Igår kväll satt jag en stund på bänken med Stanko efter den sista promenaden. Londi låg framför oss på gången. Luften var ljum men den förberedde sig just för en förändring. Plötsliga vindpustar for genom björkarnas och valnötsträdens lövverk och mörka moln rörde sig hastigt över den mörknande himlen. Stanko berätta som så ofta annars en historia ur sitt liv. Den här gången handlade det om en episod från hans första tid som lärare i en by inte långt från floden Vrbas. Det var maj och han hade gått ner till floden med sin hund Rex (som egentligen borde ha hetat Regina, för det var en tik). Vattnet var kallt – det blir inte riktigt varmt, inte ens på sommaren – men Stanko kastade sig i och simmade ut mot mitten av floden. Där stannade han upp och tittade mot Rex som stod vid strandkanten.
”Han, jag menar hon, iakttog det strömmande vattnet. Sedan riktade hon ena örat mot himlen och lyssnade. Det andra vände hon mot marken och avlyssnade den också. Hennes ansikte var uppmärksamt. Hastigt doppade hon den ena framtassen i vattnet. Kallt! Hladno! Hon drog lika snabbt upp den igen. Men så fattade hon ett beslut och tog ett långt språng ut i vattnet och började simma mot mig. Hon var så klok.”
Under berättelsens gång hade vinden tilltagit och jag fick syn på mitt vidöppna fönster och hur ett papper flög ut och virvlade runt. Jag sa laku noć, vidimo se och Stanko svarade och så rusade Londi och jag iväg och in för att stänga fönstret. Vad det var för papper som givit sig av vet jag inte, men innan jag stängde tog jag en bild:
Så intressant du har det med en sådan vän som Stanko. Du har tydligen kommit långt med din kroatiska. Kanske jag vågar mig på en liten gissning av vad du sa till honom:” God natt, vi ses.” (?)
Hej Mamma,
nej, jag har inte kommit långt med min kroatiska. Stanko talar en del tyska (fast han kanske glömt det mesta) och så är han fantastiskt tydlig i det han berättar (han måste ha varit en otroligt bra lärare). Ja, din översättning stämmer perfekt.