En översättares väg

Salongen har just vaknat upp efter sommardvalan och vi inleder med en ny översättarintervju i vår ”evighetsserie”. Det är den mångspråkige översättaren Ervin Rosenberg som svarar på frågorna. Jag blev så fascinerad av svaret på den första frågan att jag vill visa det här under pausträdet också:

Hur kom du in på översättarbanan?

Sommaren 1991 stod jag inför ett svårt vägval. På grund av sjukdom kunde jag inte längre fortsätta som lärare, jag hade inga klara föreställningar om hur mitt liv skulle gestalta sig i fortsättningen. I juni det året flyttade jag till Stockholm och gjorde tafatta försök att komma in på översättarbanan. Jag ringde till förlag i Stockholm, berättade att jag var från Ungern och att jag hade universitetsexamen i franska, italienska och ryska. Jag vill minnas att jag inte har prålat med mina kunskaper i hebreiska. Snart stod det klart för mig: dessa samtal skulle inte leda till någonting.

Något tidigare det året kom min yngsta dotter hem från Israel. Hon hade arbetat några månader som volontär på en kibbutz. Vid hemkomsten hade hon med sig en bok i present. Hon visste att jag uppskattade Amos Oz författarskap, därför gav hon mig Oz senaste roman på hebreiska, den som två år senare skulle ges ut på svenska i min översättning med titeln Det tredje tillståndet. Men för detta måste det till en rad händelser som jag inte ha kunnat drömma om då. Då, på våren 1991, läste jag boken, tyckte väldigt mycket om den och … stoppade den i bokhyllan bredvid andra böcker på hebreiska.

Tidigt på hösten det året frågade min syster om jag ville göra henne sällskap till en sammankomst på Judiska Församlingen. Ett antal bemärkta personer, professor Georg Klein, ”radiodoktorn” (Peter Paul Heinemann hette, tror jag, denna under många år mycket omtyckta person, som brukade säga kloka ord i P1), andra. Ämnet var det ofta problematiska förhållandet mellan den generation som överlevt Förintelsen och barn och barnbarn till dessa överlevare. Jag följde med.

Vi anlände tidigt, vid en tidpunkt då det bara fanns några få personer i lokalen. En kvinnlig bekant till min syster frågade om jag inte kunde tänka mig att hjälpa en annan kvinna, åka bil till hennes arbetsplats på ett förlag i staden och hämta ett antal böcker, som publiken skulle kunna köpa när talen, frågorna, hela sammankomsten var över. Jag följde med den för mig då helt okända kvinnan i hennes bil.

Under den korta färden, på förlaget och på återfärden ställde hon ett antal personliga frågor till mig. Snart hade jag berättat om min belägenhet och vad jag skulle vilja göra. Jag nämnde vilka språk jag eventuellt skulle kunna översätta från. Hon noterade allt detta, men tillade, vilket var rena sanningen, att svenska inte var mitt modersmål, och detta faktum skulle ligga mig i fatet. Till min överraskning nämnde hon sedan att hon genom en vän hade fått höra att ett av förlagen i Stockholm sökte någon som kunde översätta från hebreiska. Hon skulle kunna nämna mitt namn för sin vän, sedan fick man se. Jag har inte fått veta vilket förlag, vilken författare, vilken bok som det gällde. Hon ville inte avslöja något mer, jag skulle ge mig till tåls, hon skulle tala med sin vän om mig. Jag fick nöja mig med hennes löfte.

Kvällen var intressant och givande, det som sagts under sammankomsten sysselsatte min hjärna medan jag åkte hem till min bostad i förorten. Men andra tankar kring mitt samtal med förlagskvinnan gav mig ingen ro.

Väl hemma sa jag till mig själv: tänk om den bok som förlaget X sökte en översättare till var just den som jag hade fått av min dotter några månader tidigare. Det var tänkbart, kanske inte särskilt troligt. Kanske. Jag gick till bokhyllan, tog fram böcker av Oz på svenska, jag ville veta vilket förlag som hade gett ut dem. Därpå tog jag fram hans senaste roman, Hamatsav haslishi hette den. Jag översatte första kapitlet. Dagen därpå försökte jag mig på kapitel två men fann det för knepigt, tredje kapitlet tyckte jag gick bättre. Några dagar senare åkte jag till förlaget, tilltalade första person jag såg gående i korridoren en trappa upp. Det råkade vara förlagschefen. Jag nämnde mitt ärende. Han bad mig in på sitt kontor. Vi hade ett trevligt och vänligt samtal, detaljerna minns jag ingenting av, till slut bad han mig att få läsa de översatta kapitlen.
Inte många dagar senare ringde någon från förlaget, jag minns inte om det var förlagschefen eller någon annan. Jag blev erbjuden att översätta boken.

