Kategori: Berättelser ur livet

Soliga dagar i början av september är kanske de vackraste som året ger. Det finns ett litet vemod men inget tungsinne. Vi går med ganska lätta steg, Londi och jag, ner genom hagarna mot sjön.

Himlen har en tunn blåhet som inte längre hör sommaren till och skuggorna faller långa. Det knakar svagt om kvistar och grenar vi trampar på och hallonbuskarna river lite i skinnet. Vi hoppar över det svåra diket och går förbi tegelbruksruinen och så är vi framme.

Ingen behöver väl undra varför den här sydligaste viken av Vänern heter Vassbotten.

Ja, och det här är Norskens brygga, vår badplats här vid sjön. Den bryggan har ni sett här förr.

Vattnet har blivit kallare igen och nu krävs den där lilla viljeansträngningen för att tvinga sig ner, inte för Londi, men för mig. Hon har ju sin dubbla kappa av överpäls och underull, en underull som egentligen aldrig blir våt. Hon rinner fram i vattnet, makligt men ändå snabbt, och hämtar pinne efter pinne.

Det känns helt annorlunda att simma ut i sjön nu än för bara en knapp månad sedan. Nu är det tydligt att vattnet och jag är skilda ifrån varandra, att det liksom pågår en liten kamp mellan oss när jag simmar ut i det. Under den varma tiden i början av augusti brukade vi komma hit fram mot kvällen och jag brukade simma med slutna ögon rakt in i solljuset. Hela världen var varmt ljusröd, jag hörde och kände vattnet klucka dovt och den mjuka gröna sjölukten gick in i mig och det var som om jag guppade omkring på en jättestor lite slappt pumpad boll, jordklotet kanske, och jag var i sjön och sjön var i mig och sjön och jag var ett. Ibland gläntade jag lite snabbt på ögonen och då såg jag fyra färgfält: himlens blåa, ett mörkgrönt fält för skogen och ett smalt ljusare grönt lite flimrande stråk för vassen och sedan guld och guldglitter, solen över vattnet, men med en blinkning var det röda tillbaka. Nu är allt återställt till sin vanliga begripliga gestalt igen och sjön är sjö och jag är jag. Och Londi är Londi, fast det var hon väl hela tiden.

Efter badet sitter jag en stund på bryggan och Londi rullar sig i gräset. Sedan följer vi stigen tillbaka upp genom hagarna igen:

Vi ville upp till Casera Nische för att få se hela Val Resia uppifrån och för att tänka oss in i hur de resianska unga flickorna en gång i tiden gick där uppe längs bergskammarna och sjöng sina sånger. Så snart vädret blev bättre åkte vi upp till Sella Carnizza igen och letade oss sedan fram till skylten som markerar vägen till Casera Nische.

Stigen var till en början lite svår att följa, eftersom den var så igenväxt. Det är inte många människor som går här längre. Men när vi kommmit upp ett stycke och marken blev kargare, så blev det lättare att hitta.

Det är ingen lång vandring det här, men vägen upp är ganska brant på sina ställen och stenarna vill gärna rulla iväg under fötterna om man inte går noggrant.

Casera Nische befinner sig på 1454 meters höjd

och här uppe fanns till för kanske 40 år sedan en fäbod, alltså en ”casera” och man gjorde ost här uppe. Fortfarande finns det några murrester kvar efter byggnaderna:

När vi gick omkring däruppe bland ruinerna, fick vi syn på en samling underliga märken i marken (tyvärr tog jag inga bilder av dem): Det var som om någon eller några hade grävt med stora skovlar lite på måfå här och där och inte särskilt tätt. Vi funderade lite på om det kunde vara vildsvin, men de brukar vara mera grundliga och liksom plöja upp hela fältet, när de ändå är igång.

Vi gick ett stycke längs kammen och tittade ner i både Val Resia och Valle Uccea. Jag tog lite bilder, Londi luktade lite i spåren och sedan tyckte vi att det kunde vara dags att ta oss tillbaka ner i dalen.

