Kategori: Berättelser ur livet

Just nu finns det många turister här i Zagreb. Under den långa hettan flydde de flesta till havet, men nu när det bara är varmt och vackert väder så är de tillbaka. Igår på spårvagnen hade jag kunnat tro att jag var i Spanien. Nästan alla talade spanska och det högt och ljudligt. Runt omkring mig satt ett gäng unga tjejer och pladdrade och flamsade. Spårvagnen stannar vid parken Zrinjevac och en gammal man stiger på genom dörren närmast oss. Han griper lite fumligt efter stroppen i taket, får tag i den och ställer sig mellan diverse utstickande ben och fötter. En stor rund tjej snett bakom honom reser sig upp och knackar honom försiktigt på axeln. Han vänder sig om och hon visar på platsen hon just gjort ledig. Han bugar lätt och sätter sig. Det spanska ordsvallet fortsätter. Två hållplatser senare, strax före Branimirova, reser sig mannen och går mot dörren, men innan han stiger av knackar han försiktigt den vänliga flickan på axeln. Hon vänder på huvudet, han tar ett steg bakåt och kastar en slängkyss åt hennes håll, bugar lätt och kliver av. Flickan kollar snabbt att hennes väninnor sett och utropar sedan med värme: ”¡Qué macho!”

Igår kväll satt jag en stund på bänken med Stanko efter den sista promenaden. Londi låg framför oss på gången. Luften var ljum men den förberedde sig just för en förändring. Plötsliga vindpustar for genom björkarnas och valnötsträdens lövverk och mörka moln rörde sig hastigt över den mörknande himlen. Stanko berätta som så ofta annars en historia ur sitt liv. Den här gången handlade det om en episod från hans första tid som lärare i en by inte långt från floden Vrbas. Det var maj och han hade gått ner till floden med sin hund Rex (som egentligen borde ha hetat Regina, för det var en tik). Vattnet var kallt – det blir inte riktigt varmt, inte ens på sommaren – men Stanko kastade sig i och simmade ut mot mitten av floden. Där stannade han upp och tittade mot Rex som stod vid strandkanten.

”Han, jag menar hon, iakttog det strömmande vattnet. Sedan riktade hon ena örat mot himlen och lyssnade. Det andra vände hon mot marken och avlyssnade den också. Hennes ansikte var uppmärksamt. Hastigt doppade hon den ena framtassen i vattnet. Kallt! Hladno! Hon drog lika snabbt upp den igen. Men så fattade hon ett beslut och tog ett långt språng ut i vattnet och började simma mot mig. Hon var så klok.”

Under berättelsens gång hade vinden tilltagit och jag fick syn på mitt vidöppna fönster och hur ett papper flög ut och virvlade runt. Jag sa laku noć, vidimo se och Stanko svarade och så rusade Londi och jag iväg och in för att stänga fönstret. Vad det var för papper som givit sig av vet jag inte, men innan jag stängde tog jag en bild:

Igår var vi i Bregana (fast egentligen heter det ”på Bregana”) igen.

Får jag bjuda er på några bilder från detta skönas monotoni? Det är först i upprepningen som man förstår Breganas innersta lockelser. Vi gör egentligen alltid samma saker, fast på olika sätt och med olika accenter. Numera får vi alltid bjuda in Chiara till oss (ägaren har slutat grymta), så hon och Londi leker lite bland buskarna och sedan vilar de i skuggan någonstans. Och så leker de lite igen, ja, och så vilar de.

Sonja och jag pratar och läser och solar benen lite grann. Den här dagen ägnar vi också åt en översättning som Sonja håller på med. Vi tänker och prövar och skrattar. Och så äter vi lite frukt och färskost i sur grädde.

Flera gånger under dagen går vi ner till floden alla fyra. Vattnet har stigit efter några skyfall och hundarna kan simma på allvar den här gången.

Vi går den vanliga vägen utmed Sonjas ägor förbi den gamla fabriken från jugoslavisk tid som befinner sig i ett stillsamt förfall. ”Först började den röda stjärnan på taket hänga snett och så en natt föll den till marken.”

Hundarna springer hit och dit och nosar och ibland tar de ett dopp.

Vi går förbi flera gårdar och folk kommer ut och pratar med oss vid staketen. Det är en mjuk kväll och vi får höra många historier och olycka och lycka. Jag får två äktenskapsanbud längs vägen. Den ena bonden har rätt stora marker, men lite för få tänder…

Hos min frukthandlare är sedan några dagar en hel vägg reserverad för lubenica, vattenmelon. Det är vattenmelonens tid. Egentligen har jag aldrig varit särskilt lockad av vattenmeloner, det är liksom bara vatten i ett och svårskuret hårt skal. Från min italienska ungdom minns jag att jag inte riktigt kunde förstå entusiasmen inför färderna ut till anguriastånden utanför stan. Jag intresserade mig mest för att vissa av mina vänner sa ”anguria” medan andra sa ”cocomero” och jag rotade runt i ordens hemmahörighet. ”Anguria” säger man i Norditalien och ”cocomero” i resten av landet, fick jag veta, men senare i livet har jag tyckt mig se att anguria-cocomero-gränsen är både krokig och väldigt rörlig. Jag säger ”anguria”, men hör jag ”cocomero” tillräckligt ofta samma dag, så flyttar jag över till den sidan av gränsen – för den dagen.

Nå, jag köpte i alla fall en bit av en lubenica. Det här med ”bara vatten i ett hårt och svårskuret skal” har fått dragningskraft och jag tänker för övrigt inte skära i skalet.

lubenicaklyfta med dekor

Livet går nu i en liten cirkel. Allt handlar om att gripa några svala ögonblick. Londi och jag promenerar vid elva eller tolv om kvällarna. Inifrån vinrankebersåerna som omger de små bondstugorna längs smågatorna i grannskapet hörs ännu ett dämpat sorl här och där. På morgnar och förmiddagar försöker jag rätta tentor och planera ditt och datt för när eftermiddagen väller in blir arbetandet mer och mer suddigt i konturerna. Jag tänker saker som ”en dag ska Londi och jag gå till Maksimir tidigt tidigt på morgonen och sedan tillbringa hela dagen under träden vid sjöarna där och först när hettan släpper efter lite, kanske vid tio på kvällen ska vi trava hemåt igen”. Kanske på fredag, idag har jag ”missat anslutningen” och imorgon måste jag vara ”på fakulteten”.

Nyss drack jag morgonkaffe i baren i bottenvåningen tillsammans med Stanko och fastighetsskötaren. Londi drack vatten. Samtalet gick hit och dit, ibland förstod jag, ibland inte. Båda sakerna gick lika bra. Jag lärde mig uttrycket ”drvo na drvo” (trä mot trä), fast inte riktigt hur jag ska kunna använda det. Fastighetsskötaren vet något om Sverige och faktiskt om Vänersborg ”till och med”. I Sverige super man sig full på fredagar och lördagar, men här gör man det varje dag, skrattade han. Sedan kom vi in på kriget och alla misstag som begicks i dess spår av dem som skulle ställa till rätta, fegheten och eftergivenheten. Stanko talade om ”avskedet till svalan” (lastavica) och så sa han med en ordspråksaktig formulering något i stil med ”vi vet men vi får inte säga”. Jag försökte begripa och svetten började rinna längs hårfästet. Stanko skrattade och sa ”nu kan ni säga sjedi drvo na drvo till mig, nu har jag pratat för mycket”.

bilden är från Bregana men hettan är densamma här som där