Kategori: Berättelser ur livet

Vi är djupt inne i lipanj, lindens månad, nu. Igår kväll eller natt öppnade jag fönstret i balkongrummet på vid gavel mot den lilla parken här nedanför. Här växer valnötsträd, björkar, catalpor, tallar och lindar och ja, det finns en hassel och en magnolia alldeles under fönstret också. Men i juninatten kan man tro att det bara finns lindar här, ja, att linden är världens träd. Rummet fylldes av den söta fylliga gulgröna doften, en doft som kan linda in allt i sig och och göra lind och liv till ett.

Nu på morgonen går vi under lindarna här, Londi och jag. Vi stannar en stund under den största lindens gröna sagotak. Det är lite mulet och luften är mjuk och varm och full av lindblom, av paradisets doft…

Mitt liv tar ibland formen av en rad av glada och lätta ögonblick. De här dagarna är sådana. Lite beror det väl på att det är sommar, men säkert också på att jag sedan en tid lever innesluten i en väv av olika mänskliga sammanhang. Nyss blev Londi och jag invinkade i baren i bottenvåningen av Stanko och vaktmästaren. Och sedan satt jag där och drack kaffe och samtalade med dem om ditt och datt på tysk-kroatiska, medan Londi vilade eller lät sig klias. Lite på lek passade jag på att be om en liten lektion i kroatiska igen. ”Moram učiti hrvatski, trebam vježbati”, (jag måste lära mig kroatiska, jag behöver öva), sa jag för att styra in samtalet åt ett sådant håll. Och naturligtvis lät mig herrarna hållas, men först efter att de med varsin blinkning pekat på varandra som stiliga män. Ja, stiliga, sa jag.

Och igår gjorde Londi och jag en av dessa härliga bergsvandringar tillsammans med Draženka, Predi och Buba. Sol och vind och vida blickar och ringlande samtal och uppsluppna skratt. Vågar man berätta sådant här? Det verkar nästan för lätt, alltsammans. Och visst, det kommer andra tider, men nu är det den här.

Utan annan anknytning än till själva glädjen och ljuset vill jag nu visa en målning:

Rovinj, Istrien – nej, detta blåa passar väl inte helt till det pausträdsblåa…

Den här bilden är målad av Draško Ivezić, en av mina vänners fantastiska vänner, som jag träffade ganska ofta under Animafest här i Zagreb. Nej, jag såg inte en enda av de tecknade filmerna, men jag träffade många av deras skapare, kanske över ett glas vin utanför Kino Europa, kanske någon annanstans.

Livet har gått in i en lugnare rytm nu efter den senaste (men förhoppningsvis inte sista) Strindbergföreställningen. Visserligen finns det mycket att fixa eller ordna som blivit liggande under de senaste veckornas hets, men det är bara att tugga av bit för bit. Solen lyser vackert och hettan är inte här ännu, så det är ljust, lätt och luftigt omkring mig. Under större delen av den här dagen är både Londi och jag ”hemmahundar” och vi ska använda dagen väl har jag tänkt. Londi snarkar i ett av balkongrummets hörn och jag äter en försenad frukost och rättar lite uppsatser eller så tittar jag ut genom det öppna fönstret. Det är nästan vindstilla och man hör fågelkvitter, människoröster och lite trafikbrus.

Nyss hängde jag in lite tvätt i fågelkvittret.

Londi har hunnit flytta på sig medan jag skrev, in i "tomrummet"… nog är hon svart

°°

PS Eftersom jag eller vi har gäster ett par dagar, så får pausträdet vila lite.

Mitt liv känns öppnare än någonsin förr. Det finns ingen självklar ”utveckling” kvar, inga idéer om att ”bli” något eller ”komma” någonstans. Och ändå lever jag i en rörelse. Ibland gapar skräckinjagande avgrunder under och framför mig och i vissa stunder förtvivlar jag. Men så märker jag att jag kan flyga och för den som flyger är avgrunder ju bara panoraman och vyer, det vet jag. ”Här på Jorden…”, skulle jag kunna börja en mening utan att för dens skull ha några som helst tankar på jämförelser med andra möjliga eller omöjliga världar eller himlar. ”Här på Jorden” betyder ett slags tyngdpunkt att vila i eller att spänna krafterna emot. På ett sätt är jag kanske ensammare än någonsin, men denna ensamhet är ingen brist utan ett rum som gränsar till tusentals andra rum och jag lever i en växling mellan möten, samvaro, samförstånd och avstånd från alla andra (utom Londi). Det gäller att inte försöka hålla fast något, fast egentligen ”gäller” inte heller det. Kanske är mitt liv en kryssning eller en seglats på vinden…

Ljubljanaföreställningen ligger i det förflutna nu och vi har inga bilder, ingenting, men vi vet att det gick bättre än någon av oss vågat hoppas. Timmen före var ännu allting oro på gränsen till kaos: Skulle musiken höras, skulle ljuset lysa där vi hoppades (och visste vi vad vi hoppades?), skulle vi få ihop den sista rekvisitan (på restaurangen mitt emot hämtade vi vinflaskan och besticken), skulle scenbytena fungera, skulle alla minnas sina repliker, komma in på scenen på rätt sätt i rätt ögonblick, skulle replikerna höras till sista åskådarraden…?

Lutkovno gledališče är egentligen en dockteater men det betyder kanske främst att den känns lite extra intim och att scenen är lätt att fylla, det finns inga stora golvytor att stega omkring över, en komprimerad scen. Dessutom är akustiken utmärkt.

Efter euforin kom tröttheten och ett slags mental vilsenhet men nu är vi tillbaka i Zagreb och igår testade vi scenen på ZKM (Zagrebačko kazalište mladih). Den är mycket större och liksom kalare och kallare. Den ställer en annan sorts krav och nu ska vi ha levande musik till skillnad från hur det var i Ljubljana och dessutom ska den kroatiska textningen med, så det finns både nya och gamla utmaningar att anta.

scenen testas

På onsdag är det dags igen och sedan på fredag. Och här i Zagreb ska föreställningen filmas, så så småningom ska också ni förhoppningsvis få se det hela.