Valle Uccea

Strax efter att vi hade satt ner fötterna på plan mark, såg vi getjorden strömma in på vägen ett stycke framför oss.

Av damen i ”malgan” hade vi fått veta att getherden super och getterna därför ofta måste klara sig själva. De verkar till och med känna till en del om trafikregler. Vi gick till ”malgan” för att äta och värdinnan blev glad när vi berättade att vi varit uppe på Casera Nische. ”Ja, däruppe är luften lättare att andas, där känner man vad det är att leva”, sa hon med en lite suck. Då passade jag på att fråga henne om de märkliga spåren däruppe. ”Ibland kommer det björnar över från Slovenien”, svarade hon lite svävande.

Strax nedanför Sella Carnizza i väständen av Valle Uccea (som också räknas till det resianska området) finns en samling massiva till största delen relativt nybyggda stenhus. Allt här är antingen nybyggt eller återuppbyggt efter jordbävningen 1976 som skakade sönder hela bebyggelsen här. I ett av husen (det med det fula gröna plasttältet framför) finns en liten ”malga”, ett slags fäbodsservering (om ni ursäktar det fåniga ordet) som sköts av en dam som har sina rötter i Val Resia, men som numera bor i Gorizia tillsammans med sin sardiske man. Hon eller snarare de båda och deras magnifika perserkatt bor bara här uppe på somrarna. Här kan turister eller andra besökare äta en stärkande måltid och prata lite med värdparet. De flesta som kommer hit är utvandrade resianer som besöker sina gamla platser, men det kommer också utlänningar ibland, får vi veta.

Det är förresten på väggen i den här ”malgan”, som almanackan där juli heter žužuladör hänger:

Vi äter något rustikt (jag minns inte vad) och pratar med värdinnan. Hon berättar att hon valt att öppna ”malgan” här för att komma tillbaka till sina hemtrakter åtminstone över somrarna. Jag frågar om hon talar resianska och hon svarar att ja, det gör hon, fast det är inte så ofta hon har möjlighet att prata med någon på språket. De flesta av de utflyttade resianerna som kommer hit om somrarna, talar inte längre resianska, inte något vidare i alla fall.

Vi pratar lite om husen här. Hon säger att också de nybyggda husen är uppförda i traditionell stil. Husen här liknar klippor eller stenbumlingar som sticker upp ur marken, tänker jag. Eller kanske bunkrar. De är hårt slutna mot omvärlden och de har mycket tjocka murar och fönstren är bara små springor, som oftast är dolda bakom träluckor.

Hon berättar att hon dagen innan varit uppe på berget Casera Nische som sticker upp mot himlen strax bakom oss och att det egentligen kunde vara något för oss att gå dit upp, fast inte den här dagen, eftersom det just regnat och då är det farligt att gå där. Hon berättar att man om söndagarna i hennes ungdom brukade gå upp dit och titta ner i Val Resia. Man ser hela dalen däifrån. Och där uppe vandrade hon tillsammans med de andra unga flickorna ofta längs bergskammen och sjöng de resianska sångerna, som är helt annorlunda än alla andra sånger. När hon ibland går dit upp nu för tiden brukar hon tänka på de där söndagarna i ungdomen.

Efter maten går vi en bit längs vägen och hittar skylten som pekar upp mot Casera Nische, fast vandringen dit upp spar vi till en annan dag.

