Kategori: Berättelser ur livet

Eftersom Londi är inlagd på Veterinarski fakultet och diagnosen fortfarande är oklar, så är jag osäker på om jag kommer säga något här de närmaste dagarna. På återseende så småningom!

Så här i novemberrugget går det inte att föreställa sig en het dag. Jag kan bara veta att det var hett många gånger under sommaren som gick. Och när jag tittar på bilder från heta dagar, så vet jag att jag inte längre (eller inte ännu) vet hur hett det var. Ibland förvånas jag över denna min brist på föreställningskraft. Och det underliga i mitt vetande om detta. Jag är två. Nu ska den ena av dessa ta er med till salinerna vid Strunjan på den slovenska Medelhavskusten. ”Det var en het dag i början av september”, kunde historien börja. Alex, Londi och jag hade stretat på till fots under brännande sol från Piran nästan ända fram till Strunjan, då vi bestämde oss (ja, det var Alex och jag som bestämde oss) för att korta av vägen utmed vikens vida rundel och i stället gå tvärs över eller genom salinerna. Det skulle ju vara mycket kortare och därför skonsammare för Londi. Till en början gick det fint. Vi hittade landremsor att följa mellan de grumliga vattensamlingarna:

Efter en stund fick vi sällskap av en vit hund som kom från ingenstans:

Hela tiden försökte vi hålla en riktning som skulle göra vägen så kort som möjligt, men snart blev det här med kortheten väldigt långt eller långsökt. Varje landremsa vi följde slutade abrupt i vatten och det gick inte att komma vidare. Så vi vände och valde en ny remsa medan solen obarmhärtigt öste ner sitt hårda guld över oss. Plötsligt blev vi oroliga över att vi hade för lite vatten kvar i flaskorna och vi började fundera på att vända tillbaka till början av bukten. Inne i huvudet på mig slet det mellan det säkra tråkiga och långa som kanske inte alls skulle bli så säkert utan sötvatten och viljan att försöka en gång till och en gång till att trots allt hitta en möjlig väg över saltträsket. Och det blev så att vi traskade på, fastän väl ingen av oss längre riktigt kunde föreställa sig att det skulle kunna finnas ett ställe där vi kunde ta oss till den andra sidan.

Men så förde slumpen eller vår egen ingivelse oss till sist till en landtunga som räckte ända fram. Lättade men liksom ännu misstrogna skuttade vi snabbt upp på den riktiga landbacken och plötsligt susade bilar förbi oss och vi gick utmed en väg. Vi följde den genom Strunjan, som knappast fanns, och ut på en långsträckt udde, där människor badade och solade, nakna och badklädda om vartannat. Vi byggde ett soltält åt Londi av pinnar och Alex’ ”kjol” och bäddade under henne med fuktigt sjögräs. Sötvatten hade vi fyllt på i ett slags fontän vid uddens början.

Och så badade vi ett oändligt antal gånger ända tills dagen sakta började svalna.

Fast ”svalna” vad är det förresten?

Vi har under en liten tid gått omkring och prasslat bland vackra höstdagar, Londi och jag, sparkat på löv, luktat på dem, vänt ansikte eller nos mot solsidan av världen eller parken. Jag har tänkt på lövens färger och Londi på något hundigt för mig outgrundligt, fast kanske ändå något med löven. När man trampar runt så här i det gulröda rasslet är det svårt att tänka sig att hundars och människors tankar skulle vara så olika.

lövprassel i parken

lönnskönhet – och där bakom susar tvåan blått förbi utmed Vukovarska bort mot Savišće

Igår eftermiddag hade svenskinstitutionen här besök av Richard Swartz och Slavenka Drakulić. Swartz skulle tala om Sverige, Kroatien och Europa och det gjorde han också, men på ett lite… ska jag säga okonventionellt sätt. Han uppehöll sig en inte så kort stund vid den strängt reglerade dukningen i familjer han var gäst hos under sina studieår i Prag, en borgerlig dukning som han så småningom kom att tolka som en protest mot kommunistregimen. (Först hade han tyckt att det var onödigt mycket tjafs med dessa saker.) Sedan funderade han en stund över vad en europeisk identitet kan tänkas vara och egentligen kom han mest fram till vad detta inte är och kanske till slut att det nog inte finns så mycket av en sådan. När han är i USA känner han sig europeisk och kanske någon stund i Wien, fast det sista sa han kanske inte. Han bara tänkte det. Swartz talade också lite om svenskarnas ljumma eller kylslagna förhållande till Europa och EU. Sverige uppfattar sig som någonting annat och Europa är nästan alltid ”därnere på kontenten”.

Angående EU frågade en student: ”Vill ni i EU verkligen ha oss?” Svaret blev ja, men studenten lät sig inte övertygas, utan sa att hon förstått det som att till exempel Storbritannien uppfattar Kroatien som Balkan och Balkan betyder då inget tilldragande utan oordning och brister. Swartz log och svarade: ”För Storbritannien är också Sverige Balkan.”

Richard Swartz

Efter drygt halvtid blinkade Swartz åt sin hustru och sa på kroatiska att nu kunde det vara hennes tur att säga något, kanske om hur Sverige ser genom kroatiska ögon. Drakulić log lite avvisande men reste sig samtidigt och gick fram till katedern (ja, det går inte att kalla det för en talarstol). Hon tog ordet på kroatiska och taltempot blev plötsligt mycket högre och pauserna krympte. Jag förstod att hon talade om möjligheten till ett gemensamt språk i Europa och så berättade hon några anekdoter om Sverige, som gick mig förbi, men alla andra förstod. Jag befann mig i den märkliga situationen att jag förstod nästan allt mellanpratet, ifyllnadsuttrycken och småorden, men själva budskapet svischade gång på gång förbi mig. Nå, det sagda kan jag få veta mer om senare. Jag har många att fråga.

Slavenka Drakulić

Så bytte Swartz och Drakulić plats igen och samtalet fortsatte – för nu var det ett samtal – på en blandning av svenska, kroatiska och engelska. ”Är ni ett europeiskt par?” Ja, det kom nog inget svar på den frågan, men den fick ligga några ögonblick i luften eller i tankarna.

°°

När jag nu tänker tillbaka på det här evenemanget, så slår mig att det inte var de enskilda delarna som var det väsentliga utan den varma och smått uppsluppna atmosfär som uppstod i rummet medan alltsammans pågick. Kanske var vi tillsammans Europa en stund – på det där sättet som egentligen inte går…

Ständigt närvarande i trafiken: Zagrebparking. Det går inte en dag utan att jag ser dess lastbilar eller bortsläpningsfordon på stadens gator. Rutinerat och raskt släpas felparkerade bilar undan som på löpande band.

Igår eftermiddag bestämde jag mig för att stunden var kommen för en fotodokumentation av en sådan här bortsläpningsscen.

Här hänger bilen ännu i luften:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Här står den fast på flaket:

Jag såg RI på registreringsskylten. Rijeka. Ingen lyckad utflykt till huvudstaden. För sådant här är dyrt. Jag undrar om det här bortsläpandet är en av kommunens stora inkomstkällor.