Några veckor senare ringde kvinnan som hade lovat att föra fram mitt namn till sin väninna. Hon sa att hon visst inte hade glömt sitt löfte, hon hade nämnt mitt namn och sagt att jag kanske skulle klara uppgiften. Hon var inte så lite överraskad av … min berättelse.

Så började min verksamhet som översättare.

Och här finns resten av intervjun.

PS Jag drar mig tillbaka härifrån för ett par dagar, men någon gång i mitten av den kommande veckan dyker det upp en ny text under trädet.

Dagar vid vattnet

Sommaren är här på besök – kort eller långt går inte att veta – och vi försöker så mycket som möjligt att flytta ner dagarna till vattnet. Vi följer stigen ner genom hagarnas grönska; synd bara att fästingarna bor där i gräset.

p1040643

Vassbotten ligger lugn och loj mellan vassarna:

p1040640

De små båtarna gungar sakta vid bryggan:

p1040685

Londi och jag simmar omkring på den mjuka vattenmattan. Vi ska ingenstans:

p1040682

Och andra strandens spegelbild viks ihop och vecklas upp av vågorna. Om och om igen.

PS För dem av er som inte sett det kan jag berätta att jag nu äntligen lagt in en liten text på min hemsidas framsida.

Under däcket

Igår kväll ålade jag mig mödosamt in under däcket på baksidan – den sida jag brukar kalla ”framsidan” när jag befinner mig där – av huset. Om det nu heter ”däck”; i alla fall är det väldigt trångt där under. Londi tittade in från den ena sidan och krafsade då och då glatt till med framtassarna, hon trodde väl att jag lekte en ny lek. Egentligen är den här lilla undre världen igelkottens och medan jag ålade omkring i halvmörkret, kom jag också i närheten av en liten lövhög, som väl är igelkottens bo eller gömställe. Vad jag gjorde där nere? En razzia. Under somrarna när vi sitter och äter på däcket, kan det hända att en tappad gaffel eller kniv hittar vägen mellan två av träspjälorna och – försvinner. Jag ville samla bestick. Allt jag hittade var en sked, en verkligt rostfri sked, för den såg ut som ny, fastän den väl legat där i, ska vi säga, tre år. Ja, jag hittade några bollar också och så den här:

kakel

Något att kakla badrummet med kanske?

Francesco Guccini: Un altro giorno è andato

Så kommer det Guccini-dagar till mig igen. Kanske beror det den här gången på vårsolen och den plötsliga värmen i vissa skyddade hörn. Francesco Guccinis sånger är en oförväxelbar del av min italienska ungdom. Vi lyssnade på hans skrovliga och ibland lite släpiga röst och på texternas och melodiernas upprepningar, denna speciella charmfulla och liksom ärliga monotoni. Han var kanske inte min favorit i det där myllret av ”cantautori”, men hans röst var nödvändig. Ofta handlade texterna om tidens gång, om livets förgänglighet, om åldrandet och märkligt nog kände vi oss, fastän vi var så där förfärligt unga, väldigt nära Guccini i hans tankar kring livets ändlighet. En sång som följt mig är ”Un altro giorno è andato” (Ännu en dag har gått) och jag hittade den nyss i just den version jag hört så många gånger från en viss knastrig kassettbandspelare. Alldeles i början finns ett litet ”fel”, ett litet avbrott och jag hör där min egen röst (från då?) säga ”ancora” (en gång till). Här. Annars sjöng vi den själva och många andra (Guccini-)sånger på trapporna till Madonna della Neve eller utanför Bar Moderno i sjuttiotalets Domodossola, särskilt under försommarkvällarna.

FG

E un altro giorno è andato, la sua musica ha finito,
quanto tempo è ormai passato e passerà?
Le orchestre di motori ne accompagnano i sospiri:
l’oggi dove è andato l’ ieri se ne andrà.
Se guardi nelle tasche della sera
ritrovi le ore che conosci già,
ma il riso dei minuti cambia in pianto ormai
e il tempo andato non ritroverai…

Giornate senza senso, come un mare senza vento,
come perle di collane di tristezza…
Le porte dell’estate dall’ inverno son bagnate:
fugge un cane come la tua giovinezza.
Negli angoli di casa cerchi il mondo,
nei libri e nei poeti cerchi te,
ma il tuo poeta muore e l’ alba non vedrà
e dove corra il tempo chi lo sa?