Valle Uccea sedd från öster

Vår väg till Val Resia gick egentligen genom magen. En kväll på Casali Scjs kom kokerskan till vårt bord och frågade oss om vi inte ville äta ”gnocchi con le mosche” (gnocchi med flugor). Vi fick veta att flugorna består av små russin. Ja, det lät väl inte dumt, fast vi tyckte att det skulle passa bättre som efterrätt och bestämde oss för att äta något mer "mataktigt". Medan vi åt kom kokerskan ut igen och vi förstod att hon var lite besviken över att vi inte följt hennes råd, så vi bestämde oss för att dela en gnocchi med flugor som efterrätt. Och det gjorde vi rätt i och det inte bara för att det var gott utan för att det blev vårt första steg in i Val Resia. Kokerskan förklarade att den här flugrätten är en specialitet i dalen och hon har sina rötter där, fastän hon nu bor i ett litet samhälle söder om Venzone – i en helt annan värld. Hon berättade för oss om Val Resia, det resianska språket (hon sa bland annat att hon och den ukrainska städerskan på gården förstår varandra när de talar resianska och ukrainska med varandra) och om sin gamla hemby Lischiazze, som ligger högt upp på sydsidan strax under passet Sella Carnizza. Dit måste vi, sa hon. ”Dit åker jag ibland när jag vill andas riktig luft, när jag vill känna att jag lever – språket, musiken, sångerna allt är annorlunda där uppe.” Ja, dit ville vi, men vi kunde inte hitta Lischiazze på någon karta, så jag bad henne förklara vägen. Jag frågade henne också hur man säger resianska på resianska och hon sa det flera gånger och när jag bad henne skriva det också, gjorde hon det i mitt anteckningsblock:

lite anteckningar av kokerskan och mig om bland annat vägen till Lischiazze

Och dagen därpå letade vi oss med hjälp av vår vägbeskrivning upp till Lischiazze:

Däruppe finns egentligen bara en rad med hus och i regnet såg vi inte mycket, men vi hittade en skylt med en tvåspråkig text om gamla fruktbarhetsriter:

den italienska versionen

den resianska versionen

Texten börjar ungefär så här: ”På den gamla tiden när den Stora Modern härskade, var våren tiden för riter för att jorden skulle ge riklig frukt och gudinnorna Flora och Ceres hedrades.” Efter vad jag kan se, så överensstämmer den italienska och den resianska texten rätt väl med varandra här. (Det var inte så på alla de här tvåspråkiga skyltarna.)

Ovanför Lischiazze blev landskapet mer och mer oländigt och vilt och vägen blev allt smalare och kurvigare. Tunga mörka berg liksom lutade sig ner över oss:

Så nådde vi passet Sella Carnizza (1086 m)

och såg in i Valle Uccea, men dit ska vi först imorgon…

Längst in i Val Resia, lite ovanför Stolvizza, ligger byn Coritis. Det här är den sista utposten före de höga bergen med Monte Canin (2587 m) som översta huvud. På andra sidan bergen ligger Slovenien.

Under en av våra resianska dagar åker vi upp till Coritis och strax intill den tvåspråkiga skylten stannar vi, kliver av och ser oss om lite:

Jag tar lite bilder på bergen och skylten och vi tittar in mot byn som på något vis verkar sluten i sig själv. Vi ser ingen människa, men en bil står parkerad på den smala platsen där vi också ställt vår. Efter en stund dyker en äldre man med en hundvalp i släptåg upp. Teresa heter hon och hon vill gärna leka, men Londi är måttligt intresserad.

Vi hälsar på mannen och jag börjar lite försiktigt fråga saker om byn och om dalen. Han svarar lite buttert, halvt avvisande. ”Talar ni resianska”? undrar jag. ”Ja, det är klart. Vad ska man göra?” svarar han. Jag försöker ställa några frågor om resianskan, men han vill inte riktigt svara utan säger rakt ut: ”Vi är inga slaver eller slovener. I så fall är vi hellre ryssar. Ja, vi nog ryssar.” Jag säger inte att ryska också är ett slaviskt språk utan svävar i stället åt sidan och säger. ”Det är vackert här.” Han upprepar sina ord om slaver och slovener och ryssar igen och gång på gång upprepar han den lilla frasen: ”È inutile.” (Det är lönlöst.) Jag kastar en blick inåt byn igen och funderar över vad det är som är lönlöst. Att kämpa emot tidens gång, att hävda resianskan mot slovenskan?

Londi får nog av Teresa och mannen bestämmer sig för att gå in mot byn med sin valp. Vi stiger in i bilen igen och börjar nedfärden.