Soliga dagar i början av september är kanske de vackraste som året ger. Det finns ett litet vemod men inget tungsinne. Vi går med ganska lätta steg, Londi och jag, ner genom hagarna mot sjön.
Himlen har en tunn blåhet som inte längre hör sommaren till och skuggorna faller långa. Det knakar svagt om kvistar och grenar vi trampar på och hallonbuskarna river lite i skinnet. Vi hoppar över det svåra diket och går förbi tegelbruksruinen och så är vi framme.
Ingen behöver väl undra varför den här sydligaste viken av Vänern heter Vassbotten.
Ja, och det här är Norskens brygga, vår badplats här vid sjön. Den bryggan har ni sett här förr.
Vattnet har blivit kallare igen och nu krävs den där lilla viljeansträngningen för att tvinga sig ner, inte för Londi, men för mig. Hon har ju sin dubbla kappa av överpäls och underull, en underull som egentligen aldrig blir våt. Hon rinner fram i vattnet, makligt men ändå snabbt, och hämtar pinne efter pinne.
Det känns helt annorlunda att simma ut i sjön nu än för bara en knapp månad sedan. Nu är det tydligt att vattnet och jag är skilda ifrån varandra, att det liksom pågår en liten kamp mellan oss när jag simmar ut i det. Under den varma tiden i början av augusti brukade vi komma hit fram mot kvällen och jag brukade simma med slutna ögon rakt in i solljuset. Hela världen var varmt ljusröd, jag hörde och kände vattnet klucka dovt och den mjuka gröna sjölukten gick in i mig och det var som om jag guppade omkring på en jättestor lite slappt pumpad boll, jordklotet kanske, och jag var i sjön och sjön var i mig och sjön och jag var ett. Ibland gläntade jag lite snabbt på ögonen och då såg jag fyra färgfält: himlens blåa, ett mörkgrönt fält för skogen och ett smalt ljusare grönt lite flimrande stråk för vassen och sedan guld och guldglitter, solen över vattnet, men med en blinkning var det röda tillbaka. Nu är allt återställt till sin vanliga begripliga gestalt igen och sjön är sjö och jag är jag. Och Londi är Londi, fast det var hon väl hela tiden.
Efter badet sitter jag en stund på bryggan och Londi rullar sig i gräset. Sedan följer vi stigen tillbaka upp genom hagarna igen: