Utmed den lilla gatan Zlarinska ulica, där Londi och jag ofta promenerar, finns det hus av mycket olika slag: glänsande nybyggen, välskötta småhus, slitna grå hyreskaserner, hus som stannat mitt i sin tillblivelseprocess, hus som sakta sjunker in i jorden, men märkligast är nog ändå det lilla knuttimrade som saknar vägg mot gatan. Det befinner sig i ett slags ryckig process, som jag har följt i kanske ett och ett halvt år. På senare tid har det tillkommit två intressanta nyheter: en ljuskrona och en gräsmatta.
Ja, du milde! Jag kan inte låta bli att skratta. Inte skulle väl vi lämna det i det skicket, eller? Jag menar att har man inte råd att bygga en vägg så kan man väl åtminstone städa undan lite bråte.
Fast det är något djärvt över det, något fantastiskt. Balkan i det lilla kanske…
Det kanske inte finns någon kvinna med i bilden.. 😉
Eller en ohuslig.
En som inte tillåts ingripa i mannens domän? Men vem har hängt upp ljuskronan?
En som inte har lust att ingripa, tänkte jag närmast. Jag/vi får gå förbi där på kvällen någon gång för att se ljuskronan tänd…
Perfekt scenbild för Krapps sista band. Kom ihåg vem som först sa det. (Men stör honom inte. Det kan vara Krapp, originalet).
Och nu får du mig att tänka på det här: ”Could have been happy with her, up there on the Baltic….” apropå mitt långa Effi Briest-förflutna.
Tyvärr Bodil, jag läste Effi Briest för tio år sen. Kommer inte ihåg vad du syftar på…men det gör inget. Det var en ovanligt hjärtlig roman. (Hittar inget bättre adjektiv så här i förbifarten..)
Äsch, jag syftar på ett litet textställe i ”Krapp’s last tape” som talar om ”Effi Briest”. Någon läser ”Effi Briest” i ”Krapp’s last tape”, någon tänker på Effi. Bättre kan jag inte beskriva det, minnet sviker mig här. Tyvärr.
Hittar texten till Krapp efter viss googlong. I första scenen smumlar Krapp: ”Scalded the eyes out of me reading Effir again, a page a day, with tears again. Effie . . . (Pause.) Could have been happy with her, up there on the Baltic, and the pines, and the dunes. (Pause.) Could I? (Pause.) And she? (Pause.) Pah! (Pause.)” (Jag antar att ”Effir” är en felskrivning men kan inte verifiera det.)
Jag skriver detta för att få chansen att berätta att jag såg ”Krapps sista band” med Lars Hanson (!) på Dramaten 1964 i en föreställning kallad ”3 x Becket”. Det ni!
Sånt är livet kan jag berätta.
Tack Bengt,
detta imponerar förstås och därför känns det helt opassande att säga att ”Effie” (också?) är en felstavning, fast Effi ”kanske blir så på engelska”…
Jag måste nog höra dig berätta lite mer om livet.
Bengt, jag såg ungefär vid den tiden Waiting for Godot, i den omsusade föreställningen med Jan Olov Strandberg och Ernst Hugo Järegård (var det väl?) Hur som, en inte ännu tjugo blev helt tagen.
Krapps sista…har jag nog bara sett i engelsk TV-version. Men långt senare såg jag Margareta Krook i ”Lyckliga dagar”, som jag också sett i en fabulös engelsk TV-version. På Dramaten blev det dock för mycket Krook och för lite Beckett. Det är en svårspelad roll, där banaliteterna liksom måste torkas ut innan man lyfter dem till det spår där allting går på krackelerad tomgång. Men det är också en fantastisk pjäs, när den görs med lite mer inflytande av sanden. Eller nåt sånt. Lite mer överpersonligt personligt…you know what I mean ; )