckorna har jag sett en tyskspråkig version av Fröken Julie (Gospođica Julija) på Zagrebačko kazalište mladih, samma teater där mina studenter spelade Strindberg i maj i år för övrigt. Det var Schaubühne i Berlin som var på besök på den internationella teaterfestivalen. Textremsorna i taket var på kroatiska och engelska. Kort där efter var jag på den österrikiske regissören Micheal Hanekes Amour (Ljubav). En skakande film, säger jag kort för nu vill jag främst vara lite praktiskt uppräknande. Den var på franska med kroatisk text och eftersom man inte talade så mycket förstod jag nästan allt, fastän dessa båda inte hör till mina starkare språk. I förra veckan var det sedan dags för den svenske poeten Kjell Espmarks besök här i staden på Knjižnica Hrvatske akademije znanosti i umjetnosti (kroatiska konst- och vetenskapsakademiens bibliotek). Han läste ur samlingen Vintergata och talade om sitt författarskap, mest på engelska men någon dikt läste han på svenska. Studenter från dramaakademien läste dessutom ett antal av dikterna i Sonja Bennets kroatiska översättning. Och i förrgår var jag på en italienskspråkig Antigone-föreställning på Kazalište Gavella. En teaterensemble från Rijeka gästspelade. Publiken verkade till stor del italienskspråk men föreställningen textades på kroatiska.

Allt detta var väl inte lika bra – teaterföreställningarna var båda väl fragmentariserade och flerdimensionella – men inne i mitt huvud har det gett många bilder och mycket att tänka vidare på. Det fragmentariserade blir ju ofta helt i minnet – eller uppdelat och kombinerat på nya sätt…

Fröken Julie ur Kristins perspektiv kunde man kalla föreställningen som för övrigt var mer film än teater.

Och alla de här intrycken låter sig naturligtvis på ett utmärkt sätt kombineras med nötplockning, druvpallning och hundvandringar nere längs Savas lerstränder.

När Londi och jag kom tillbaka till Zagreb i slutet av augusti gjorde jag några tråkiga upptäckter på butiksfronten i våra kvarter. Anitas lilla butik, där jag brukat köpa allt möjligt från pršut och surkål till sockor var stängd och övergiven. Först trodde jag att den var sommarstängd, men veckorna gick och inget livstecken syntes tills det plötsligt dök upp en skylt där det stod något med ”iznajmljuje” – uthyres. Vägg i vägg med Anitas affär fanns tidigare ett bageri, där jag visserligen inte köpt allt mitt bröd men ganska ofta hade jag köpt av deras härliga puterštangice och ibland, när jag inte hade lust att laga mat, någon burek. Vid min återkomst såg jag att lokalen var helt tom, liksom renrakad, bara väggkaklet fanns kvar. I och för sig hade jag vetat ett det här bageriet haft svårt att klara sig, Anita hade väldigt bra bröd i sin affär, bland annat det bröd som blev korat till Kroatiens bästa år 2011, ett fullkornbröd (punozrnati kruh) som jag också köpte av. Dessutom brukade Anita då och då stå på lur utanför sin butik för att med blicken hindra dem av hennes kunder som försökte gå in i bageriet. Jag kände mig alltid som en tjuv när jag smet in där. När jag nu såg att bageriet inte längre fanns tänkte jag något i stil med: ”Typiskt, nu när jag äntligen skulle kunna gå in där helt öppet, så finns det inte längre!” Nå, eländet nådde sin botten när jag några veckor senare plötsligt fick se en skylt på rutan till min frukt- och grönsakshandel: ”Poštovani kupci, zbog bolesti vlasnika voćarna je zatvorena do daljnjeg.” (Ärade kunder, på grund av ägarens sjukdom är fruktaffären stängd tills vidare.)

Plötsligt blev mina inköpsrundor längre och jag tvingades dessutom köpa mer på Mercator. För säkerhets skull slog jag nästan varje dag lovar runt de stängda affärerna på mina promenader med Londi. Och se, i förrgår var fruktaffären plötsligt öppen igen och den sjuke stod där inne frisk: ”Kako ste?” ”Dobro.” Jag köpte massor: äpplen, druvor, tomater, lök, paprika, zucchini och šipak (granatäpple). Frukt- och grösaksbalansen var återställd.

Och nu den här morgonen såg jag en lapp uppklistrad på insidan av det övergivna bageriet: ”Uskoro otvorenje pekarne”. (”Snart öppnas bageriet” eller mer exakt ”Snart öppnande av bageriet”). Så det finns hopp på brödsidan också. Det gäller nu att bageriet bygger upp en stabil kundkrets innan någon tar över Anitas affär, om någon nu vågar sig på det. Kanske vore det en idé för en slaktare att öppna där…