Hettan flimrar redan nu på morgonen så vår promenad blev kort. I stället satt vi en ganska lång stund med Stanko på bänken under linden, ja, Londi låg under bänken. Stanko berättade om sin barndom i Hercegovina, om den lilla byn Potoci vid en av Neretvas bifloder, där vattnet var klart och kallt – uvijek, alltid. Han berättade om hur de red barbacka, bez sedla, på de halvvilda hästar – vart som helst. Så sjöng han en sång om den vackra Neretva, men sedan han sa ”ingen nostalgi, bara minnen som man alltid kan ta fram”.
Och här uppe i balkongrummet ägnar jag mig nu åt minnen från en närmare tid, minnen från förra veckan då vi gick vid den lilla floden Bregana och Londi badade där med sin vän Chiara.