Nel sole dei cortili i tuoi fantasmi giovanili
corron dietro a delle Silvie beffeggianti,
si è spenta la fontana, si è ossidata la campana:
perchè adesso ridi al gioco degli amanti?
Sei pronto per gettarti sulle strade,
l’inutile bagaglio hai dentro in te,
ma temi il sole e l’ acqua prima o poi cadrà
e il tempo andato non ritornerà…

Professionisti acuti, fra i sorrisi ed i saluti,
ironizzano i tuoi dubbi sulla vita,
le madri dei tuoi amori sognan trepide dottori,
ti rinfacciano una crisi non chiarita:
la sfera di cristallo si è offuscata
e l’aquilone tuo non vola più,
nemmeno il dubbio resta nei pensieri tuoi
e il tempo passa e fermalo se puoi…

Se i giorni ti han chiamato tu hai risposto da svogliato,
il sorriso degli specchi è già finito,
nei vicoli e sui muri quel buffone che tu eri
è rimasto solo a pianger divertito.
Nel seme al vento afferri la fortuna,
al rosso saggio chiedi i tuoi perchè,
vorresti alzarti in cielo a urlare chi sei tu,
ma il tempo passa e non ritorna più…

E un altro giorno è andato, la sua musica ha finito,
quanto tempo è ormai passato e passerà!
Tu canti nella strada frasi a cui nessuno bada,
il domani come tutto se ne andrà:
ti guardi nelle mani e stringi il vuoto,
se guardi nelle tasche troverai
gli spiccioli che ieri non avevi, ma
il tempo andato non ritornerà,
il tempo andato non ritornerà,
il tempo andato non ritornerà…

Här – en småtafflig översättning av första strofen:

Och ännu en dag har gått och dess musik har tonat bort
hur lång tid har gått och hur lång tid ska ännu gå?
Motorernas orkestrar ackompanjerar dess suckar:
Den här dagen går samma väg som gårdagen.
Om du ser ner i kvällens fickor
återfinner du de timmar du redan mött,
men minuternas skratt blir snart till gråt
och den tid som gått finner du aldrig mer…

Amra berättar (3)

Efter maten kokar Amra som vanligt kaffe på bosniskt vis

kaffe

och så häller hon upp det i små blå mockakoppar. Vi smuttar på det och så börjar hon berätta:

”Mina damer och herrar, dagens läxa är att ni frågar era föräldrar vad de har för nationalitet; om de är serber, kroater eller muslimer”, sa idrottsläraren en tisdag i slutet av 1992 till Ajlas klass. Det var inte mycket Ajla visste om sin nationalitet. Hon var elva år och brydde sig inte om sådant. Hon åt visserligen inte griskött och hemma hos henne firade man inte jul och påsk, men ofta blev hennes familj inbjuden av serbiska eller kroatiska vänner till deras högtider och vännerna kom över till dem när det var Bajram. Hennes klasskamrat Meliha firade förresten också Bajram; det visste hon.

Morgonen därpå var kall. Ajla hade precis kommit in på skolgården när hon fick syn på Meliha som stod strax intill stängslet med två andra flickor. Meliha pratade högt och viftade med armarna, som om hon försökte övertyga de andra två om någonting. När Ajla kom närmare fastnade hennes blick på Melihas tvåfärgade ryggsäck; brun och rosa var den. Hon hade inte sett några bokstäver på den ryggsäcken tidigare. Med blå kulspetspenna stod det nu ”Draskovic” kors och tvärs över det rosa fältet.
Ett serbiskt efternamn?
”Draskovic”, läste hon igen.

Det ringde in. Barnen sprang mot skolans port för att ställa sig på två led. Ajla och Meliha hamnade bredvid varandra.
”Hallå!”, sa Ajla glatt när hon tog Meliha i handen.
”Nu heter jag Draskovic i efternamn!”, var Meliha snabb att förklara medan de gick mot gymnastiksalen tillsammans. ”Min mamma gifte om sig igår. Min nya pappa åker snart till fronten, men när han kommer tillbaka ska jag få en alldeles ny barbiedocka. Ingen annan i hela stan kommer att ha lika fin docka!”, log hon stolt.

Idrottsläraren slog med en smäll upp klassboken och påbörjade uppropet:
”Draskovic!”
Meliha reste sig upp.
”Nationalitet?”, frågade läraren.
”Serb”, svarade Meliha klart och tydligt.

När förhöret var över, visste Ajla att hon var det enda muslimen i klassen.

Jag låter blicken vandra ut bland de kala träden utanför fönstret. Vad ska vi kalla den här berättelsen, frågar vi oss efter en stunds tystnad. ”Namn”, föreslår jag lite på försök. ”Namnbyte”? Nej. ”Muslim”? Nja. ”Fåret byter ull”, säger Amra till sist. Ja, det är ett riktigt namn, tycker jag.

PS Över påsken kommer det att vara stilla under pausträdet. Och när jag slår mig ner här igen någon gång i början av nästa vecka, kommer trädet att ha ömsat skinn.